Jag har försökt hitta alternativ till de neutrala vita ytterramar som jag har använt på mina målningar i många år. Det är inget FEL på de jag har haft, men det är en sak att ha en bra lösning och en annan att hitta en som optimalt kompletterar det man målar.

För ett tag sedan testade jag en massa ramprover mot mitt måleri i verkligheten och hittade EN som tycktes stämma på ett självklart sätt.

I går kunde jag hämta hem den första beställningen.

Ramen är mörkt grå förutom på den främre kanten där den är svagt metallfärgad. Det framgår inte lika bra på bild som i verkligheten men den lyfter fram måleriet, ger en slags bottenklang som det kan vila mot. Samtidigt är den varken tråkig eller för dominerande. Det är först nu när jag ser det som jag vet vad jag har varit ute efter och jag är RIKTIGT nöjd med resultatet. Skönt, för jag har kollat på ramar i flera års tid.

Hur gör du med ytterramar? Har du hittat några som är bra eller har du kanske valt bort dem helt och hållet?

Målningen är förresten en av mina senaste. Jag målade klart den under konstrundan i april och sålde den vid samma tillfälle. Den är 32 x 32 cm.

Nu ser jag mitt mönster. Tydligt. Och det får mig att skaka på huvudet och skratta om vart annat. Ja, kära nån, vad ska man göra?

Kort bakgrund: Måla, måla, måla. Produktiv men inte fått till det riktigt som jag velat. Antalet målningar växer och i takt med det en känsla av diffust misslyckande. Måla, måla, måla. Fortsätta. Göra klart. Kämpa för att göra klart. Rama. Ändå inte nöjd. Segt. Inser att måste vänta ut. Svårt komma vidare. Så plötsligt – genombrott och det funkar att uttrycka det jag vill. Jag börjar omgående måla vidare på de färdigt inramade målningarna.

VARFÖR HADE JAG SÅ HERRANS BRÅTTOM MED ATT DE SKULLE BLI KLARA?

Jag kunde ha lugnat mig. Gett målningarna och mig själv den tid som vi behövde. Det är ett mönster. Jag ångade på för hårt.

I långa loppet kanske det inte spelar så stor roll. Nu har jag ett bra material att arbeta vidare på. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar förutsättningslöst det jag har målat. Vissa målningar är klara. Ska inte petas på mer. Men där jag vill göra något så gör jag det. Mycket eller litet. Och allt runt omkring mig börjar, en duk i taget, bli så som jag vill ha det. Inte bäst och inte vackrast men mitt måleri, som det är ämnat att vara.

Då är det ok med inramningar. Bakvänt men ok.

Ibland behöver man dagar utan måsten. Jag har en sådan dag just nu och softar, fixar, pysslar och umgås i största allmänhet. Dagen blir som den blir. Tankar och känslor får skvalpa fritt. Sakta söker de sig fram till goda viloplatser när de fått fara runt ett tag, fram och tillbaka. Börjar fytta på dukar nere i målarrummet. Hittar en påbörjad målning, som jag tidigare har lagt åt sidan för att den kändes banal. Nu ser jag ett annat värde och en annan möjlighet i den. Målar en stund med glädje och glömmer bort tiden.

Vad gäller ramarna så fegade jag ur igår. Det blev inte så många nya ytterramar som jag hade tänkt mig. Jag hittade några av den gamla modellen som jag valde att använda istället. Ok. Allt är ramat nu i alla fall. (Och alla böckerna står där de brukar istället för att agera tyngder.)

Jag ligger bra till med tidplanen inför Kistamässans Höstsalong, som är fredag-söndag, nästa vecka, men det är ändå alltid en massa pyssel såhär inför en utställning. Idag har jag fixat hänganordningar på målningarna jag kilramade förra helgen och nu är det dags att få ett antal ytterramar på plats också.

Detta med ytterramar är ett rätt knepigt kapitel. Det är ju det som finns innanför ramarna som ska stå i fokus. Samtidigt kan en väl passande ram göra att en målning träder fram med självklarhet och övertygelse. Jag har haft vita ramar rätt länge. Nu gick inte de vanliga att få så jag prövar med en lite grövre variant. Vi får se hur det blir. Ska limma fast dem nu under eftermiddagen så får de stå och torka över natten.

Musik? Jag tog med nyaste Dylan hem och den tål många lyssningar.

Trevlig helg!

Med avbrott igår för ridning och kräftskiva hos goda vänner så har jag mest hållit på och kilramat. Och lyssnat på Cash… Jag måste säga att mot slutet av första CDn så befarade jag att det skulle bli en överdos med så mycket Cash på en gång. Men den känslan försvann och redan igår tog jag de fyra första. Den sista idag. Ja, jag har alltså lyssnat på dem alla tidigare, många gånger, men aldrig såhär i en följd. Det är skratt och gråt, liv och en hel del död. Kärlek och Gud. Många dråpliga historier. Det är ärligt och stundvis helt naket. Jag tycker om att höra denhär musiken ibland men den gör mig också tacksam att jag har ett något så när ljust sinnelag och att jag inte bär på ensamhet som ett grunddrag i min personlighet.

Men visst, vi har alla en mer eller mindre framträdande desperado inom oss och raderna som följer får bli sammanfattningen från helgens Cash-lyssnarprojekt:

Desperado, why don’t you come to your senses?
Come down from your fences, open the gate
It may be rainin’, but there’s a rainbow above you
You better let somebody love you, before it’s too late
Och ramningen ja, den gick bra av bara farten. Jag spände duk tills vänstertummen tröttnade och lade sig i en rät vinkel.

Och ramningen ja, den gick bra av bara farten. Jag spände duk tills vänstertummen tröttnade och lade sig i en rät vinkel.

Var hos Lundins i veckan och kompletterat förrådet av kil- och ytterramar. Den här helgen kilramar jag därför för fullt. Det gör jag hemma i snickarboden som egentligen är en skrubb. Jag tycker att det är helt ok att rama. Det ska göras och det är lika bra att gilla läget. Man kan ju passa på att ge tankarna fritt spelrum eller underhålla sig med bra musik. Den här gången har jag bjudit in Johnny Cash. Jag lyssnar igenom alla American Recordings skivorna – samlat och i ordningsföljd.