Det är dags att summera. I morgon bryter jag upp från en tillvaro, som har gett mig nytt måleri, välbehövliga insikter och en överraskande trivsel. Det var den avbokade långresan till South Dakota/Wyoming och tvångs-renoveringen i studion som ledde mig till en ofrivillig arbetsperiod i mitt gamla målarrum. Och här har Bob Dylan stått för bästa möjliga peppmusik medan jag har haft fint flyt vid målarväggen.

Vad gäller måleriet så har jag två pågående huvudprojekt. Jag målar dels för en vanlig separatutställning i Stockholm och dels arbetar jag med projektet om vildhästarna. Beställningsuppdrag, samlingsutställningar och samarbeten med några konstföreningar tillkommer men mitt fokus är på dessa två projekt. Resultaten från dem ska visas under 2011, är det tänkt.

I sommar blir det utställning i Finland och i höst deltar jag i Kistamässans Höstsalong utanför Stockholm och i en konstmässa i Paris. 2012 kommer jag att ha en separatutställning i Helsingfors.

Jag har tackat nej till flera möjligheter att ställa ut också. Både här och i andra länder. Det smärtar ibland men man kan inte vara med på allt.

Överlag rullar det på rätt bra. Jag har ingen drivkraft att bli störst, bäst och vackrast. Däremot vill jag arbeta ambitiöst med min konst och med att utveckla den. Eftersom andra uppskattar det jag gör så uppmuntras jag. Inte till att göra riktigt som de vill men till att fortsätta.

I dag slåss många saker om min tid men jag ska måla några timmar i alla fall. Måla för sista gången på ett tag. Passa på att lyssna på några favoritspår från Dylan medan jag gör det. Sedan ska dukarna få torka och Mr. Dylan vila medan jag själv ska ta och pinna vidare.

Det är bra med helgmornar. Är jag hemma passar jag på att rasta tankarna då. Lägger kopplet åt sidan och låter dem springa fritt. Just nu har jag funderat på vad jag ska göra under de kommande veckorna. Som jag skrev i Att välja en annan väg så har jag nämligen ett antal tomma kalenderblad att fylla då det inte blir någon resa till västra USA.

Jaha och hur ersätter man sin drömresa?

Det går inte.

Så livet får rulla på men åt ett helt annat håll. Det blir inga märkvärdiga istället-för-aktiviteter. Det jag vill, mest av allt, är att ta extra väl hand om mitt företag och att måla. Vad gäller målandet så har jag motividéer och projekt som jag vet kommer att må bra av att få tid och uppmärksamhet utöver det planerade.

Jag ser en mening med det som har blivit och är nu peppad att försöka göra något vettigt av de kommande extra-dagarna.

Och lika bra är väl det.

Ingenting är ändå mera lönlöst än att bänka sig i det som kunde ha varit.

Först slutade jag sura. Sedan slutade jag vara besviken. Insikten att en avbokad resa endast är en avbokad resa spred sig under dagen från hjärnkontorets förnuftighetsrum till de mera svårmanövrerade känsloskrymslena i kroppen.

Det var en dag då jag fick oväntat god draghjälp från min omgivning. En lång rad människor hjälpte mig att gå från – till +. Vissa förstod situationen och uppmuntrade mig öppet, andra var helt omedvetna om vad de gjorde för mig. De bara var de personligheter de är. På olika sätt bidrog de alla till att jag blev otålig i mitt minus-läge. De fick mig att skratta och till att höja blicken.

Kvar finns ett stråk av sorg för att jag missar hästarna och återseendets glädje med Pryor Mountains. Jag kan inte klippa min längtan till de +1000 hästarna jag skulle ha fått se dundra fram genom landskapet, som jag somnar med på näthinnan om kvällarna. Kanske kan den längtan leda till något positivt? Driva fram andra lösningar? Att vi inte någonsin kommer att kunna göra just den planerade resan är ett faktum. Men – det kan så klart bli andra resor. Och målarprojektet om vildhästarna tänker jag genomföra i vilket fall som helst.

Dagen avslutades med ett vackert inramat styrelsemöte i föreningen Lidingökonstnärer. Den här gången var vi hos Tommy Hedlund på Duvholmen, utanför Lidingö. Inför havet. På glasverandan. Kvällen igenom med levande ljus.

Där någonstans sveptes det sista mörka ur sinnet.

Resan har funnits med mig länge i tankarna. Den har varit beställd och betald sedan månader tillbaka.

Igår var jag tvungen att avboka allt.

Tillsammans med maken hade jag tänkt resa till Wyoming, Montana och South Dakota för att åka runt, leva ranchliv, driva hästar och besöka några vildhästreservat som research för pågående målarprojekt. För ett tag hade vi åter tänkt leva det liv där borta som vi fascineras av och längtar till. Den 16 maj skulle vi dra. Tyvärr har några oväntade omständigheter stuckit käppar i hjulen för oss. I varje fall för att i dagsläget resa så långt och vara borta så länge som vi hade planerat.

Så nu sitter jag här.

Med ett tyngre hjärta än vanligt.

Raderandes Rapid City och Pryor Mountains ur kalendern.

