Jag är nöjd med vad veckan har gett målarmässigt. Bryter man upp från studio och hemmaateljé så är det inte givet att måleriet flyter på riktigt som man önskar. Men ambitionerna låg väl på rätt nivå den här gången för när jag nu packar och åker från huset så har jag 23 målningar på tork i bagaget. Små målningar men ändå.

Det har varit en bra semester!

Och ändå längtar jag hem nu. Hem till vardagen i studion.

Min studio har sju par-takfönster och det är ljust här, precis som det ska vara. Så till den grad att mina ögon inte klarar av det. Mulna dagar är perfekta men direkt solen tittar fram blir det en pärs. Ögonen tåras, svider och kärvar. Jag ser inte att arbeta och blir allt mera ljusskygg. Före renoveringen gav detta mig inflammation i båda ögonen.

Besvären försvann mer eller mindre när jag flyttade verksamheten till målarrummet hemma. Det gjorde att jag förträngde det hela… Tills nu.

Tillbaka i studion inser jag att jag inte fixar att arbeta här. Inte när det är soligt väder. Och sommaren kommer antagligen (och förhoppningsvis) att bjuda på många soliga dagar. Jag har därför ett problem att lösa: reglering av ljusintag för 14 fönster på hög höjd.

För att kunna vara här på kort sikt lät jag i går tejpa upp papper i fönstren. Som bilderna visar fungerade det så där. 

Är det någon som har tips på något bättre? Som helst inte kostar skjortan. Jag är i så fall mycket tacksam för idéer.

Nu ligger den här framför oss. Utsträckt i sin helhet med doft av sol och blommor. Och lite stress-svett. Sommaren som vi har längtat så efter.

Jag tänker mig att arbeta i sommar ungefär som vanligt. Både med konsultandet och konsten. Växla mellan att vara i studion och att arbeta hemifrån – vad som passar bäst för dagen. Ta det i lugnare takt och unna mig utflykter och umgänge. Men någon regelrätt semester kommer jag inte att ta. Har ju precis varit i New York och längtar inte efter ledighet. Det är målandet och skrivandet som lockar om jag får extra tid. Sedan har jag utställning i hemstaden Kristinestad, den16-18 juli, som ska förberedas. Och veckan före utställningen kommer ett av brorsbarnen (9 år) och hälsar på. DET är höjdpunkt. Vi delar intresset för konst och musik och har gemensamma projekt att arbeta med i studion. I fjol gjorde vi en ganska stor akrylmålning tillsammans. Motivet? En Honda Monkey.

Min tanke är också att fortsätta med det dagliga bloggandet. Det blir antagligen inte lika många som läser i semestertider men rytmen att skriva varje dag passar mig och jag hoppas kunna utveckla bloggandet under sommaren i stället för att dra ner på det. För att göra det än mer intressant att läsa och kommentera framtida inlägg, vill säga.

Låt oss hoppas på en fin sommar.

Vad det nu än innebär.

Jag har varit uppe tidigt för att packa ihop det jag skulle ha med mig. En 2,10-meters linnedukrulle, penslar och färg som jag plockat med mig hem, konsultpärmar för uppdrag och en hel del löst småplock. Det är min första arbetsdag i studion i dag sedan mitten av maj och jag ville komma dit direkt på morgonen för att sätta igång.

"Mellanperioden" har varit produktiv – och förunderligt bra, fast jag inte hade förväntat mig något positivt av den. Målandet har flutit på ännu bättre i målarrummet hemma än vad det brukar göra i studion. Varför vet jag inte riktigt. I varje fall ska jag försöka lära mig någonting av det och ta hänsyn till det i mitt framtida arbete. Sedan har jag varit till New York igen och det är alltid en höjdpunkt. Alltså borde jag nu ha förutsättningar att återuppta arbetet i studion med laddade batterier och ett gott självförtroende. Vi får se hur det går.

