På kvällen, då jag hade målat klart, var jag därför lättövertalad när westernfilmer fördes på tal här hemma. Kanske skulle en sådan stilla lite av lusten att driva hästar och kor över prärien?

Eftersom Clint Eastwood blir 80 år i dag så var det självklart att välja någon av hans filmer. Det blev, efter lite diskussion kring alternativen, Pale Rider från 1985. En kultrulle. Pang-pang, vilda galopper och det onda mot det goda. Kärlek också.

Clintan klarade i filmen ALLT som rörde ensamhet, skurkar och damer men han lyckades INTE stilla min längtan. Det måste jag nog göra själv.

Grattis ändå på födelsedagen, gamle man!

Vips.

Hatt på. Boots på. Cowboyen i mig passar på att ta för sig.

Jag rider från Arbetargatan på Kungsholmen rakt ut på prärien. Några sekunder tar det bara och sedan finns inget annat än öppna vidder, lite hästlukt och en tidlös flykt.

   Denna bild är tagen av Peder

Jag passar på att rekommendera en film också. Det är är Courtney Hunts “Frozen River”. Det finns inget skönmålat i den. Ingen överdådig jul, inget lätt liv för människorna den skildrar. Men den är vacker på sitt sätt – mänsklig, avskalad och hoppingivande. Vare sig du är vit eller indian eller någonting annat.

Nu ska jag måla vidare.

Första gången jag såg hans måleri blev jag ganska illa berörd. En del är mycket ångestladdat och svårt. Efter några dagar märkte jag dock att jag i tankarna kom tillbaka till utställningen. Jag gick då och såg den en gång till. Detta var i Santa Fe, New Mexico. I New York besökte jag sedan en annan utställning med honom – Indian/Not Indian. Har därefter läst det jag har fått tag på om honom och uppmärksammar honom här för att hans måleri betyder mycket för mig. Kanske allra mest som en uppmuntran att ta ut svängarna ordentligt.

Kolla gärna på National Museum of the American Indians presentation av Indian/Not indian. 

Istället för att rida western på Jultorp har det blivit studiodagar för mig både igår och idag. Jag har åkt in tidigt och sedan pysslat, målat och arbetat undan inför veckan som kommer. Njutit trots allt av lugnet och extratiden. Det är ingen idé att förbanna mörkret av att inte vara på Jultorp när det finns egna “höstglödar” att ta hand om.

Innan jag började åka till västa USA för att resa runt, bo på rancher, fösa kor och hästar var det Lollo på Jultorp som lärde Maken och mig det mest väsentliga om westernridning, hästhantering och cowboylivet i USA.

Det har blivit många resor till Jultorp. Det är lite som att komma hem när jag åker dit och det är en av de platser jag verkligen kan längta till. Jultorp är inte så långt borta i kilometer räknat men långt borta från vardagen räknat i upplevelse. Tre dagar där kan kännas som en långsemester. Jag skrattar så gott där, sover så gott där och äter så gott där. Och rider naturligtvis och träffar andra häst- och westernintresserade. Vad gäller hästarna och ridningen så är det så nära Montana man kan komma för att vara på vischan i Sverige.

Ok. Maken cowboysar sig på egen hand nu och jag får nöja mig med att drömma om hovtrampet mot marken när flocken kommer upp mot stallet på morgonen.

Min avsikt har uttalat varit att lägga målningar med western-tema på hyllan men nu när jag tittar på projektet så utspelar sig händelsen just i ett sådant landskap som jag skrev om igår. Det är kargt. Det är west, det är lite häst, och pang-pang. Det gäller att överleva. Det är väl så ute som tema att det kanske kan bli inne.

För att komma i stämning lyssnar jag på Marty Stuarts Badlands och Robbie Robertsons Music For The Native Americans. Jag har inga indianer i mitt projekt men om landskapet kunde sjunga så är det kanske just följande från Robbie Robertsons Golden Feather som skulle höras bland klipporna:

In the autumn night
When there’s no wind blowin’
I could hear the stars falling in the dark
When you find what is worth keeping
With a breath of kindness
Blow the rest away