Det är intressant och lite lustigt/kusligt med förändringar. Vi talar allmänt om dem som viktiga och eftersträvansvärda: Att vara förändringsbenägen – jag menar, vem vill inte vara det? Man vill ju ta sig an nya utmaningar och vara på framkant. Och har man inte sådana ambitioner så vill man i alla fall hänga med.

Samtidigt som människan är nyfiken och vill skrida framåt i livet med ett öppet sinnelag är hon också ett riktigt vanedjur. Behöver vissa rutiner och ganska mycket trygghet. Vill veta dagens innebörd fast hon vet att den inte helt kan fångas. Blir orolig och slår mentalt klackarna i backen när förändringarna står utanför den egna kontrollen.

Roligt med de förändringar man väljer, oroligt med dem som drabbar en.

Ändå måste vi leva med de två ytterligheterna. Bejaka båda och lära oss vilken balans som är mest konstruktiv för oss. Finna den förändring i tryggheten som vi skulle behöva och den trygghet i förändringen som får oss att ta steget.

Hur förhåller du dig till förändringar? Har du något bra sätt att tackla dem på – allmänt i livet eller specifikt i konsten?

Vare sig man rider, målar eller är en valp så har man sina styrkor och svagheter för de uppdrag man vill klara av.

Det är min vardag hemma att försöka stärka det jag är bra på och att utmana mig i det jag inte kan för att bli en bättre målare. Sedan stänger jag studion och slår mig ner här på Jultorp för att rida flera dagar i sträck. Nya plus och minus presenterar sig samtidigt som vissa välbekanta gamlingar hänger kvar. Jag inser att jag vill mycket men att jag inte kan skynda ifrån mina egna förutsättningar.

Valpen Jensen är lyckligt omedveten om att han har en bit kvar till att bli den vakthund han en dag kommer att bli. Jag försöker lära mig att ta utmaningar som kommer i min väg  mer som den lek hela hans liv är just nu. För han lär sig ju ändå hela tiden.

Ja, inte vet jag om den här målningen har blivit nå bättre eller om den överhuvudtaget har något existensberättigande…

Detta är den målning, inom ramen för Makeover-projekt, som känns mest hopplös. Måleriet är bättre nu men i och med att jag inte skulle välja denna typ av motiv idag så känns den ändå inte bra. Tänkte jag skulle visa det som gått sämst också. (Till saken hör att det är en av de äldsta målningarna jag har kluddat vidare på.)

Fortsätter med makeover-projektet idag och imorgon men sedan tror jag att det får räcka. Min tanke med detta steg tillbaka har varit att bättra på måleriet och att samla mig för nästa utmaning. Det känns som att jag börjar uppnå det nu.

Ha en bra tisdag. Det kanske blir en pärla.

I Det svider när egot får rispor skrev jag om hit-rate och att lägga ribban för det egna arbetet utifrån hur väl man lyckas i olika sammanhang.

Den utmaning man behöver är individuell. Ingen motiveras av att ha det för svårt och enkla utmaningar gör oss inte tillräckligt taggade. I varje fall inte i långa loppet. Det kan därför ha sin point att veta var man har den egna brytningspunkten. För att vara realistisk. För att underlätta för sig själv. För att man ska kunna arbeta och utvecklas så bra som möjligt.

Det är nu klart att jag ska ställa ut på regeringskansliet i mars. I Helsingfors blev det också klart att jag ska ha en separatutställning där 2012. Att det också finns möjlighet till ett långsiktigt samarbete med Helsingfors-galleriet. I och med att 2011 är året för två separatutställningar och 2010 är mer eller mindre fulltecknat så infinner sig tanken: what’s next?

Träffar jag målet med det jag gör?

När jag skriver detta blir i alla fall några saker klara. Min hit-rate är bra just nu (alltså borde jag klara större utmaningar) och det viktigaste målet för mig är inte en viss utställning utan måleriet i sig. Att det får möjlighet att bli vad det kan bli med mig vid penslarna.

Alltså ska jag ta min nästa utmaning inom måleriet.

Dehär helgdagarna har varit bra. Inte bara bra för att jag har jobbat på med lugn entusiasm utan allra mest för att jag insåg att det blev för utmanande att riva ner alla färdiga målningar för att ersätta dem med åtta tomma dukar. Nu förstår jag inte ens vad jag tänkte på. Bara för att många råkar bli klara samtidigt behöver jag ju inte spänna bågen så att jag själv trillar omkull. Alltså ändrar jag mig och hänger upp tre nya dukar att börja arbeta på. Det är utmanande på en nivå som jag klarar. Jag såg med ens vilka motiv jag ska börja med och det känns spännande.

Det enda som jag riktigt saknar just nu är tiden att gå på lite olika utställningar och att komma iväg på kroki. Båda är viktiga så jag ska försöka få med lite mer sådant.