Jag kommer inte att ha en enda utställning i sommar. Istället ska jag måla för det som är inbokat i höst. Det känns skönt att öppna ens fönster för det som är och inte behöva vara detaljplanerad hela tiden.
Dels arbetar jag just nu med några hästmålningar. Dels målar jag vidare i samma stil som senaste separatutställningen.
Det räcker så.
Sommaren lär ändå bjuda på sina överraskningar.
Jag målar nästan aldrig specifika människor. Det som istället intresserar mig är att försöka fånga det mänskliga; det gemensamma för många och det som tillåter att betraktaren väver in egna känslor och upplevelser i mitt uttryck.
För några dagar sedan fotograferade jag skulpturen nedan. Fascinerades av den och upplevde i den något liknande det jag själv om och om vill förmedla.
Att mitt i det förgängliga ha styrkan och modet att hålla huvudet högt.
Vi har drömmar som motvikt till vardagens gång och vår medvetna vakenheten. Livsdrömmar sporrar oss, nattliga drömmar överraskar med osannolik fantasi och stunder av dagdrömmeri ger oss flykt eller vila. Drömmarna är av olika karaktär och har olika uppgifter att fylla.
Jag har skrivit om drömmar tidigare. De intresserar mig och jag tror att de har stor betydelse för hur vi mår och handskas med vår tillvaro. Tyvärr tar vi ofta inte drömmar på allvar eller bryr oss om att förstå vad de kan ge oss.
Drömmar har en koppling till delar av vårt skapande. Till det där som vi inte medvetet kan styra eller helt förstå. Som vi kan välja att stänga dörren till eller lära oss bruka.
Har tänkt att fördjupa mig i detta med drömmar och konst nu i sommar. Ha det som ett utvecklingsprojekt. Försöka lära mig mer.
För vad vore livet utan drömmar? & Vad vore konsten om den inte klev utanför det logiska och förklarbara?
Hur tänker du kring detta?
Har du några tips eller tankar som du vill dela med dig av?
Jag var inställd på att signa i går. Med två olika kontraktsförslag från NYC-gallerier tänkte jag att "i dag sätter jag ner foten". Jag tyckte att det var lika bra att göra det för att få någon slags konstnärlig start i New York, som ju ändå är min kärlek bland platser på jorden. Saken är den att jag på sikt gärna vill vara mera där. Sedan blev den där foten kall, precis som dess kollega. Och jag ändrade mig. Det är inte speciellt svårt att få utställning i New York, men jag har bestämt mig för att vänta lite. Om det är dumt eller klokt vet jag inte. Något säger mig bara att göra så här.
För den som är intresserad och kanske har missat: här kan man lyssna på radiointervjun som gjordes med mig i galleriet för några dagar sedan. I inslaget på 10 minuter pratar vi om några av de målningar jag ställer ut. Senare i sommar kommer en längre och mera generell intervju med mig som sommargäst.
I kväll håller vi extra-öppet klockan 17-19 på Galleri Lorentzon och jag finns på plats. Välkommen att titta på utställningen om du vill passa på att träffa mig samtidigt! Den 25/5 kommer det att vara extra-öppet på samma sätt och vis. I övrigt är öppettiderna som vanligt: Tisdag-Torsdag 11-17, Fredag-Lördag 12-16, Annan tid efter överenskommelse. Utställningen pågår t.o.m. den 31 maj. Adress: Hantverkargatan 38 i Stockholm.
Allt gott!
Gränsen är dragen, 65×65
Har tänkt mycket på konst de senaste dagarna. På konst i allmänhet. På vad jag själv berörs av och på uttrycket i mitt eget måleri. Kanske blir det så när man arbetar intensivt med en utställning, ser sina verk hänga på galleriväggar och får möjlighet att ta emot andras reaktioner på det man försökt förmedla. Man befinner sig i ett tillstånd med mer distans och perspektiv än vanligt.
Härom dagen, under ett samtal med en konstnärskollega, mentor och vän, trillade en fin liten pollett ner i min insiktsbox. Den handlade om känsla.
Om äkta känsla.
Sådan vill man som konstnär förmedla. Någonstans vet vi att det äkta skär igenom fluffet av tillrättalagda uttryck och bidrar till att man kan visa upp något originellt. Självklart i koppling till ens idéer och talang.
Men för att kunna förmedla den äkta känslan så behöver man inom sig värna om den, ta den på allvar och ge den utrymme. Låta den utvecklas. Ofta skyndar vi förbi, dövar och undviker.
Från och med nu ska jag respektera min egen känsla ännu mer när jag uttrycker mig. Har aldrig upplevt mig som osann eller tillrättalagd men är övertygad om att jag har mycket kvar att upptäcka i kraftfältet av den äkta känslan.
Hur ser du på detta? När du upplever konst? När du skapar?
För att fånga några stjärnor, 65×65
Det började inte så bra. Jag hade hoppats på mulet och galleribesökvänligt väder men vaknade till vackrast tänkbara med noll moln på himmelen. Försökte gilla läget men när jag kom till galleriet fick jag höra att det var katastrofväder för en Stockholmsvernissage den här årstiden. Att sedan Kungsholmen Runt pågick just den dagen, med allt vad avstängningar det innebar, gjorde att jag tryckte ner normala vernissageförväntningar i fickan och rustade mig för ett möjligt antiklimax av modell extra large.
Hann tänka att nu handlar det om att ta sig igenom dagen med någon slags självkänsla i behåll.
