Precis som barnet som måste få upptäcka SIN egen värld så behöver vi vuxna få möjlighet att vara i våra. Det innebär att vi går iväg ibland och gör saker för oss själva.

Livet är en ständig balansgång mellan detta egna och vår samverkan med människorna omkring oss. Och ingens val är den andras riktigt likt. Det finns tusen skäl till att vi har det som vi har det.

Som konstnär spenderar man mycket tid med att vara själv. Så pass att det lätt kan uppstå konflikt mellan behoven att arbeta med konsten och förväntningarna på ett familjemässigt/socialt engagemang. Vi har andras önskemål att ta hänsyn till och våra inre drivkrafter ska jämkas ihop med det egna samvetet.

Vi får försöka hitta vår balans så gott det går. Om och om igen. Och kanske inte ta varandra så för givet utan unna varandra ett eget liv. Parallellt med våra gemensamma.

Tänka att den största av kärlekar är att låta någon få gå SIN väg.

Vi kan komma av oss. Trots alla goda intentioner så funkar det inte alltid. Det där SKAPANDET. Vi vill men kan inte.

Anledningarna varierar från person till person men vi måste likväl ibland konstatera att blockeringen är ett faktum. Det är stopp. Vi måste stanna, backa eller hitta en annan väg.

De flesta konstnärer lär inte uppleva blockeringar för att de har för få idéer utan för att idéerna blir för många. Precis som att vi kan uppleva ebb i inspirationsflödet så kan det bli en översvämning som vi inte mäktar med att hantera. Blockeringar har också ofta kopplingar till vårt självförtroende och de egna kraven. Till den livssituation som vi befinner oss i.

Ibland går det relativt lätt att komma vidare från en blockering. Ibland inte.

I Att krisa eller inte har jag skrivit om att handskas med motståndet och har samlat några tidigare länkar som kan vara av intresse.

När det gäller blockeringar så är det klen tröst men det verkar alltid finnas ett utvecklingssteg på andra sidan. Det gäller att ta sig igenom. Att komma i takt med sig själv igen och sitt inspiratiosflöde. Kanske att lyfta blicken och se sig i ett sammanhang.

Någonstans finns nämligen en väg.

Resan har funnits med mig länge i tankarna. Den har varit beställd och betald sedan månader tillbaka.

Igår var jag tvungen att avboka allt.

Tillsammans med maken hade jag tänkt resa till Wyoming, Montana och South Dakota för att åka runt, leva ranchliv, driva hästar och besöka några vildhästreservat som research för pågående målarprojekt. För ett tag hade vi åter tänkt leva det liv där borta som vi fascineras av och längtar till. Den 16 maj skulle vi dra. Tyvärr har några oväntade omständigheter stuckit käppar i hjulen för oss. I varje fall för att i dagsläget resa så långt och vara borta så länge som vi hade planerat.

Så nu sitter jag här.

Med ett tyngre hjärta än vanligt.

Raderandes Rapid City och Pryor Mountains ur kalendern.

Resultatet? Det blir nästan fyra veckor med helt blanka blad.

När hade jag det senast?

Jag inser att jag kan välja vad jag ska göra istället. Att om en väg stängs så öppnar sig några andra.

Men först ska jag sura och sörja en stund. Jag är inte mottaglig för det där egna pep-snacket just nu.

Egentligen skulle jag ha kunnat ta sovmorgon. Allt är klart så det är ingenting som har tvingat mig ur sängen 05 30. Ändå har jag varit uppe och skrotat. Just nu sitter jag och skriver. Och funderar.

Du vet hur tankarna går innan gästerna kommer när man ska ha öppen ateljé eller öppet hus. Kommer det några? Vilka dyker upp? Får de det bra? Hur blir det med vädret? Kommer jag att bli överraskad? Blir det negativt eller positivt?

Någonstans mitt i det där mentala förberedelsearbetet kom jag på att jag för länge sedan målade en tavla som heter Innan gästerna kommer. Det var 1998. Målningen såldes direkt men jag plockade fram en bild av den.

Jag tittar. Mycket har hänt. Då hade jag en ganska lång väg att gå. På flera plan. Både som konstnär och som människa. Bilden ger mig ett perspektiv som gör mig behagligt lugn i sinnet.

Jag har kommit en bit sedan dess men jag har fortfarande en spännande väg att gå.

Och gästerna. Tänk att ha gäster som vill komma till en. Lyckligt lottad är vad jag är. Med två dagars Öppen ateljé framför mig.

   Innan gästerna kommer från 1998

Ibland när man ska från ett ställe till ett annat, från punkt A till punkt B kan man tycka att resan är en tråkig transportsträcka. Ska man sedan göra resan i mörker så kan den kännas ändlöst tråkig.

Då gäller det att roa sig under tiden. Tänka på dem man älskar. Lyssna på bil-musik eller exempelvis leka med kameran om man inte bara vill njuta av att ha händerna på ratten och fötterna på golvet och färdas.

Efter ett lyckat misslyckande har jag tagit många kvällsbilder av vägar och trafiken framför mig. De gånger jag har haft en chaufför vid min sida. Mycket blir skit men några gåtfulla och diffusa fotografier har för mig gett åkandet ett nytt värde.

Nu är resorna i mörkret lockande upptäcktsfärder. I himlar, vägbanor och baklyktor döljer sig möjliga konstupplevelser.

Och jag känner mig road av att få fånga en bråkdel av dem.

