Det är fjärde juli i dag och det kan man ju fira på många sätt.

Jag som älskar att köra bil i USA och gillar Shooter Jennings tänker för en stund att jag sitter i en rostig, gammal RV och lusar mig fram på någon trafikgles highway. Bara för känslans skull.

Ibland måste man få drömma.

Happy 4th of July!

Vill du gå på Marianne Faithfull konserten på Berns Salonger i Stockholm den 14 juli?

I går när jag arbetade med förberedelserna inför sommarutställningen i Kristinestad påmindes jag om att jag reser till Finland samma kväll som konserten äger rum. Biljetterna köpte jag redan i början av april och då var inte utställningen spikad. Alltså – nu får gärna någon av er läsare gå på konserten med sällskap istället.

Inspirerad av utlottningen jag hade av en målning i april gör vi så här:

Visa ditt intresse genom att kommentera här i bloggen eller på facebook-sidan Titti Hammarling Art. Det är fritt fram vad du skriver. Huvudsaken att jag ser att du är intresserad och kan gå. Jag lottar i morgon onsdag efter klockan 08 00 bland de som kommenterat fram till 08 00 på morgonen (30/6, 08 00). Vinnaren ger mig sedan konfidentiellt sina kontaktuppgifter och jag ser till att biljetterna kommer dit de ska.

Mer information om konserten får du här.

Intresserad?

   Det var då.

Det är dags att summera. I morgon bryter jag upp från en tillvaro, som har gett mig nytt måleri, välbehövliga insikter och en överraskande trivsel. Det var den avbokade långresan till South Dakota/Wyoming och tvångs-renoveringen i studion som ledde mig till en ofrivillig arbetsperiod i mitt gamla målarrum. Och här har Bob Dylan stått för bästa möjliga peppmusik medan jag har haft fint flyt vid målarväggen.

Vad gäller måleriet så har jag två pågående huvudprojekt. Jag målar dels för en vanlig separatutställning i Stockholm och dels arbetar jag med projektet om vildhästarna. Beställningsuppdrag, samlingsutställningar och samarbeten med några konstföreningar tillkommer men mitt fokus är på dessa två projekt. Resultaten från dem ska visas under 2011, är det tänkt.

I sommar blir det utställning i Finland och i höst deltar jag i Kistamässans Höstsalong utanför Stockholm och i en konstmässa i Paris. 2012 kommer jag att ha en separatutställning i Helsingfors.

Jag har tackat nej till flera möjligheter att ställa ut också. Både här och i andra länder. Det smärtar ibland men man kan inte vara med på allt.

Överlag rullar det på rätt bra. Jag har ingen drivkraft att bli störst, bäst och vackrast. Däremot vill jag arbeta ambitiöst med min konst och med att utveckla den. Eftersom andra uppskattar det jag gör så uppmuntras jag. Inte till att göra riktigt som de vill men till att fortsätta.

I dag slåss många saker om min tid men jag ska måla några timmar i alla fall. Måla för sista gången på ett tag. Passa på att lyssna på några favoritspår från Dylan medan jag gör det. Sedan ska dukarna få torka och Mr. Dylan vila medan jag själv ska ta och pinna vidare.

Målandet är stimulerande och roligt dessa dagar men för att inte helt fastna i målarrummet tog jag mig i går in till City för en mindre gallerirunda. För att bryta en stund, andas och få lite input.

På Galleri KG52 stannade jag längst och hade mest att hämta.

Där handlar det just nu om Bob Dylan.

Eftersom jag är ett sant Bob Dylan-fan och lyssnar på hans musik varje dag jag målar så har jag sett fram emot utställningen. Samtidigt har jag undrat om det verkligen kan vara något. KG52 visar Dylan-fotografier av Joakim Strömholm och måleri av Tomas Herngren, där han tolkar ett urval av Dylans låtar. Kan man göra en sådan utställning utan att det blir patetiskt?

Jag blev glad för det kan man!

Fotografierna är intressanta bara de men det är målningarna som håller mig kvar. De talar ett språk som jag tycker mig förstå och som jag instinktivt respekterar. Jag möter Tomas Herngren och vi talar om Dylan och om hur det aktuella måleriet har vuxit fram. Från lyssnandet på Dylans musik under taxi-pass, via samtal med passagerare till ett från början överraskande spontant uttryck på målarduken. Och nu till en samlad skara målningar som berättar något genuint om både Bob Dylan och om Tomas Herngren.

Jag hoppas att fler ska få möjlighet att se utställningen än att den bara ska visas denna gång i Stockholm.

