I dag vill jag mest skoja till det. Vila sinnet och skratta lite extra. Passa på och dansa också istället för att gå.

Åjo, jag ska allt göra nytta också. Men det är inte den vågskålen som väger för lätt om jag säger så.

Utan det är den andra. Den där som rymmer tid för lek, experiment och nya intryck. Så – jag bryter och ger mig i väg på en spontan liten tur. Ut i fredags-Stockholm utan något mål.

Med några danssteg genom dagen.

Vissa saker finns där. Natt som dag. Levandes sitt eget liv så där stilla och självklart som neonskyltarna på Söder.

Nu har jag ett antal Stockholmsdygn framför mig. So what?! Det är ju ett normaltillstånd för mig. Eftersom jag hade tänkt vara på en längre resa men är kvar här blir jag ändå medveten om de kommande dagarna på ett lite uppfriskande sätt. Dagarna från och med i dag.

Jag är hemma men ändå något av en besökare. Varför inte göra något speciellt av det? Upptäcka nya platser & söka nya upplevelser. Kanske fotografera mera aktivt i stan än vad jag brukar?

Det finns så mycket att upptäcka var man än är. Jag ska nu försöka ge Stockholm lite extra uppmärksamhet.

Stomatolskylten, exempelvis, är från 1909, något jag lärde mig på kalaset i torsdags. Nu har jag också lärt mig att den skylten egentligen inte är någon neonskylt. Men den är den första och den äldsta fungerande rörliga ljusreklamen i Sverige.

Bara det.

Alla har åkt. Fyra dagars ridning och ett totalt avbrott från den vanliga verkligheten är över. Saloonen är tom och hästarna sträcker ut i sin frihet i hagen.

Det är en tradition på Jultorp att avsluta med en bit mat och ett samtal om de upplevelser man har varit med om. Alla får säga sitt. Nu sitter jag i bilen på väg till Stockholm och vardagen och tänker på allt jag har varit med om, hästarna jag har ridit och människorna jag har träffat. Alla skratt som jag har kiknat av. En sak träder fram tydligare än andra. Det var något som sades innan vi alla skildes åt:

Ibland behöver man inte resa långt för att resa långt.

Vi har ridit klart för idag. Nu sitter alla i Lilla Saloonen på After Horse. Behagligt trötta har vi slagit oss ner i de sköna fåtöljerna med kaffe eller någon öl. Det är otvunget. Vi skrattar mycket. Pratar om hästar, resor och vardagslivet där hemma. Det dras en och annan historia.

En sak är klar. Man kan resa långt utan att rent fysiskt förflytta sig speciellt många kilometer. Just nu är jag lite närmare Montana än Stockholm.

Faktiskt.

Någonstans – kanske i Stockholm, kanske i New York, kanske någonstans helt nära dig – skapas det anmärkningsvärd konst. I denna stund.

Någon kliver över sin gräns och åstadkommer sådant som inte var möjligt igår. Det tänks i nya banor och till och med känslorna är på något vis nya.

Möjligtvis var det på grund av en ingivelse. För att en vän sade något uppmuntrande eller något allt annat än uppmuntrande. Eller efter att ha hört någon förmedla något ögonöppnande, ungefär som jag hörde Rolf Wohlin berätta om Francis Bacons i förgår.

Som den här personen plötsligt vill. Och vågar. Och kan.

Huvudanledningen till gårdagens kompisträff på Moderna Museet var den pågående Evert Lundquist-utställningen.

Evert Lundquist är en av de första konstnärerna som jag över huvud taget riktigt intresserade mig för. Hans enkla motivval och sätt att ge dem liv och oväntade dimensioner påverkade mig starkt när jag var yngre. Det var han som fick mig att inse att man kan måla nästan vad som helst om man är en tillräckligt skicklig målare. En yxa, en kopp, en mur, ett ben. Ingenting är för enkelt för att kunna skapa en stark konstnärlig upplevelse hos betraktaren.

Utställningen visar en del av hans målningar i nya sammanhang och det var mycket som jag kunde försjunka i med njutning. Att sedan också få möjlighet att studera ytstruktur, penseldrag och färgtjocklek av det slag som utställningen erbjuder torde vara en högtidsstund för vilken konstnär/ konstintresserad som helst. Vackert och lärorikt.

Efter fika och kanelbullar tittade vi på Lee Lozano. En mycket bra utställning det med, men på ett helt annat sätt. En kort men intensiv konstnärskarriär presenteras här på ett gediget och förtydligande sätt. Lee Lozano provocerade och ville med sin konst uppmärksamma maktens struktur och spelet mellan kvinnor och män. Det finns en grundilska i hennes måleri. Den blir ett friskt komplement till Evert Lundqvists stilla betraktelser för den som besöker båda utställningarna.

Promenaden till och från Skeppsholmen var i sig en hit. Stockholm låg begynnande vårvackert omkring oss och vårt bubblande om de två konstnärerna och deras olika uttryck och energier gjorde upplevelsen hel. Evert, Lee & kanelbullar – efter det var vi ovanligt tillfreds och hade ingenting att klaga på.

Vore jag häst just nu så skulle jag ta och rulla runt och inte bry mig om så mycket annat. I och med att jag är den människa jag är så sitter jag istället lugnt och kontrollerat och väntar på att planet ska ta mig hem till Stockholm efter lyckat Helsingfors-besök.

Mätt på helger såg jag fram emot att åka in till Kungsholmen och ta tag i det vardagsslit, som jag saknar när jag inte har det. Jag mötte ett tyst och öde Stockholm. Det kändes faktiskt som att jag hade missuppfattat någonting. Eller kanske är det bara trögvaknat idag.

Väl i studion försvinner betydelsen av yttre betingelser. För en stund spelar det inte någon roll att granen hemma törstar, att politiken känns andefattig och att cykeltrick kan förändra någons liv.

Jag klipper duk som om det var det viktigaste i världen.

Det är strax före lunch: jag sitter i bilen och tänker på vit jul & en nyss utdragen tand. Människorna utanför underhåller. Kameran knäpper.

Gunnar bor i mitt grannområde och igår träffades vi på en glöggfest. Vi har setts tidigare och han har bland annat besökt mig när jag har haft öppen ateljé. Det blir alltid intressanta samtal oss emellan och de handlar mestadels om konst. Gunnar har levt ett långt liv och han har ett perspektiv på konst som det är en ynnest att få ta del av.

Igår framkom det att den första konstutställning som Gunnar besökte var Kandinsky i Stockholm 1916. Eftersom jag själv såg den retrospektiva utställningen med Kandinsky i måndags på Guggenheim så måste ju Kandinsky få bli huvudpersonen för dagens inlägg. Med Gunnar och mig med på ett hörn.

Kandinsky har mycket att ge oss om bl.a  processen att gå från det föreställande till det abstrakta, musikens nära släktskap med ett måleriskt uttryck, färgernas betydelse och deras koppling till våra känslor. Han skrev en hel del om måleriet också. Har letat och letat efter en bok av honom som jag vet jag har och som jag läste för många år sedan. Tror att det är Om det andliga i konsten.

Tack vare Gunnar fick jag ett intresse att gräva djupare i detta.