Igår prövades både hoppet och vårkänslorna hårt och hänsynslöst. Precis när jag hade gått ut och talat om vårkänslor täcktes marken av ett tjockt lager snö. Mitt inlägg skrevs fram tills att det började snöa och visar i sin banalitet hur svårt det kan vara att hålla fast vid sina intentioner.

Kvar idag finns en ifrågasatt, hostande och hungrande liten vårkänsla. Som tacksamt tar emot alla tecken på tur & flyt.

Jag vill nämligen tänka vår för jag är redan vår. Vintern har varit bra men nu vill jag gå vidare till något nytt och ljust. Kanske har jag en chans. Idag ska jag vara i studion hela dagen. Har en av få dagar då det bara står måleri på agendan. Och studion är som ett undantag i verkligheten. Där kan till och med fantasifulla intentioner få utlopp och bli vad de vill bli. Oberoende av vad det är för väder i alla fall.

Så inte ge upp hoppet.

Vitt på marken?

Jag tror jag tar och tänker på varm, vit sand en stund.

Då vi är inne på temat indianer så kommer här ett tolkningsförsök från min egen sida. Det är inte många som har sett denhär målningen för den har aldrig hängts någonstans. Idag kan den få vara med.

Jag passar på att rekommendera en film också. Det är är Courtney Hunts “Frozen River”. Det finns inget skönmålat i den. Ingen överdådig jul, inget lätt liv för människorna den skildrar. Men den är vacker på sitt sätt – mänsklig, avskalad och hoppingivande. Vare sig du är vit eller indian eller någonting annat.

Nu ska jag måla vidare.