Det är bra med helgmornar. Är jag hemma passar jag på att rasta tankarna då. Lägger kopplet åt sidan och låter dem springa fritt. Just nu har jag funderat på vad jag ska göra under de kommande veckorna. Som jag skrev i Att välja en annan väg så har jag nämligen ett antal tomma kalenderblad att fylla då det inte blir någon resa till västra USA.

Jaha och hur ersätter man sin drömresa?

Det går inte.

Så livet får rulla på men åt ett helt annat håll. Det blir inga märkvärdiga istället-för-aktiviteter. Det jag vill, mest av allt, är att ta extra väl hand om mitt företag och att måla. Vad gäller målandet så har jag motividéer och projekt som jag vet kommer att må bra av att få tid och uppmärksamhet utöver det planerade.

Jag ser en mening med det som har blivit och är nu peppad att försöka göra något vettigt av de kommande extra-dagarna.

Och lika bra är väl det.

Ingenting är ändå mera lönlöst än att bänka sig i det som kunde ha varit.

Resan har funnits med mig länge i tankarna. Den har varit beställd och betald sedan månader tillbaka.

Igår var jag tvungen att avboka allt.

Tillsammans med maken hade jag tänkt resa till Wyoming, Montana och South Dakota för att åka runt, leva ranchliv, driva hästar och besöka några vildhästreservat som research för pågående målarprojekt. För ett tag hade vi åter tänkt leva det liv där borta som vi fascineras av och längtar till. Den 16 maj skulle vi dra. Tyvärr har några oväntade omständigheter stuckit käppar i hjulen för oss. I varje fall för att i dagsläget resa så långt och vara borta så länge som vi hade planerat.

Så nu sitter jag här.

Med ett tyngre hjärta än vanligt.

Raderandes Rapid City och Pryor Mountains ur kalendern.

Resultatet? Det blir nästan fyra veckor med helt blanka blad.

När hade jag det senast?

Jag inser att jag kan välja vad jag ska göra istället. Att om en väg stängs så öppnar sig några andra.

Men först ska jag sura och sörja en stund. Jag är inte mottaglig för det där egna pep-snacket just nu.

Vad är det med västra USA som lockar mig? Som får mig att ge upp mycket annat? Varför vill jag återvända dit, leva med cowboys, göra måleriprojekt om vildhästarna och själv rida tufft och farligt?

Jäsch, jag försöker ofta åla mig ur den typens frågor men ska jag svara seriöst så blir det ungefär såhär:

Precis som med vänner, förälskelser och kärlekar så kan platser komma in i ens liv och ta sig hela vägen in i hjärtat. Utan att det var tänkt så. Precis som vissa människor kan de sätta djupa spår i en. Ett möte och man vill ha mer. Och spåren blir djupare och låter sig inte suddas ut. Med det kan vi säga att jag har en djup kärlek till Cowboy-land och då främst till New Mexico, Wyoming och Montana. Nu ska jag också besöka South Dakota. Det återstår att se vad jag tycker om Black Hills och Deadwood i verkligheten.

Jag lockas av vidderna, hästarna, ranchlivet, nutidens cowboys, indianreservaten, historien, friheten, bilkörandet, americana/country där den hör hemma. Av färgerna, livsstilen och kanske av hur jag själv är när jag är där. Jag lockas så pass att jag ska begravas med bootsen på.

Så var det inte alls tänkt från början.

Man kan köra på. Ta dagen som den kommer och utgå ifrån att det ordnar sig på vägen. Den friheten har onekligen sin charm.

Igår, när jag hade en lugn dag, passade jag ändå på att ge min tillvaro en mycket tydligare struktur. I tankarna & Fram till mitten av maj.

Det går naturligtvis inte att planera för allt men att ha en slags mental karta underlättar, speciellt om det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Hur kartan ser ut är inte viktigt. Huvudsaken är att den fungerar – att den hjälper en att komma dit man vill.

Den 16 maj reser jag till USA, med Cowboy-land som mål. För det har jag de kartor jag behöver. Nu har jag också en slags karta för veckorna fram tills resan. Med inringade viktiga händelser och med en del strukna. Med saker att göra och med lite plats för improvisation.

Idag ska jag börja arbeta med förberedelserna för Lidingö Konstrunda. Den har en stark markering på kartan. Lika bra att börja där med en gång då.

   Källa: American Cowboy,april/maj 2010

Nu är det ungefär två månader tills jag ska till västra USA och cowboysa mig igen. Förutom att researcha för mitt vildhästprojekt inom måleriet reser jag dit för att leva ranchliv och driva hästar. Och nu är det är hög tid att intensifiera träningen för att fixa det krävande programmet i sadeln! Jag behöver god kondition och många ridtimmar med mig i bagaget.

Allt emellanåt får jag frågor om detta med att driva hästar. Hur det går till, hur snabbt man rider, hur man får hästarna att följa och så vidare.