Just nu häftar jag fast målarduk på de tomma väggarna. Det är vildhästprojektet som flyttar in. Som jag skrev tidigare låter jag andra pågående målningar stanna kvar i målarrummet hemma. Jag tänker arbeta på båda ställena framöver och hoppas att uppdelningen ska ge mig en möjlighet att fokusera.

Vi får hoppas att det blir en hygglo vecka.

"Var du än är så befinner du dig vid en bra startpunkt". Jag har skrivit det tidigare och det är mitt allra bästa motto.

Det är lätt att fastna i "om det bara var si eller så" & "om jag bara hade"-tänk. Istället för att göra det som är viktigt för oss väntar vi på att något diffust, eventuellt bättre tillfälle ska infinna sig. Och det behöver inte handla om stora saker som att förverkliga sina drömmar, bryta upp eller byta arbete. Vi kanske drar oss för att söka upp den där personen som vi så gärna skulle vilja ha kontakt med. Vi kanske inte säger det vi skulle vilja säga till någon som betyder mycket för oss. Eller vi avstår från något vi så gärna skulle vilja göra. Tänker att "sedan kanske. Om bara… "

"Var du än är så befinner du dig vid en bra startpunkt" ger mig ofta puffen jag behöver för att BÖRJA NU. Det kanske inte blir riktigt som det var tänkt men vaddå? Jag rör mig mot mitt mål eller gör något i stället för att vänta eller avstå.

I går var jag i studion. Det såg ut som på bilden nedan. Tvångsrenoveringen är i stort sett klar och jag kan börja ställa in saker och vara där igen. Det ser jag som en form av startpunkt. Jag tänker inte återställa allt som det var innan. Eftersom jag har tomma målarväggar ska jag börja med att endast ha dukar på dem som hör till vildhästprojektet. Andra pågående målningar tänker jag arbeta med i målarrummet hemma, där jag har funnit en överraskande ro att fokusera och slutföra.

Så får det bli. Som startpunkt.

Det är dags att ta mig an vardagen här hemma. Gjorde en massa redan i går men kände mig splittrad och var trött efter resan. Nu har jag hunnit samla mig. Jag har landat, inte bara med kroppen, utan också mentalt.

Några direkta:

1. Ska åka in till studion i dag och  kolla hur det går med det pågående renoveringsarbetet. Efter det hoppas jag veta när jag kan börja arbeta där igen.

2. Under juni månad ska jag ha vildhästprojektet som min huvudsakliga målaruppgift. Tänker påbörja ett antal nya dukar. Sedan får vi se hur det går och hur långt jag hinner komma. En sak är ens förberedelser. En annan är vad själva målarprocessen för med sig.

3. Jag har bestämt att inte vara med på så många utställningar i sommar. Vill hinna arbeta igenom ordentligt för redan inplanerade projekt. De utställningar som gäller är Kristinestad 16-18 juli, Kistamässan 24-26 september och Paris 22-24 oktober. Och 2011 drar det sedan ihop sig för separatutställningar. Tillräckligt så just nu.

4. En personlig grej: Som alltid efter New York besluter jag mig för att bli mera färggrann. Inte i mitt måleri nödvändigtvis men som person. Jag som många andra fastnar lätt i det svarta vad gäller kläder fast jag egentligen VILL vara en färgbomb. Så nu gör jag ett färgryck igen.

Någonting oväntat hände när jag överlämnade studion åt renoverings-gubbarna och flyttade hem till mitt gamla målarrum.

Lite spänd var jag på hur målandet skulle fungera och jag pinkade snabbt in mina nygamla revir. Jag ville undvika störningsmoment i målandet. Planerade, städade och ställde i ordning. I denna veva behövde jag ett arbetsbord. En plats där jag kunde ha datorn, lite papper och så. Det fanns bara ett att välja på så jag ställde in svärmors gamla skrivbord. Som stol fick målarpallen duga, lite vänligt uppmjukad av en kohudsklädd dyna. En trädgårdskorg (som jag ändå nästan aldrig använder) fick bli papperskorg. Brukar inte ha färdiga målningar i rummet men nu fick April Snow göra mig sällskap i hörnan. På bordet hamnade slutligen en täljd liten fågel.