Det är tidig söndag. Jag har en dag på M/S Galaxy framför mig, på väg hem som jag är, från Åbo till Stockholm. Buskvoten är fylld efter härliga dagar med brorsbarnen och jag ska använda denhär dagen till reflektion över måleriet och livet.

I och med att jag ofta reser mellan Sverige och Finland är timmar på fartygen något som jag har lärt sig stå ut med. Det är lika bra att göra någonting bra av resan när man ändå ska göra den. Oftast har vi "familjekonferens" och passar på att prata om sådant som behöver lite mera tid. Ja, vi äter och dricker också. Och kollar in obeskrivbara stilar på dansgolvet. Reser jag ensam passar det utmärkt att skriva, reflektera och planera. Det gäller bara att hitta någon vettig plats i ståhejet.

En utmaning är att hitta något konstnärligt att fota till den här bloggen – om det inte ska vara medresenärerna, för där kunde jag hitta mycket att förmedla. Det får bli ett tomt dansgolv med olika ljus. Och en trappa som leder till eller från.

Ha en trevlig söndag!

Det är alltid samma komedi. Efter en alldeles för kort natt i Tallink Silja-hytten ska man 06 00 (svensk tid) yrvaket köra av båten och påbörja den enahanda turen till Kristinestad. Riksåttan som går norrut från Åbo längs kusten är nämligen enformigheten vägifierad. Den är mest gran. Om man säger så. Och sedan är det inte mycket mer att säga om det.  Annat än att det var vackra granar idag.

Vi lyssnar på finländsk radio. Skrattar till inför vissa uttryck och jag översätter här och där. Vi pratar om finskt, svenskt och finlandssvenskt. På vilket sätt vi skiljer oss åt. Vi talar allvar. Vi skojar. Det är legitimerade bastubadare som möter mumintroll,  sockersvenskar och Sirkka-Liisor.

Det håller oss pigga. Under ytan vet vi ändå det betydelsefulla. Att vi är på väg till plats och personer som ger många bitar till mitt pussel.

Och allt om skillnaderna sammanfattar vi i ett Let’s dance-inspirerat resonemang:

Sverige är en vals och Finland är en tango.

Tänk vad lite prärieluft kan göra. Nu är jag tillbaka. Med vädrade tankar och ett stabilt fokus framåt.

Apropå framåt…

Det går att planera sönder spiralblock och kalendrar i försök att få ett bra år men hur mycket man än förbereder sig så vet man inte vad det blir för väg framöver.

En Highway kanske?

Ok, men det finns allt från Interstate Routes till Scenic Drives och Unpaved Roads.

Helst inte vägarna mellan Stockholms betalstationer, bara. Och inga vägarbeten. Inga tunnlar. Inga köer. Inga omvägar. Inga vägar som är dåligt skyltade. Inga spikraka. Inga på höga höjder. Inga med puckade medtrafikanter…

Så knöligt det här blev då.  Kanske ska jag börja med vart jag vill istället.

När jag säger att jag vill måla fulare så uttrycker det en vilja att vända det tillrättalagda ryggen. Och det ytliga och det lättköpta. Jag tycker att skönhet som inte har något förgängligt eller fult över sig lätt blir ointressant.

Vi kan ta min blåa mugg nedan som exempel. Det finns egentligen ingenting vackert i den bilden och motivet är helt alldagligt. Ändå. Målningen är rätt bra. Kanske för att några färger och penseldrag får vila mot ett i övrigt intetsägande sammanhang.

Men nu vill jag driva det vidare. Måla råare? Ja, jag skrev för några dagar sedan att jag vill måla med hjärtat och levern.

Vad menade jag egentligen med det? Jo, ibland tänker jag alldeles för mycket när jag målar. Såklart behöver man analysera men det jag vill komma åt ligger inte i någon tankemässig insikt. Jag vill försöka fånga ett primitivt uttryck som går mer på känsla och instinkt än på logik. Kanske inte alltid men i längre stunder. Något som mera utvecklat får samspela med tankens viljeinriktning och med slumpens oförställdhet.

Den blå muggen är en liten bit på väg.

Helgens funderingar har gett vid handen att jag inte ska göra måleriet så STORT och MÄRKVÄRDIGT.

Jag klandrar inte mig själv för det som varit för jag har verkligen gjort mitt bästa och det har ju inte varit FEL på något sätt. Någonting som känns stort för med viss automatik höga krav med sig. I och med att konstnärsbanan inte har varit något givet för mig så tar jag väl också i för kung och fosterland nu när jag har chansen. Det blir för både Sverige och Finland i mitt fall och det kan ju te sig lite väl överdrivet. Resultatet har blivit att jag inte har uppnått riktigt det uttryck som jag velat ha.

Istället för att driva, driva, driva försöker jag nu följa med mera och låta saker rulla på i sin naturliga takt. Det är ändå en minimal risk att jag ska göra för lite. Jag försöker gå vidare i den takt som dukarna och jag klarar av att samverka. Jag menar, jag måste få hinna med själv rent känslomässigt och dukarna visar ju ofta vägen, förr eller senare, vart det är meningsfullt att gå.

Förutom att måla medan regnet har smattrat trivsamt mot takfönstrena har jag monterat ett nytt staffli. Jag använder sällan sådant i och med att jag föredrar att måla med duken fasthäftad direkt på väggen men jag behöver ett för redan kilramade målningar. Invigde det med en gång.