Resan har funnits med mig länge i tankarna. Den har varit beställd och betald sedan månader tillbaka.

Igår var jag tvungen att avboka allt.

Tillsammans med maken hade jag tänkt resa till Wyoming, Montana och South Dakota för att åka runt, leva ranchliv, driva hästar och besöka några vildhästreservat som research för pågående målarprojekt. För ett tag hade vi åter tänkt leva det liv där borta som vi fascineras av och längtar till. Den 16 maj skulle vi dra. Tyvärr har några oväntade omständigheter stuckit käppar i hjulen för oss. I varje fall för att i dagsläget resa så långt och vara borta så länge som vi hade planerat.

Så nu sitter jag här.

Med ett tyngre hjärta än vanligt.

Raderandes Rapid City och Pryor Mountains ur kalendern.

Resultatet? Det blir nästan fyra veckor med helt blanka blad.

När hade jag det senast?

Jag inser att jag kan välja vad jag ska göra istället. Att om en väg stängs så öppnar sig några andra.

Men först ska jag sura och sörja en stund. Jag är inte mottaglig för det där egna pep-snacket just nu.

Det kom ett e-mail från ranchen i Pryor Mountains, Wyoming. De hade varit i Billings och handlat och det hade fallit lite snö. Hästarna som rids av gäster hade i dagarna blivit av med sina skor inför vintern. Nu trappas aktiviteterna ner inför en karg vinterperiod. Jag ser det alltihopa framför mig som i en film – människorna, hästarna och landskapet.

Vi är välkomna dit i maj. Ja, det är VI nu. Jag hade planerat att åka själv men maken har glädjande nog bestämt sig för att hänga på, både på horse-drive och resan som helhet.

Det går ganska bra att måla. Igår gav jag mig på en gammal duk, som jag sedan förra hösten inte riktigt vetat hur jag ska måla vidare på. Detta trots att den har varit långt ifrån klar. Ibland blir man rädd att tappa någonting i det som redan är uttryckt. Det är ändå som trappsteg, tack och lov. Plötsligt händer någonting och man tycker sig veta hur nya penseldrag ska sitta som man inte visste igår. Det är en mognadsprocess, så klart, och det är lite som en resa.

Det lutar åt att resan till västra USA med Horse-drive blir i maj. Jag håller på att kolla upp det sista nu för att allt ska funka. Det blir i så fall inte aktuellt att flytta hästar den långa sträckan från vinterförvaring till sommarbete utan att bo på en ranch och därifrån arbeta med hästarna i olika dagsuppdrag. Det kan nog vara minst lika kul och jag tror det blir en hel del arbete med unghästar.

Före eller efter ranchvistelsen tänker jag bila omkring i Wyoming och Montana och jag ska arbeta med research för ett nytt målarprojekt som har fokus på hästar. Ska också försöka besöka några gallerier, som är inriktade på modern westernkonst för att undersöka om de alls kan vara intresserade av mitt spår med cowboys- och hästmotiv. Ingen aning men om jag inte kollar så kommer jag att fortsätta med att inte ha någon aning.

Tät men smidig infartstrafik, stora revor i molntäcket. En bra start som någon på en Stockholmsvardag.

Två saker idag:

1. Willy Clay Band har prövat vår uthållighet men nu är äntligen deras andra CD BLUE ute. Jag, som många andra, har förundrats över att vi har ett svenskt band (från Kiruna) som är som de är och som gav oss REBECCA DRIVE för fyra år sedan. Kolla in Blue på exempelvis Rootsy.

2. Jag skulle vilja komma iväg på en riktig Horse Drive igen så jag håller på att kolla alternativen. All typ av hästförflyttning är häftig och spännande men jag skulle vilja ta del i en riktig Horse Drive och jag menar då en drive som tar flera dagar, kanske en vecka och som innebär att man flyttar en hjord hästar mellan sommarbete och vinterförvaring eller tvärtom. Det är därför vår eller höst som gäller och exakta datum. Framförhållning krävs alltså om man ska få det att funka. Det lutar åt Wyoming för mig. Tanken på att kunna kombinera ridningen med att resa runt där igen och att fotografera, kanske åter ta mig till vildhästarna i Pryor Mountains gör mitt inre vilt av glädje.

Bilderna är från en Horse Drive som jag gjorde i Montana/Wyoming på våren 2008.

Landskap finns med, mer eller mindre, i nästan allt måleri. Ibland är de föreställande och uppenbara, ibland mer diffusa och kanske i form av inre landskap.

När det gäller faktiska landskap så kan jag tycka att mycket är vackert men det är få landskap som tilltalar mig måleriskt. För mycket grönt, detaljrikt eller tillrättalagt får mig att vända bort den konstnärliga blicken.

Det som lockar mig är öppna, fria ytor med en rätt så färglös och karg inramning. Starkast har jag känt för vissa landskap i västra USA, speciellt i Wyoming och New Mexico. En otippad upplevelse var när jag red genom Badlands, som är bland det fulaste landskap man kan förvänta sig. Det kärva vädret borde inte ha gjort det bättre. Men där, mitt i tomheten, fick andra krafter utrymme. Ljuset, himlens tvära skiftningar, hästarna och människorna framstod i en ny dimension. Jag blev helt tagen.

Idag målar jag på en duk med en hund i ett landskap. Landskapet är egentligen helt tomt. Det är bara färgsjok. Och hunden – jag vet varken varför eller varifrån han har kommit men jag gillar honom.