Ok, det är nedpackat och klart i studion. i dag tar hantverkarna över. Det var jobbigt att montera ner hela verksamheten. Inte arbetsmässigt men rent känslomässigt. Blev identitetslös under en tidsrymd av några timmar. Ve och fasa! Jag skojar om det nu men gårdagen gav mig ågren och det har jag sällan. Tänkte dumma tankar som att jag kanske inte kommer att måla igen. Att jag inte kommer tillbaka till studion. Förnuftet sade kloka, vuxna saker men hjärtat tickade oroligt och snabbt. När jag sedan lämnat de magasinerade målningarna, möblerna och Texas-Bob och låst om mig så började det kännas bättre. Ja, jag kunde till och med känna en ilning av lättnad. Åkte ut på Lidingö, åt långlunch, tog den roliga snöbilden i skidbacken med förvrängt perspektiv och åkte sedan hem. Gjorde i ordning målarrummet och pinkade in reviren med besked. Satte igång med målandet och fortsatte hela kvällen så nu har hjärnspökena inte mycket att leva på längre.

Till saken hör att det gick bättre än på länge. Och nu på morgonen – så nära till jobbet!

   Jag trodde inte mina ögon men det var snö som låg där i backen.

Igår prövades både hoppet och vårkänslorna hårt och hänsynslöst. Precis när jag hade gått ut och talat om vårkänslor täcktes marken av ett tjockt lager snö. Mitt inlägg skrevs fram tills att det började snöa och visar i sin banalitet hur svårt det kan vara att hålla fast vid sina intentioner.

Kvar idag finns en ifrågasatt, hostande och hungrande liten vårkänsla. Som tacksamt tar emot alla tecken på tur & flyt.

Jag vill nämligen tänka vår för jag är redan vår. Vintern har varit bra men nu vill jag gå vidare till något nytt och ljust. Kanske har jag en chans. Idag ska jag vara i studion hela dagen. Har en av få dagar då det bara står måleri på agendan. Och studion är som ett undantag i verkligheten. Där kan till och med fantasifulla intentioner få utlopp och bli vad de vill bli. Oberoende av vad det är för väder i alla fall.

Så inte ge upp hoppet.

Vitt på marken?

Jag tror jag tar och tänker på varm, vit sand en stund.

Det snöar. Det är vackert men tankarna hoppar iväg till andra scenarier än den som söndagsmorgonen har att erbjuda. Snön får mig att längta bort.

Jag tänker på sommar och på bar asfalt. Jag är ute och åker bil i västra USA någon stans. Närmare bestämt i Montana. Kaffe i pappmugg och en lokal radiostation ger sällskap genom landskapet. Det är långt mellan byarna och det händer inte mycket. Blir det möte så hälsar man på varandra. Jag kör timme efter timme och njuter av det som kommer i min väg.

Det är bara det att det börjar snöa här också.

Lika bra att pallra sig hem igen då och göra ett nytt försök att ta vara på det som denna söndag har i sin famn.

Det är en mellandag. Ska man förvänta sig något av en sådan? Jag menar – komma mellan jul och nyår – det måste vara bland de tuffaste förutsättningar en dag överhuvudtaget kan ha.

Lite av julen finns kvar. Rester i kylskåpet, dekorationer och en hög med minnen, som börjar nyanseras. Nu väntar storfesten. Och ett nytt år. Hur kommer det att bli? Tillfälligt smyger sig vardagen in som bomull eller slår hårt, beroende på vad man har att möta och förvänta sig. Ja, om man inte har lämnat allt för en sträcka paradisdagar på någon strand. Eller lutar sig mot ett par stavar i en paus mellan hurtbullepass på snöunderlag. Förstås. Men… de flesta av oss är ändå hemma. Så, varför inte ge denna mellandag lite extra livsglans? Det kan både den och vi behöva.

Jag ska försöka ge min dag dendär glansen med hjälp av måleri och goda vänner.

För den som längtar efter någonting meningsfullt på konstområdet idag och som kanske också drömmer sig till New York kan det passa bra att titta på den en timmes långa filmen om MOMA på Youtube.

Inga planerade besök. Inga måsten annat än att trolla lite med julmaten här hemma ikväll. 

Jag kan därför måla precis hela dagen.

Det finns ett beställningsarbete som jag försöker få klart. Jag är nära men inte riktigt framme. Utöver det har jag inga projekt som stressar med dead-lines just nu och det gör att jag kan ägna mig åt det som lockar. Det blir då mina fyra Black Hills-målningar. De är i 46×55 och från början övermålningar från ett annat projekt som jag körde i diket med och skrotade. Men du vet – “Misslyckanden kan bli bra underlag för nya motiv”.

Dehär fyra bergsmålningarna är inspirerade av namnet Black Hills och av mina fantasier om dem. Jag skrev om detta den 13de och 14de. Nu har de torkat så att jag kan fortsätta arbeta med dem. Jag trivs med dem och hoppas jag kan göra något vettigt av dem.

Ute ligger den fallna snön kvar. Det är tyst och stilla. Borstarna är slitna. Många ger sig säkert ut på långpromenad idag – om det inte blir mer att skotta.

Det mesta klär sig i vinterskrud. På baksidan av vårt hus finns några grejer som påminner om äventyr långt borta, i en annan värld. Malplacerade i en Stockholmsförort, måhända, men anpassade till juletid de också med snötäcke och vita färger. De viskar, trots kylan, om barndomens vilda västern-historier och om vuxenlivets förverkligande av präriedrömmarna.

Vi kastar ett öga på dem mellan arbetsuppgifter och julbestyr.

Och vet.

Allt har sin tid.

En läsare påpekade att jag ofta skriver om äldre människor i bloggen och undrade varför. Jag har ingen analys men…

Varför inte?

Talar vi om konst & musik så finns det mycket som tilltalar mig. Jag fascineras dock alldeles extra av konstnärskap som sträcker sig över lång tid, gärna över hela livsspann. Jag tycker det är intressant att se vad en människa gör med sitt liv och vad livet gör med henne & hur olika man som konstnär och människa kan tackla sitt åldrande.

Klart att det finns undantag men överlag är vi usla på att uppskatta och ta tillvara våra äldre medmänniskor. Dåliga på att umgås över åldersgränser och att lära av dem som gått före oss. Därför uppskattar jag de som inte låter sig hindras och som skapar fast de är “gubbiga” eller “tantiga”. Som lever så som jag själv hoppas kunna leva en dag.

Någons spår. Att få kliva i. Så man slipper få in snön mellan skokanten och strumporna.

Det blev alldeles råkallt i studion igår och jag utvecklades under dagen till en avtrubbad, stel formation av mig själv. Tinade inte upp innan jag kom till Fasching på kvällen. Där underhöll Andreas Aleman med vänner i A soulful Christmas. Det var funk. Soul. Lite jazz. Julmusik som gav stämning utan att vara traddig. Som väckte minnen från tidigare jular. På nära som inte längre ska fira med oss.

På hemvägen snöade det.