Man talar dels om att gather horses och dels om att drive horses. Det första är att hitta hästarna och att få dem samman. Det andra att förflytta dem från en plats till en annan. Att leta upp och förflytta hästar på en ranchs ägor tillhör vardagssysslorna. Det går oftast undan och kräver god improvisationsförmåga. Stora horse drives (ofta med flera hundra hästar) ordnas vår och höst då hästarna ska förflyttas mellan vinterförvaring och sommarbete. Man eftersträvar lugn och kontroll i hjorden genom att vara många cowboys med bestämda uppgifter, men mycket oväntat kan hända, som alltid när man har med hästar att göra.

Här kommer ett filmklipp som visar vad det går ut på att driva hästar. Framför allt om hur hästarna beter sig i sammanhanget. Följ med till Montana en stund!

Det snöar. Det är vackert men tankarna hoppar iväg till andra scenarier än den som söndagsmorgonen har att erbjuda. Snön får mig att längta bort.

Jag tänker på sommar och på bar asfalt. Jag är ute och åker bil i västra USA någon stans. Närmare bestämt i Montana. Kaffe i pappmugg och en lokal radiostation ger sällskap genom landskapet. Det är långt mellan byarna och det händer inte mycket. Blir det möte så hälsar man på varandra. Jag kör timme efter timme och njuter av det som kommer i min väg.

Det är bara det att det börjar snöa här också.

Lika bra att pallra sig hem igen då och göra ett nytt försök att ta vara på det som denna söndag har i sin famn.

I tisdagens inlägg stod det att jag ville möblera om i skallen.

Så hur går det? Blir det nå mera space där uppe?

Ja, några framsteg kan jag visa på. Jag har skärpt mig så att jag inte bara målar på utan väljer så optimala målaruppgifter som möjligt. Både på längre sikt och nedbrutet per dag. Det handlar inte om att göra så mycket som möjligt utan om att hitta RÄTT uppdrag. För mycket eller för svårt skapar motstånd och för lite eller för lätt sporrar inte tillräckligt. Så – litet eller stort, jag försöker hitta det som gör mig motiverad och som leder framåt.

Ok. Bra så långt.

Men sedan kom hästarna. De tycker att det är deras tur nu. Det hade jag inte planerat men nu när de är här kan jag inte förskjuta dem längre. Jag hade TÄNKT att ägna mig åt mitt VANLIGA MÅLERI och INTE ÅT HÄSTAR förutom vildhästprojektet som är ett UNDANTAG och som jag ska arbeta med i USA i maj-juni och sedan göra klart till en utställning 2011. Men nu måste jag släppa in dem långt tidigare och då kanske de tar all space så att det går åt fanders med hela ommöbleringen.

Eller så VAR det inte något fancy loftspace jag behövde utan rejäla vidder med hästar, frihet och en och annan cowboy.

Var på KB och firade igår. DET var den första punkten som vi bockade av på vår gemensamma julklappslista.

Förutom att jag ska härja vidare i målarrummet idag så tror jag att vi också blir helt klara med bokningarna för vårens resa till USA. Det blir flyg Stockholm-New York-Minneapolis-Rapid City och samma väg tillbaka. Bil resten.

Ja, jag vet. Det vore smartare att flyga till Chicago. Men New York och Chicago – det är för mig som att jämföra kärlek med vänskap. Alltså blir det extra restid för kärleks skull. Det ställer till och med maken upp på.

Tidigare inlägg om resan kan du läsa här:

Planerad horse drive

E-mail från ranchen

Hästarna de hästarna

Igår när jag målade på Black Hills-dukarna blev jag inspirerad att lyssna på indianmusik. Det hann bli några CD-skivor. Jag har ett stort intresse för indianernas historia och situation och har besökt ett 10-tal reservat på mina resor i västra USA. Black Hills hör inte till något reservat men South Dakota i sig har några stycken. Att stå där och måla väckte minnen till liv och gav nya tankar. Du vet hur det är, det ena ger det andra. På kvällen, när jag hade målat klart, började jag bläddra bland indianböckerna och sedan att kolla specifikt på indiankonst. Modern indiankonst fascinerar mig. Som jag har skrivit tidigare är Fritz Scholder en av mina favoriter.

Ta gärna del av filmen från IAIA Museum i Santa Fe, New Mexico: INDIAN ART THROUGH INDIAN EYES. Jag visar del 2 och 3 vid något senare tillfälle.

P.S. Det gick bra med måleriet. Idag är det julprogram för hela slanten så jag fortsätter i målarrummet först i morgon. D.S.

Det lutar åt att resan till västra USA med Horse-drive blir i maj. Jag håller på att kolla upp det sista nu för att allt ska funka. Det blir i så fall inte aktuellt att flytta hästar den långa sträckan från vinterförvaring till sommarbete utan att bo på en ranch och därifrån arbeta med hästarna i olika dagsuppdrag. Det kan nog vara minst lika kul och jag tror det blir en hel del arbete med unghästar.

Före eller efter ranchvistelsen tänker jag bila omkring i Wyoming och Montana och jag ska arbeta med research för ett nytt målarprojekt som har fokus på hästar. Ska också försöka besöka några gallerier, som är inriktade på modern westernkonst för att undersöka om de alls kan vara intresserade av mitt spår med cowboys- och hästmotiv. Ingen aning men om jag inte kollar så kommer jag att fortsätta med att inte ha någon aning.