Jag är inne i en fas då måleriet flyter på. Jag ser i de flesta dukar vad jag ska göra i ett nästa steg. Penseln antingen lyder eller överraskar på ett positivt sätt. I går kunde jag därför signera två målningar och få några till att närma sig stadiet där det går att kliva tillbaka, betrakta och tänka/känna "Ok – that’s it!"

Men hur vet man egentligen när en målning är klar?

Den typ av måleri som jag ägnar mig åt tar sin form under en ganska lång process. Det sker en växelverkan mellan mig och duken. Jag vet sällan från start hur en målning ska se ut när den är färdig. Den växer fram undan för undan. Ofta naturligtvis i riktning av en intention jag har haft. Men många gånger också åt något helt oväntat håll. Då är det inte självklart var man ska sätta punkt för arbetet och betrakta det som färdigt.

Vill man ha ett enkelt svar på frågan så är en målning klar när konstnären tycker så. Visst. Men för egen del försöker jag numera eftersträva att en målning ska kännas rätt snarare än att den ska vara "färdig". Den kan nämligen kännas rätt långt innan hjärnan säger att den är klar. Den kan också kännas rätt långt efter att hjärnan tycker att den är klar.

De två jag signerade igår känns rätt. Jag vet däremot inte om de ska betraktas som klara. Huvudet är osäkert men hjärtat säger ja.

   Detalj ur ny målning

Lika bra att säga det med en gång. Kriser kommer i varje människas liv. VAD vi upplever som en kris och HUR vi tacklar den är däremot ytterst individuellt. Och ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Vi har alla vår tolkning av det som sker.

Kris är ändå någonting allvarligt. Vi använder uttrycket slarvigt ibland. Det är ingenting man hamnar i för att man känner sig ur form eller har glömt handla. En kris kan skapas av yttre händelser och kan ha ett utdraget förlopp som exempelvis vid en skilsmässa eller komma som en ren knock-out vid oväntade händelser som dödsfall, katastrofer och liknande. Men kriser kan också orsakas av inre processer. Vi kan befinna oss i en utvecklingsfas där vi förändras mycket och där det kan upplevas så ovant och jobbigt att vi hamnar i en kris.

Motstånd i sig ska vi inte se som något negativt. Finns inte det alltid – mer eller mindre?

När man skapar finns där definitivt ett motstånd som man måste lära sig hantera. Mycket handlar det om att samspela och lirka med sig själv. Att ha rimliga förväntningar. Det motstånd som jag personligen har upplevt i mitt måleri har jag aldrig sett som någon kris. Jag vill ju måla och jag vill bli bättre. Alltså tar jag konsekvenserna av det med allt vad det innebär.

   En tom duk eller målarvägg kan bjuda på både motstånd och magi

Vad man än tränar sig i så går man från att vara nybörjare till att bli bättre och bättre. Är man sann växer det fram en trygghet i det man gör. Fine. Man kan välja att slå sig till ro där. Tyvärr hör jag inte till den gruppen. Jag vill MÅLA MIG VIDARE. Precis som många andra konstnärer.

Tar man då för stora kliv, som jag gör ibland, så blir det svårt. För mig försvinner tryggheten,  jag ser inte vad jag gör och jag får det inte att bli som jag har tänkt mig. Mycket blir dåligt. 

Jag tror att det måste få vara så ibland.

Stora kliv kan vara bra att ta men en process måste ändå få ha sin gång. HELA personen måste få en chans att hänga med. Så att man hittar någon slags takt. Flera stora kliv och man kanske måste få vila.

Det blir en väntan och det är ju inte roligt precis men plötsligt är man igenom. Efteråt är det svårt att riktigt veta varför. Men igenom är man.

Följande inlägg kan ses som en bakgrund till det jag har skrivit idag:

Värsta straffet (augusti)  

Att kånka på sitt öde (september)

Fem konkreta steg (september)  

Den inre kritikern (oktober)

Motstånd (november)  

Att göra väntan meningsfull (november)

Kanske halvvägs? (december)