Resultatet? Det blir nästan fyra veckor med helt blanka blad.

När hade jag det senast?

Jag inser att jag kan välja vad jag ska göra istället. Att om en väg stängs så öppnar sig några andra.

Men först ska jag sura och sörja en stund. Jag är inte mottaglig för det där egna pep-snacket just nu.

Idag blir det inget målat. Knappast någonting på hela helgen. Jag är nämligen på väg till Kristinestad i Finland. Det är därifrån jag kommer. Där jag har vuxit upp och där jag har delar av min familj.

Jag är alltså finlandssvenska. Det vet du kanske redan. Varken svensk eller finsk. Halva här och halva där brukar jag svara på frågor. Eller mitt emellan. Ändå någonting eget.

Man kan se det som splittrande att ha två länder men för mig är det en gåva. Jag uppskattar både Sverige och Finland med alla deras olikheter. Och länderna tar fram olika sidor i min personlighet också. Breddar registret. Det kan vara behändigt ibland.

Nu är det dags igen och då blir båtresorna ett kapitel för sig.

Under många år reste jag så ofta mellan Stockholm och Åbo att jag kallade båtarna för tredje hemmet. Ok, jag erkänner – roligare kan man ha det. Men saker som är tråkiga eller ute enligt ens värderingar kan bli häftiga om man kultförklarar dem.

Och det har jag gjort för länge sedan med Finlandsbåtarna.

Eller Sverigebåtarna.

Beroende på hur man ser det.

Från detaljer i en stad till detaljer i en annan.

När jag var klar med gårdagens jobb blev jag sittandes med bilder från New Mexico. Av en slump och som ren avkoppling. Jag tänker ofta på New Mexico och tror att jag ska komma tillbaka dit. Inte i år men kanske nästa.

Jag låter den planen och drömmen leva vidare. Det är härligt att känna längtan och New Mexico finns med på min top-fem-lista över ställen jag mer eller mindre ständigt längtar till.

I Dra till New Mexico? har jag försökt beskriva magin med staten och varför man söker sig dit.

Staten som sägs älska dig eller spotta ut dig.

Ibland när man ska från ett ställe till ett annat, från punkt A till punkt B kan man tycka att resan är en tråkig transportsträcka. Ska man sedan göra resan i mörker så kan den kännas ändlöst tråkig.

Då gäller det att roa sig under tiden. Tänka på dem man älskar. Lyssna på bil-musik eller exempelvis leka med kameran om man inte bara vill njuta av att ha händerna på ratten och fötterna på golvet och färdas.

Efter ett lyckat misslyckande har jag tagit många kvällsbilder av vägar och trafiken framför mig. De gånger jag har haft en chaufför vid min sida. Mycket blir skit men några gåtfulla och diffusa fotografier har för mig gett åkandet ett nytt värde.

Nu är resorna i mörkret lockande upptäcktsfärder. I himlar, vägbanor och baklyktor döljer sig möjliga konstupplevelser.

Och jag känner mig road av att få fånga en bråkdel av dem.

Du vet – vissa platser kilar sig in i ens hjärta med med en självklarhet som man inte kan försvara sig mot. Och de kliver inte undan och ger plats åt andra resemål heller. För mig finns det tre sådana very-important-places. Hur mycket jag än har rest så betyder de ändå mest. Det är till de platserna jag längtar och det är där jag blir den jag är.

De skiljer sig åt och har absolut inget med varandra att göra. De är lillstaden, storstaden och det orörda landskapet och alla står de mig närmast på sitt sätt.

Kristinestad är min hemstad i Österbotten, Finland. Det är där jag har mitt ursprung. New York kräver knappast någon närmare presentation. Jag är där ofta och jag älskar det. Pryor Mountains slutligen. Bergen där borta i södra Montana står för friheten och "det andra livet".

Just nu är jag förväntansfull och popcorn-glad för jag ska nämligen resa till en av platserna idag.

Gissa vilken!

Var på KB och firade igår. DET var den första punkten som vi bockade av på vår gemensamma julklappslista.

Förutom att jag ska härja vidare i målarrummet idag så tror jag att vi också blir helt klara med bokningarna för vårens resa till USA. Det blir flyg Stockholm-New York-Minneapolis-Rapid City och samma väg tillbaka. Bil resten.

Ja, jag vet. Det vore smartare att flyga till Chicago. Men New York och Chicago – det är för mig som att jämföra kärlek med vänskap. Alltså blir det extra restid för kärleks skull. Det ställer till och med maken upp på.

Tidigare inlägg om resan kan du läsa här:

Planerad horse drive

E-mail från ranchen

Hästarna de hästarna

En vecka tog det denhär gången. Från det att jag kom hem till det första skovet av längtan. Då pratar jag inte om +tankar och +minnen utan om en längtan som kör in i magen precis som när man saknar någon man älskar. Som drabbar en. Som struntar i ens planer. Som struntar i förnuftet.

Första gången jag åkte till New York hade jag ingen tanke på att jag skulle komma att återvända. Nu, 25 resor senare, är NYC i min person ungefär som saunan i en finnes.

Och jag fortsätter att åka mellan. Ännu ett tag.