Det är dags att ta mig an vardagen här hemma. Gjorde en massa redan i går men kände mig splittrad och var trött efter resan. Nu har jag hunnit samla mig. Jag har landat, inte bara med kroppen, utan också mentalt.

Några direkta:

1. Ska åka in till studion i dag och  kolla hur det går med det pågående renoveringsarbetet. Efter det hoppas jag veta när jag kan börja arbeta där igen.

2. Under juni månad ska jag ha vildhästprojektet som min huvudsakliga målaruppgift. Tänker påbörja ett antal nya dukar. Sedan får vi se hur det går och hur långt jag hinner komma. En sak är ens förberedelser. En annan är vad själva målarprocessen för med sig.

3. Jag har bestämt att inte vara med på så många utställningar i sommar. Vill hinna arbeta igenom ordentligt för redan inplanerade projekt. De utställningar som gäller är Kristinestad 16-18 juli, Kistamässan 24-26 september och Paris 22-24 oktober. Och 2011 drar det sedan ihop sig för separatutställningar. Tillräckligt så just nu.

4. En personlig grej: Som alltid efter New York besluter jag mig för att bli mera färggrann. Inte i mitt måleri nödvändigtvis men som person. Jag som många andra fastnar lätt i det svarta vad gäller kläder fast jag egentligen VILL vara en färgbomb. Så nu gör jag ett färgryck igen.

Jag hade inga speciella förväntningar på gårdagen alls men den blev en riktig vardagspärla. Du vet – vissa vardagar har en förmåga att utmärka sig utan att man gör någonting speciellt för att det ska bli så. Igår var en sådan dag.

Efter att ha målat tillräckligt och med flyt tog jag mig bort till Stureplan för att titta på fotografen och konstnärskollegan Ilkka Timonens utställning på Finlandsinstitutet. Jag tyckte om bilderna. Flera stycken tog sig förbi gränsen "tycka riktigt mycket om". Och DET är ett gott betyg. En bonus med utställningen var att jag träffade flera bekanta. Vi var kvar tills att stället stängde.

Spontan-gick-ut med en vän som det är roligt att vara med och att diskutera med. Det blev middag uppe på Mosebacke med utsikt över stan och sedan följde hon med till Debaser, dit jag ändå var på väg för att kolla in Willy Clay Band. Jag har deras båda plattor, Rebecka Drive och Blue, så jag är väl förtrogen med musiken och med bandets historia.

Att avsluta dagen med att lyssna på Kirunamusikernas americana fick mig att bli tvärlycklig för en stund.

Här kommer lite feel-good till dig med.

Tack för att du läser bloggen.

Mätt på helger såg jag fram emot att åka in till Kungsholmen och ta tag i det vardagsslit, som jag saknar när jag inte har det. Jag mötte ett tyst och öde Stockholm. Det kändes faktiskt som att jag hade missuppfattat någonting. Eller kanske är det bara trögvaknat idag.

Väl i studion försvinner betydelsen av yttre betingelser. För en stund spelar det inte någon roll att granen hemma törstar, att politiken känns andefattig och att cykeltrick kan förändra någons liv.

Jag klipper duk som om det var det viktigaste i världen.

Det är en mellandag. Ska man förvänta sig något av en sådan? Jag menar – komma mellan jul och nyår – det måste vara bland de tuffaste förutsättningar en dag överhuvudtaget kan ha.

Lite av julen finns kvar. Rester i kylskåpet, dekorationer och en hög med minnen, som börjar nyanseras. Nu väntar storfesten. Och ett nytt år. Hur kommer det att bli? Tillfälligt smyger sig vardagen in som bomull eller slår hårt, beroende på vad man har att möta och förvänta sig. Ja, om man inte har lämnat allt för en sträcka paradisdagar på någon strand. Eller lutar sig mot ett par stavar i en paus mellan hurtbullepass på snöunderlag. Förstås. Men… de flesta av oss är ändå hemma. Så, varför inte ge denna mellandag lite extra livsglans? Det kan både den och vi behöva.

Jag ska försöka ge min dag dendär glansen med hjälp av måleri och goda vänner.

För den som längtar efter någonting meningsfullt på konstområdet idag och som kanske också drömmer sig till New York kan det passa bra att titta på den en timmes långa filmen om MOMA på Youtube.

Jag gräver fingrarna djupt i vardagens väsen. Stiger upp tidigt. Skriver en stund och åker in till Kungsholmen så snart jag är klar med morgonbestyren. Helst tillbringar jag hela dagarna i studion. Har jag möten så får de gärna hållas på plats. Ska jag ha lunchmöten så blir det avstickare till Ett litet kök eller Flemingo, det första om vi går ut och äter och det andra om vi äter i studion. Annars jobbar jag på. Det är stort som smått. Det är mycket. Det är vardaglig produktion och rutin.

Ibland räcker dagarna inte riktigt till men rätt bra fungerar det ändå. Jag frågar mig varje morgon vad som är viktigt och i och med att jag har gjort det några års tid nu nu så hinner aldrig högarna med viktiga saker bli speciellt höga.

Med måleriet är jag i ett pysselstadium. Jag signerar, bättrar på en gammal målning och klipper till nya dukar. Det pågår en mental uppladdning inför situationen där målarväggarna snart ska kläs om. Ner ska de befintliga målningarna. Upp ska nya, tomma dukar.

Med alla dessa möjligheter att låta oss underhållas, att fylla vår tid, att vara delaktiga och att vara betydelsefulla är det lätt att fastna i fällan av att ha en fullbokad kalender men att inte hinna med det som är viktigt. Jag är inte riktigt där men jag vill ändå ge vardagen och konstruktiva rutiner en än bättre chans. För mig innebär det att största delen av min tid vara i studion fysiskt och mentalt och att därutöver umgås med mina nära och att inte låta mig vilseledas av olika saker som tar fokus från detta. Att säga nej till någonting just nu behöver inte innebära nej för evigt.

Nu är jag helt klar med några målningar och har mobiliserat kraft att gå vidare med nya dukar. Jag trivs mycket bra med det här 65×65-måttet som jag använt på dukarna ett tag så jag fortsätter med det och med det tema som just nu övergripande stimulerar mig.