Redan första dagen märkte jag att det fungerade bra att fokusera måleriet till väggen rakt framför bordet. Det blev en konstruktiv växelverkan mellan att stå där framme med penslarna och att sitta på pallen och titta. Det var något annat än mitt vanliga perspektivtraskande fram och tillbaka. Jag har haft målarrummet i många år men faktiskt aldrig upplevt något liknande. Inte i studion heller. Så nu tycker jag mig ha hittat värsta, bästa platsen.

När jag häftar en duk på väggen framför bordet så ser jag, bättre än vanligt, vad jag ska göra med den i ett nästa steg.

Har jag råkat hitta punkten för mitt optimala dukbetraktaravstånd?

Eller vad handlar detta om?

Ok, det är nedpackat och klart i studion. i dag tar hantverkarna över. Det var jobbigt att montera ner hela verksamheten. Inte arbetsmässigt men rent känslomässigt. Blev identitetslös under en tidsrymd av några timmar. Ve och fasa! Jag skojar om det nu men gårdagen gav mig ågren och det har jag sällan. Tänkte dumma tankar som att jag kanske inte kommer att måla igen. Att jag inte kommer tillbaka till studion. Förnuftet sade kloka, vuxna saker men hjärtat tickade oroligt och snabbt. När jag sedan lämnat de magasinerade målningarna, möblerna och Texas-Bob och låst om mig så började det kännas bättre. Ja, jag kunde till och med känna en ilning av lättnad. Åkte ut på Lidingö, åt långlunch, tog den roliga snöbilden i skidbacken med förvrängt perspektiv och åkte sedan hem. Gjorde i ordning målarrummet och pinkade in reviren med besked. Satte igång med målandet och fortsatte hela kvällen så nu har hjärnspökena inte mycket att leva på längre.

Till saken hör att det gick bättre än på länge. Och nu på morgonen – så nära till jobbet!

   Jag trodde inte mina ögon men det var snö som låg där i backen.

Det är ryckiga dagar på grund av renoveringen som ska göras i studion. Allt ska plockas ihop och antingen plastas in eller tas hem. Det är svårt att få till det med målandet då. Från och med onsdag kan jag, tack och lov ha målarvänliga rutiner igen. Som jag nämnt kommer jag att måla i hemmaateljén ett tag och det blir säkert bra.

Igår träffade jag Ilkka Timonen i studion för lite kollegialt snack och senare på dagen släntrade jag över till Sara-Vide Ericson för att hämta en grej i hennes ateljé och prata lite. Ruckades med dessa möten i min egen tillvaro. Blev inspirerad. Fick något annat att tänka på än hantverkare och plast. Tack båda! För att bygga på med inspiration och kompensera för uteblivna penseldrag stannade jag till i hamnen på vägen hem.

Den där hamnen som jag annars alltid åker förbi.

Nästa vecka invaderar ett gäng hantverkare studion. En hel långvägg ska byggas om. Inte på mitt initiativ men jag kommer att ha glädje av det nästa vinter genom att inte ha så kallt. Renoveringen var tänkt att ske medan jag red fram över prärien. Det var ju bra TÄNKT… Nu när jag inte ska vara någon cowboy utan stanna hemma innebär det att jag likväl måste ut ur studion medan arbetet pågår…

Under 3-4 veckor flyttar jag därför hem verksamheten. Möten får jag ha på stan men måla och rama ska jag kunna göra som vanligt. Tack och lov att jag har kvar mitt gamla målarrum. Och snickarskrubben.

Jag får se det här som en "utflykt hem" och passa på att njuta av att ha noll restid till jobbet.

Nu ska allt bara packas och plastas in först.

   Snickarskrubben hemma. Skyltarna är från de stater i USA som vi INTE har varit i.