Ibland får man till det. Man behöver inte vifta med armarna alls. Står bara helt fint i balans. Det är ordning & reda. Koll på läget. Ja, kanske till och med nystädat och extradammat.
I dag har jag den känslan när jag kliver in i studion.
Det var ett tag sedan sist.
Ska väl njuta av den lite.
Men sedan tar jag nog och stökar till det i gen.
Med ett nytt projekt och med nya utmaningar.
För meningen med skapandet och livet är knappast att hålla fast vid ordningen.
Vi har drömmar som motvikt till vardagens gång och vår medvetna vakenheten. Livsdrömmar sporrar oss, nattliga drömmar överraskar med osannolik fantasi och stunder av dagdrömmeri ger oss flykt eller vila. Drömmarna är av olika karaktär och har olika uppgifter att fylla.
Jag har skrivit om drömmar tidigare. De intresserar mig och jag tror att de har stor betydelse för hur vi mår och handskas med vår tillvaro. Tyvärr tar vi ofta inte drömmar på allvar eller bryr oss om att förstå vad de kan ge oss.
Drömmar har en koppling till delar av vårt skapande. Till det där som vi inte medvetet kan styra eller helt förstå. Som vi kan välja att stänga dörren till eller lära oss bruka.
Har tänkt att fördjupa mig i detta med drömmar och konst nu i sommar. Ha det som ett utvecklingsprojekt. Försöka lära mig mer.
För vad vore livet utan drömmar? & Vad vore konsten om den inte klev utanför det logiska och förklarbara?
Hur tänker du kring detta?
Har du några tips eller tankar som du vill dela med dig av?
Jag vet, jag vet! Att ha en utställning är inte speciellt märkvärdigt. Det är vad man som konstnär förväntas ha.
Vissa utställningar kan ändå komma att betyda någonting alldeles extra. I alla fall för konstnären själv och jag har en sådan utställning med start om en vecka.
En utställning visar ens verk, den lever ett ett eget liv och bedöms till stora delar helt oberoende av konstnären. Men bakom en utställning finns alltid ett livsöde och en story.
Den kommande utställningen är faktiskt den allra viktigaste hittills för mig. Bortsett från att jag är tillfreds med måleriet så känner jag stolthet för att jag har lyckats ta mig tillbaka. Jag tappade ju nästan helt förmågan att måla efter ridolyckan i juni. Livet tenderar att bli upplevelsemässigt bättre när man klarar av en motgång och det är väl något sådant jag upplever just nu. Jag vet vilken kamp och seger det ligger bakom mina penseldrag.
Vernissager är förknippade med skräckblandad förtjusning. Hur det än kommer att gå den här gången tror jag mig ha en extra portion mod och styrka i erfarenhetsfickan.
Jag ser riktigt fram emot nästa lördag.
Ha en inspirerande helg!
Nu när jag är mitt i arbetet med att ge målningar för den kommande utställningen bra titlar har jag gått tillbaka och läst Titelns betydelse för en målning och Inga fler syltetiketter i alla fall. Tycker efter det att de inläggen, med sina intressanta kommentarer, är värda att lyftas fram igen. Riktigt bra!
Men – måste säga igen att det är svårt med titlar.
Det bästa för mig är att ha gott om tid för arbetet och att jag återkommer till det i omgångar. Det är som vilken kreativ process som helst.
Från att ha haft mitt tema, en känsla för vad jag vill och några enstaka, konkreta namnförslag, lade jag under påskhelgen tid på en riktig brainstorming. Några målningar fick via det sina titlar men långtifrån alla. Därför har jag planerat in några tillfällen till och under nästa helg ska allt vara klart. Har jag tänkt.
Vill nämligen hitta DE DÄR titlarna. De som förhöjer. Som inte etiketterar utan som uttrycker det jag vill förmedla sammantaget och enskilt/målning.
Med den ambitionen blir titelarbetet seeeegt och det gäller att inte ge upp när det känns blankt i skallen. Bara humma, söka nya ingångar och låta den kreativa processens ha sin gång…
Det är som att rida i ett obebyggt landskap. Man ska långt och för att komma dit man vill tar man sikte på en kulle längst bort vid horisonten. Man vet att det är åt rätt håll men under tiden man rider händer saker och ens bild av landskapet förändras. Bland annat kommer det hela tiden nya kullar. Kullar man inte såg från start. Kullar som också de verkar ligga åt rätt håll.
För många konstnärer, inklusive mig själv, är en utställning ett naturligt mål i ens arbete. Men precis som med ritten så händer det saker med måleriet och en själv under tiden man är upptagen med projektet. Man har ingen chans att riktigt veta hur det ska bli. Annat än att man kommer att bli klar i tid.
Tills man plötsligt börjar se andra kullar. Och fortsätter rida, måla, leva.
Det är roligt när folk i ens omgivning gillar det man gör. Så klart. Alla mår vi bra av uppskattning. Vi kan tugga i oss bekräftelsen och sträcka på oss i stunder av välbehag. Men i det vardagliga arbetet är det inte gillandet vi lever på som konstnärer. I första hand följer vi egna idéer och spår och de kanske inte leder åt det håll som andra förväntar sig eller hoppas på. Det kan vara ganska ensamt. Det är mer eller mindre sökande. Det kanske tar lång tid innan ett koncept eller en stil låter formar sig till något som vi kan kommunicera till andra.
