Nu är det som vackrast i naturen och jag älskar att vistas utomhus i den generösa grönskan. Som konstnär lockas jag däremot aldrig att fånga våra sommarlandskap på duk. Har aldrig gjort det och tror knappast att det kommer att bli aktuellt framöver heller. Som jag tidigare har skrivit i Mina landskap så dras jag till de karga landskapen …

Jag har funderat på varför det är så och tror att den färglösa och tomma inramningen ger utrymme för projektion av egna "inre landskap". Det finns i den inte så mycket som styr ens synintryck och tolkningar. Man kan svepas iväg i en helhetsupplevelse och inbjuds till det enkla och gränslösa.

Så medan många konstnärer nu har sina önskemotiv runt knuten delar jag på mig i två personer. Jag njuter av sommargrönskan när jag är i den men stänger den ute när jag är i studion eller målarrummet.

Hur är det med dig?

Det är söndag morgon och jag är på benen innan jag riktigt hunnit vakna. Jag är ivrig. Vill upp för att skriva detta, äta frukost och sedan ge mig i väg. Tänker göra en halvdagstur ridandes över ön och ska vara i stallet direkt på morgonen.

Bland det bästa jag vet är att rida ut i naturen. Inte i någon slö alla-i-rad-variant utan att antingen utföra ett arbete tillsammans med hästen eller att förflytta sig med mål och mening. I dag ska vi rida till Elfvik och tillbaka och jag tycker det ska bli intressant att se några nya områden på Lidingö från hästryggen.

Just nu är det klarblå himmel. Jag tror att det kan bli en finfin dag med CG, Tobias och maken. Och hästarna.

In riding a horse, we borrow freedom.

                       Helen Thompson

   Detaljer från målning jag gjorde 2008