Några av Tomas Herngrens Dylanmålningar:  1. Dirt road blues  2.Simple twist of fate  3. Highlands  4. Most likely you go your way (and I’ll go mine)

Musiken är överlag viktig för mig men den fyller en alldeles speciell funktion när jag målar. Bob Dylan – bäst i studion och andra inlägg visar vad jag dras till. Den breda musiksmaken får stå tillbaka. Bob Dylans raspande får än så länge igång mig på duken som inget annat.

Nu är det inte så att jag har tröttnat på honom. Neeh! Jag tycker bara att det skulle vara roligt med lite nya impulser.

Kan du hjälpa mig?

Vilken musik tycker DU gör skillnad och driver framåt?

Eftersom jag var med brorsbarnen igår och vi bland annat kollade på melodifestivalen (på plats i Globen på genrepet och framför TVn på kvällen) så hade jag valt bort alla ambitioner att ge dagen något konstnärligt innehåll. Tills en tanke började mala i mig.

I fredags fick jag nämligen ett e-mail som beskrev hur mycket konst vi missar bara för att vi inte är inställda på att uppleva den. The Washington Post gjorde 2007 ett sociologiskt experiment tillsammans med Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister. Experimentet fokuserade på perception, smak och människors prioriteringar. Bell spelade några krävande Bach-stycken i tunnelbanan på en violin värd 3,5 miljoner dollar. Han gjorde det inkognito. Musikern, som vanligtvis har slutsålda konsertframträdanden, väckte knappt någon uppmärksamhet. Essensen i e-malet var: Om vi inte stannar till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument – hur mycket konst missar vi då inte allmänt i livet?

(Ursprungsartikeln Pearls before Breakfast är lång men finns här för den intresserade.)

Experimentet med Bell skar igår in i min melodifestivalsupplevelse. På plats i globen började jag söka det konstnärliga i det jag såg och hörde. Det jag själv tyckte kom närmast en musikalisk konstupplevelse var Salem Al Fakirs Keep On Walking. Då folket ville ha en annan segrare ger jag här min egen lilla bildtolkning av Anna Bergendahls sångbidrag och hennes möte med publiken.

Några små konstupplevelser blev det alltså. Små var de, men ändå.

Att vi sedan hade urkul – ja, det är en helt annan sak.

Nu bryter jag i studion och tar helg. Får besök och ska ägna mig åt att umgås. Joni Mitchell får avsluta det hela med It’s All Over Now, Baby Blue. Jag tycker mycket om den tolkning hon här gör av Dylans låt från 1965.

Trevlig helg!

Idag passar det bra att lyssna på Perfect Day med Lou Reed. Sak samma om man har hört den många, många gånger eller om det nu råkar bli den första.

Idag hade Johnny Cash blivit 78 år om han hade levt. Fansen hedrar honom dagen till ära genom att gå svartklädda. Han var ju känd som The Man in Black.

En ny American Recording med titeln Ain’t no Grave, kommer ut precis nu. Det är nummer Vl i ordningen av kult-förklarade Cash-inspelningar. Om de tidigare har jag skrivit i Johnny Cash i snickarboden och 5 Cash & 13 ramar.

För att hedra Johnny Cashs dag väljer jag en riktig macho-låt som jag tycker passar bra i sammanhanget. Vi ser honom tillsammans med goda vännerna och kollegorna i bandet The Highwaymen – Willie Nelson, Kris Kristofferson och Waylon Jennings. Låten de framför heter Highwayman.

Och vi får väl tro Johnny Cash när han sjunger.

Han är en Highwayman igen. Eller en droppe regn.

Idag håller jag på med förberedelser inför några kommande utställningar. Det är fullt med målningar längs väggarna och på golvet. Jag ska sortera, gruppera och välja ut. Inom kort ska jag nämligen lämna in målningar till både Regeringskansliet, Lidingö-salongen och Svenska konstnärinnors jubileumsutställning. För närmare info om utställningarna, se här.

Jag tycker om det här urvalsarbetet. Kanske är det rekryteraren i mig som kommer fram. Som trivs med att hitta de kombinationer som fungerar bäst.

Parallellt med  plockandet förbereder jag mig för vissa förändringar. Inga drastiska saker men jag brainstormar om hur jag framöver ska arbeta med måleriet. Det poppar upp en del idéer. Jag smakar på dem. Skulle det kunna vara något? Ger mig tid. Pressar inte fram något beslut. Låter tankarna flyga fritt och känner efter vad det är som bäst kan leda framåt. Blir konkret kring de tre kommande veckorna. Resten får fortsätta skvalpa ett tag.

Lisa Miskovsky fyller studion med lättsam plock&tänk-musik. Det är en bra dag och den har redan pågått länge eftersom jag steg upp klockan 04 00 av misstag. Trodde att väckarklockan hade ringt som vanligt. Men jag upptäckte först långt senare att jag stigit upp av någon annan anledning.