Och ja, det blev en lugn start. Men sedan kom den ena besökaren efter den andra och de som kom tenderade att stanna länge. Det tittades, diskuterades, tolkades och ställdes frågor. Och köptes.
Mot slutet av dagen var den stimmiga och efterlängtade vernissagestämningen ett faktum. Då hade jag redan glömt bort tiden och bara njöt av att få vara där jag var. Reaktionerna överträffade förväntningarna och summa summarum var jag glad över dagen.
Ett stort tack till alla er som kom!
En av målningarna: Hopp / Hope, olja, 65×65
I dag är det vernissage på Galleri Lorentzon för min utställning Bortom horisonten / Beyond the Horizon. Det är öppet från 13 till 17 och adressen är Hantverkargatan 38 i Stockholm. Telefon: 08-651 22 71.
Har du inte möjlighet att komma i dag så pågår utställningen t.o.m. den 31 maj. Öppettider: Tisdag-Torsdag 11-17 och Fredag-Lördag 12-16. Även annan tid efter överenskommelse.
Jag ser så fram emot att få träffa en del av er! Är på plats hela tiden i dag.
Välkommen!
För några dagar sedan: på väg till galleriet
Jag vet, jag vet! Att ha en utställning är inte speciellt märkvärdigt. Det är vad man som konstnär förväntas ha.
Vissa utställningar kan ändå komma att betyda någonting alldeles extra. I alla fall för konstnären själv och jag har en sådan utställning med start om en vecka.
En utställning visar ens verk, den lever ett ett eget liv och bedöms till stora delar helt oberoende av konstnären. Men bakom en utställning finns alltid ett livsöde och en story.
Den kommande utställningen är faktiskt den allra viktigaste hittills för mig. Bortsett från att jag är tillfreds med måleriet så känner jag stolthet för att jag har lyckats ta mig tillbaka. Jag tappade ju nästan helt förmågan att måla efter ridolyckan i juni. Livet tenderar att bli upplevelsemässigt bättre när man klarar av en motgång och det är väl något sådant jag upplever just nu. Jag vet vilken kamp och seger det ligger bakom mina penseldrag.
Vernissager är förknippade med skräckblandad förtjusning. Hur det än kommer att gå den här gången tror jag mig ha en extra portion mod och styrka i erfarenhetsfickan.
Jag ser riktigt fram emot nästa lördag.
Ha en inspirerande helg!
Mornar kan inte vara mycket vackrare än vad denna är. Till på köpet är det en ledig dag. Det är påsklördag och jag har för första gången på mycket länge inget helgarbete som väntar. Ja, i alla fall inget måste-måste-arbete.
Mitt mål har varit att bli klar med alla målningar före påsk. Vara färdigmålad och ha dem ramade och med hänganordningar. Så blev det också. I torsdags fick de sista vad de behövde. Nu står de uppradade i en väl tilltagen bruttogrupp i studion. Där får de stå tills att galleristen Urban Lorentzon och jag i nästa vecka ska välja ut vilka som ska med till galleriet.
Jag tycker om att inte arbeta in i det sista med en utställning. Att ha tid för annat och att få lite distans till det jag har gjort. Att hinna ladda batterierna så jag kan njuta av vernissagedagen och alla möten som jag då får möjlighet att ha.
Vilken bra timing med en långhelg just nu! Vädret är underbart och dagarna får veckla ut sig i behaglig takt. Jag umgås, promenerar, filosoferar, skriver och målar. Äter och sover. Laddar, helt enkelt.
Hoppas att du också laddar och önskar dig god fortsättning på påsken!
P.s. Information om den aktuella utställningen får du exempelvis här. D.s.
Han var drygt 20. Hade varit på väg att droga bort sitt liv. I ett desperat försök att byta spår kom han in på behandlingshem och jag kom att bli hans terapeut. Under flera år följde jag honom i hans kamp och han lyckades faktiskt med tiden förverkliga sin dröm att börja leva "ett vanligt liv".
Dagen jag vill berätta om skulle vi provspringa sträckan av en halvmara.
För att göra något konstruktivt av hans fysiska överloppsenergi och gnagande rastlöshet hade jag nämligen lockat honom till att börja springa. Det funkade efter att jag slutade prata om det och istället gjorde honom sällskap ut på vägarna. Nu hade vi månader med otaliga löprundor bakom oss och vi hade bestämt att springa Stockholmsloppet tillsammans. Som en bekräftelse, ett mål och en rolig grej.
För att få grepp om hur långt det var ville vi göra ett testlopp.
Några av killarna från behandlingshemmet hade valt väg och mätt upp sträckan. Vi var peppade och i god form när vi sprang genom de värmländska skogarna på vackra småvägar. Hela loppet gick lätt. Vid mål stod ganska många från hemmet och väntade på oss. De hejade, räckte fram handdukar och hade gjort i ordning dryck och frukt till oss. Det var bara det att vi stannade inte. När vi närmade oss våra supporters tittade vi bara helt kort på varandra och fortsatte springa förbi målet. Vi sprang hela vägen tillbaka till behandlingshemmet, som låg 5 kilometer bort. Då var vi klara.
Jag har flera gånger kommit att tänka på det där loppet när jag de senaste veckorna har stått och målat. Minnet vill säga mig någonting viktigt. Om prestation och vikten av att ha glädje i själva utförandet. Om att ge det lilla extra.
Med det önskar jag trevlig helg!
