Någonting oväntat hände när jag överlämnade studion åt renoverings-gubbarna och flyttade hem till mitt gamla målarrum.

Lite spänd var jag på hur målandet skulle fungera och jag pinkade snabbt in mina nygamla revir. Jag ville undvika störningsmoment i målandet. Planerade, städade och ställde i ordning. I denna veva behövde jag ett arbetsbord. En plats där jag kunde ha datorn, lite papper och så. Det fanns bara ett att välja på så jag ställde in svärmors gamla skrivbord. Som stol fick målarpallen duga, lite vänligt uppmjukad av en kohudsklädd dyna. En trädgårdskorg (som jag ändå nästan aldrig använder) fick bli papperskorg. Brukar inte ha färdiga målningar i rummet men nu fick April Snow göra mig sällskap i hörnan. På bordet hamnade slutligen en täljd liten fågel.

Redan första dagen märkte jag att det fungerade bra att fokusera måleriet till väggen rakt framför bordet. Det blev en konstruktiv växelverkan mellan att stå där framme med penslarna och att sitta på pallen och titta. Det var något annat än mitt vanliga perspektivtraskande fram och tillbaka. Jag har haft målarrummet i många år men faktiskt aldrig upplevt något liknande. Inte i studion heller. Så nu tycker jag mig ha hittat värsta, bästa platsen.

När jag häftar en duk på väggen framför bordet så ser jag, bättre än vanligt, vad jag ska göra med den i ett nästa steg.

Har jag råkat hitta punkten för mitt optimala dukbetraktaravstånd?

Eller vad handlar detta om?

Egentligen skulle jag ha kunnat ta sovmorgon. Allt är klart så det är ingenting som har tvingat mig ur sängen 05 30. Ändå har jag varit uppe och skrotat. Just nu sitter jag och skriver. Och funderar.

Du vet hur tankarna går innan gästerna kommer när man ska ha öppen ateljé eller öppet hus. Kommer det några? Vilka dyker upp? Får de det bra? Hur blir det med vädret? Kommer jag att bli överraskad? Blir det negativt eller positivt?

Någonstans mitt i det där mentala förberedelsearbetet kom jag på att jag för länge sedan målade en tavla som heter Innan gästerna kommer. Det var 1998. Målningen såldes direkt men jag plockade fram en bild av den.

Jag tittar. Mycket har hänt. Då hade jag en ganska lång väg att gå. På flera plan. Både som konstnär och som människa. Bilden ger mig ett perspektiv som gör mig behagligt lugn i sinnet.

Jag har kommit en bit sedan dess men jag har fortfarande en spännande väg att gå.

Och gästerna. Tänk att ha gäster som vill komma till en. Lyckligt lottad är vad jag är. Med två dagars Öppen ateljé framför mig.

   Innan gästerna kommer från 1998

Det räcker oftast med att jag kommer in genom dörren till studion. Sedan är jag i en annan värld. "Världen näst intill himlen", brukar jag tänka. Takfönstren släpper in maximalt med dagsljus och där uppe ser jag bara det blå. Några spår av hus och mark når inte upp.

Det luktar gott. Rent (ganska) blandat med färg och målarmedier. Ibland ett spår av fernissa.

Jag börjar med att ta ett varv. Tittar, plockar, tänker. Ofta drar jag några spontana penseldrag på en eller annan duk. Natten har gjort att jag ser möjligheter där jag inte såg dem igår.

Sedan rullar dagen på. Nästan alltid lång och intensiv.

Det händer att jag pausar och slår mig ner i den sköna fåtöljen längst in i studion. Inte ofta men det händer. Som igår. Vinterögonen fick en chock av allt ljuset och jag kröp in i det skyddade hörnet för att vila dem en stund.

Resten av mig fick då också lite vila. Och ett helt annat perspektiv. Inte bara på rummet utan också på mycket annat.

Att jag aldrig ska lära mig värdet av vila! Det är först när jag sitter där i hörnet som jag förstår.

Vissa saker som vi är med om upplever vi fullt ut först i efterhand. Det kan vara ett möte, en resa eller konst vi betraktar/arbetar med. De omedelbara intrycken ger oss ett perspektiv. När vi får smälta våra upplevelser träder det fram andra.

Den som arbetar intensivt med konstnärlig verksamhet upplever ofta en form av kamp i nuet. Det är sällan lätt. Man för en kamp med sin egen intention, ambition och förmåga. Med att förhålla sig till omvärlden och dess förväntningar. Det är lätt att man fastnar i en slags vånda som uppstår av att arbeta med ständig problemlösning. Men skapandeprocessen är beskaffad så att den ger oss vånda och osäkerhet på vägen. Vi ser inte hela lösningen och måste därför söka oss fram i det ovissa. Såvida vi inte sätter oss i ett tryggt hörn och rapar gamla meriter, förstås.

Själv har jag nu smält intrycken från Köpenhamn. Det är inte mycket att säga om det. Men jag har också smält intrycken från mitt måleri. Jag tror på att dagligdags arbeta med måleriet men att ibland stiga ur det arbetsflödet för att just få ett annat perspektiv. Hemma igen ser jag lite nya saker. Tidigare tillkortakommanden är inte hela världen och måleriet som helhet rör sig åt rätt håll. Och kanske det viktigaste: Alla vi som skapar behöver påminnas om att våndan vi emellanåt känner är ett positivt tecken.

Det är via den och hur vi handskas med den som vi på sikt kan komma dit vi vill.