Att enbart förlita sig på eget omdöme är dock trist och enkelspårigt. Vi lever i ett sammanhang och själv är jag uppriktigt intresserad av hur andra upplever mitt måleri. Jag har mycket att lära mig av det.
I dag arbetar jag därför med bollplank på helt annat sätt än jag gjorde tidigare. I början av konstnärskapet var jag mera beroende av att få höra positiva saker. Nu utsätter jag mig inte alls för andras tyckande i faser där mitt uttryck behöver få vara i fred medan jag i andra rätt så neutralt kan öppna upp för olika reaktioner. Jag tycker att det ger mig en förankring i det jag gör. Men jag är inte ute efter gillande. Positiva eller negativa. Reaktionerna och kommentarerna i sig leder mig framåt.
Hur gör du för att hitta bra bollplank?
Måla är något jag gör dagligen – om jag bara har en rimlig chans. Den 22 december skrev jag ändå i Tecken på extra bra dagar om viljan att lägga mer tid än vanligt på måleriet under helgperioden, som då låg framför oss. Det var min högsta önskan och jag tänkte mig att hålla på fram till den 10 januari.
Nu är det två dagar kvar av den perioden och läge att se vad det blev av hela projektet.
Först av allt: jag har faktiskt fått till det att måla riktigt rejält varje dag och det känns fantastiskt bra. Något introvert har jag varit och inte speciellt aktiv här, på twitter eller FB. Men de nära relationerna har fått sitt. Ja, de har överraskande nog till och med stärkts. Men framför allt har jag fått en möjlighet att fördjupa mig motivmässigt, göra upp med motståndsmönster och producera, producera, producera. Utan alla yttre moment som i vanliga fall konkurrerar om tid och uppmärksamhet.
Det känns som om jag varit på en resa. En alldeles gratis långresa som nu gör mig mentalt redo för årets utmaningar på konstsidan. Och kul har det varit!
Lek med småduksmotiv.
Livet är sällan en spikrak linje. Snarare känns det som om vi går i cirklar runt den där linjen. Ibland kommer vi ingen vart för att vi går runt-runt-runt. Slirar på i ett upparbetat spår. Det händer också att vi hamnar bakåt. Av olika anledningar lämnas ett bättre läge för något som verkar kasta skuggor över tillvaron. För att något händer, inte händer eller för att vi tappar greppet om den egna kompassen.
Ofta har vi allt omkring oss som vi behöver för att komma vidare. Men vi ser det inte. Först efter några "varv" förändras perspektivet och vi kan ta till oss av det uppenbara. För att sedan röra oss framåt en bit innan vi börjar cirkla igen.
Precis så är det med skapandet också. Själv är jag i en process där jag upplever detta dagligen i måleriet. Det är häpnadsväckande faktiskt vad man kan se en dag utan att ha sett det dagen innan.
Det får mig att reflektera över tillvaron i stort. Att det kan vara bra att inte dra för snabba och tvärsäkra slutsatser. Att det ofta handlar om hur vi uppfattar saker i en given stund. Att vi är snävare än vi vill kännas vid.
Hur trögt detta än verkar så ger det mig hopp. Hopp och motivation för livet och konsten. Och för hur vi är med varandra.
Ha en fin helg så här strax innan jul.
Var på Lidingö Stadshus i går och lyssnade på föredraget om Konst på betong med Mikael Göransson. Så mycket det ger att få ta del av konstnärskollegors berättelser om deras konst och konstnärskap! Och ibland att få höra någon som valt en märkbart annan väg än den man själv upplever sig traska på.
Mikael Göransson började sin konstnärsbana inom måleri men har under många år ägnat sig helt åt grafisk betong. Han har utvecklat en speciell teknik och har med den smyckat många offentliga miljöer. Ofta med bilder på skog i behaglig gråskala men inte bara. Gråskalan är det som gäller eftersom han inte använder färg men motiven varierar från skog till människor, vågor, mönster med mera.
Det är ett skapande i långa processer och på stora ytor där helheter och lågmälda nyanser växer fram på betongens skiftningar från grov till sammetslen. Tilltalande att få lära mera om. På ett personligt plan ska jag specifikt ta med mig känslan av betongens beskaffenhet och villkor till stunderna när jag blir otålig framför någon plutteduk på målarväggen.
Då ska jag ta och försöka tänka lite större.
I ett samtal med en konstnärskollega för några veckor sedan blev jag varse att jag sällan kör med några SÄKRA KORT. Du vet. Som att i måleriet vila i några motiv man kan, ett maner man behärskar, målningar man vet säljer.
Insåg i samma veva att jag är likadan i det mesta jag gör. Vill hellre vidare än att vila i något jag tycker mig kunna. Om jag håller föredrag brukar jag tröttna på mitt eget budskap efter att ha framfört det en gång. Men NYC då? Det är väl ett säkert kort att åka till samma ställe så många gånger? Mja, kom nog fram till att jag söker mig vidare där med.
Det närmaste jag kommer säkra kort i måleriet är de där damerna i rött som jag vet att många tycker om. Ett säkert kort verkar också målningar som den nedan vara. Den sålde jag 1998 men får fortfarande frågor om den och om den går att köpa.
Ja, jag förstår att detta har med ens personlighet att göra och som alltid att det är upp till en själv hur man vill tackla sitt arbete. Men ändå – det vore intressant att höra din syn på detta. För egen del fick jag mig nämligen en tankeställare. Det behöver ju inte vara FEL att exempelvis VILA LITE GRANN i det man kan.
Hur tänker du?
