Pang, pang och en av mina konstbubblor var borta. Medan jag i går kommenterade några inlägg här i bloggen insåg jag plötsligt följande:

Jag har sagt att jag vill känna något inför den konst jag upplever. Det behöver inte vara positiva känslor. Men någonting. Lyckas den överraska mig, rubba mig eller få mig att omvärdera så väcker den mitt genuina engagemang. Skapar den välbehag och ro så är det också värdefullt. Jag behöver inte förstå allt men jag vill beröras.

Parallellt med detta gör jag en mer eller mindre medveten bedömning av om det jag upplever är bra eller dåligt. Intellektuellt och känslomässigt. Påverkas mer eller mindre av allmänt konsttyckande eller går på min egen bedömning. Utan att trassla in mig i konstteoretiska argumentationer så blir naturligtvis godtyckligheten i en bedömning stor.

Hålet på min konstbubbla sprang ur erfarenheten att jag går igång på exempelvis graffiti och street art medan en del utställningar på de främsta gallerierna får mig att gäspa eller vända ner blicken. Många står bakom förbud mot det första men tycker att det senare är god konst.

Min bubbla? Jo, tanken att det etablerade skulle vara rätt. Att jag borde följa i dess spår. Nu känner jag mig plötsligt väldigt fri. Lite ensam men fri.

Är inte här för att måla eller ägna mig åt bild på något sätt. Nej, nu är det boktext och samvaro med Finska Akademien-vännerna som gäller. Men det kreativa flödet vilar inte för det. Tvärt om. Det söker sig bara fram i något andra spår än hemma i vardagen. Arbetet med boken, samtal och diskussioner ger mycket på ett allmänt plan och det öppnar självfallet upp för kreativitet inom vårt ämnesområde. Det är generöst med nya idéer och åkturer i varandras tankebanor. Men det stoppar inte där. Jag märker att jag ofta kopplar till måleriet och till arbetssättet i egna bolaget. Vad jag ska hålla fast vid och vad jag kan göra bättre.

Nu ser jag fram emot en heldag kring det gemensamma arbetsprojektet.

När jag är i Österbotten tänker jag ofta på vad det är för spår som jag bär med mig härifrån i mitt konstnärskap.

Jag har aldrig målat ett motiv med klar anknytning hit. Ändå tror jag att en del spår visar sig tydligare än vad jag själv är medveten om. Målar jag ett landskap så är det ett öppet, vidsträckt landskap. Mina hus tenderar att bli vinda skapelser som påminner om ladorna och uthusen som finns i mängder här. De stadsbilder jag målar är aldrig Kristinestad men ändå på något vis väldigt ofta Kristinestad.

Det är någonting med stämningen och känslan. Som bara finns där.

Sådant jag bär med mig och som tränger sig fram i mitt sinne när jag lyfter penseln mot duken.

Det är vitaminer för sinnet att hitta nya spår. Spår som man inte sett förut och som man genast betraktar med ett: Ja, varför inte? Kanske till och med ser som en given nästa sträcka på den där livslånga orienteringen man håller på med.

Inget av det jag har målat har varit i onödan. Allt finns här samlat som en erfarenhet och som en produktionsbas. Ja, jag tycker själv att det är en bra bas till och med.

Nu gör jag ändå ett omtag. Nollställer mig och slår in på ett nytt spår.

Jag fick frågan igår: Är du inte nöjd med ditt måleri som det är? (den personen tyckte att jag borde vara det.)

Det är svårt att förklara. Jag är visst nöjd med mycket som jag har gjort. Men jag vill komma vidare. Till ett annat uttryck. Det är ungefär som när jag började måla som vuxen. Jag ville mer än vad jag kunde. Men klarade jag då att hitta mitt uttryck så tror jag mig kunna göra det nu med. Det finns bara ingen given väg att ta. Ingen förlösande instruktion att följa. Inget råd som enkelt leder rätt.

En sak är dock säker.

Jag kommer att veta när jag är där.

Vart jag än går så har jag kameran hängandes över axeln. Fotograferandet ger mig stor glädje och är en lekfull och kravlös hobbyfavorit. Jag knäpper och knäpper. Kopplar av när jag gör det. En del bilder hamnar här i bloggen. Andra kan fungera som motivbilder. Så mycket mer gör jag inte med dem.

Efter att ha parkerat bilen i garaget idag såg jag spåren nedan i asfalten. Det blev en mini-konstupplevelse i det vanligtvis ointressanta garaget. Den dokumenterades så klart i och med att jag hade kameran till hands.

Annars har jag mest målat på, precis som jag skrev igår att jag ville. Jag tänker inte så mycket på hur det blir. Försöker bara förlita mig på känslan vad som verkar rätt.

Bland annat har jag målat vidare på hundbilden i mitten. (här visar jag bara en detalj av målningen). Hundar poppar upp nu och då i mitt måleri. Jag vet inte varifrån de kommer eller vilka de är. Men jag tycker om dem allihopa.

Den här hunden ville absolut vara med och kolla lite i bloggen. Vad vi har för oss och så.

På Kiasma kollade jag in samlingsutställningen PÅ RÄTT SPÅR.

Utställningen visar människan, naturen och kulturen med hjälp av olika slags spår och märken. Dessa spår finns överallt. Medvetet eller omedvetet lämnar vi avtryck efter oss. Och vi ser dem omkring oss, uppenbara eller dolda. Utställningen har tre teman: klotter, streckkod och avtryck. Totalt visas 122 verk av 51 konstnärer. Nedan ett av dem: Jani Leinonens inramade tiggarskylt.

En liten tur i Kiasma-byggnaden överlag kan du ta här:

Jag gick vidare till Ateneum där den ambitiösa Picasso-utställningen är inne på sin sista vers. Den förlängda visningstiden avslutas nämligen den 28 januari. Här kan man se några hundra verk från olika perioder av Picassos konstnärskap. Det är målningar, skisser, grafik, fotografier och skulptur. Picasso tillhör inte mina favoritkonstnärer men det är mycket intressant och lärorikt att se alla verk såhär i kronologisk ordning. Och ja, han är en av konsthistoriens stora och han var en mästare på det ofullbordade måleriet.

Bäst tyckte jag om en studie som han gjorde 1907 för Flickorna i Avignon.

Här följer en allmän introduktion till Ateneum:

So, so. Efter detta träffade jag två av mina kära kusiner, åt sen lunch och fick sällskap bort mot galleriet där jag skulle ha ett möte.

En läsare påpekade att jag ofta skriver om äldre människor i bloggen och undrade varför. Jag har ingen analys men…

Varför inte?

Talar vi om konst & musik så finns det mycket som tilltalar mig. Jag fascineras dock alldeles extra av konstnärskap som sträcker sig över lång tid, gärna över hela livsspann. Jag tycker det är intressant att se vad en människa gör med sitt liv och vad livet gör med henne & hur olika man som konstnär och människa kan tackla sitt åldrande.

Klart att det finns undantag men överlag är vi usla på att uppskatta och ta tillvara våra äldre medmänniskor. Dåliga på att umgås över åldersgränser och att lära av dem som gått före oss. Därför uppskattar jag de som inte låter sig hindras och som skapar fast de är “gubbiga” eller “tantiga”. Som lever så som jag själv hoppas kunna leva en dag.

Någons spår. Att få kliva i. Så man slipper få in snön mellan skokanten och strumporna.