Den som har läst min blogg vet att jag dras till öde landskap och att jag kan tycka att badlands är vackra.

Ja, jag kan gå ännu längre än så. Till och med en slagghög kan vara vacker i mina ögon. Se bara på fotografierna nedan.

Med det vill jag ha sagt att skönhet kan finnas där man minst av allt tror sig finna den. I det synes fula och ointressanta. Gömd i det alldagliga. I det man kanske är så van vid att man ser förbi det. I konturerna av det lågmälda.

Det är lugna dagar – ganska produktiva men just lugna. Jag håller mig i studion när jag inte har möten. Och mötena är avsiktligt inte många.

Målar på, planerar och pysslar. Tänker mycket. Rustar mig. Vet inte riktigt för vad men jag rustar och laddar. Det är lite som innan ett lopp. Jag är ivrig att komma igång. Fokuserad. Känner att jag har mycket att ge. Att det kommer att gå bra.

Närmar mig någonting jag länge har strävat efter i måleriet. Ett än mer uppluckrat, på ett sätt fulare men bättre måleri. Tveksam harmoni i disharmoni.

För jag vill inte måla vackert.

Jag vill måla med hjärtat och levern.

Det började enbart vackert. Vi var högst uppe i tornet på Söder och det var GLÖGG-öppet-hus-bjudning hos goda vänner. Förutom att umgås hann jag ta ett gäng bilder. Gjorde några blixtvisiter ut på terrassen för att få bättre kvalitet. Fick hålla mig med ryggen tryckt mot glasväggen medan någon höll fast dörren. Det blåste kraftigt redan då.

Senare var det fortfarande vackert men vädret bjöd på inslag av dramatik. Snön dansade fram i luften med häftiga rörelser och vinden piskade på mot tornet från alla håll. Globen försvann in i det snövita.

Av bara farten fick vi en äkta julstämning, trygga där inne, med glögg och pepparkakor.

Tidigare i höstas stannade jag till en kväll på Barnhusbron, mitt i Stockholm, för att jag råkade se ett så häftigt moln. Före det hade platsen aldrig fångat mitt intresse. Jag menar, vi talar inte om någon sevärdhet precis. Platsen är ful – en plätt i stan som verkar bortglömd.

Efter dendär händelsen har jag ändå allt oftare börjat se mig omkring när jag kommer till bron, vilket vanligtvis är två gånger per dag när jag är på väg till och från studion. Numera ser jag fram emot mötena.

Jag har upptäckt att det finns många värden mitt i det fula. Allra mest fascinerar mig kombinationen av himlens skiftningar, järnvägsspårens mönster och flödet av trafik. Belysningen på kvällen är också fin.

Så, mot alla odds, har Barnhusbron och det jag kan se därifrån, blivit ett intressant stadslandskap för mig att följa.