Fick en fråga i gårdagens kommentarfält som jag väljer att bryta ut ur sitt sammanhang och här svara på lite mera utförligt.

Frågan först:

…har du någon gång i ditt yrkesverksamma liv som konstnär mött motstånd, fått dålig kritik eller tappat sugen på grund av att andra inte tycker att det du gör är tillräckligt? hur gjorde du i så fall för att få tillbaka självförtroendet? hälsningar lisa w

Ok, vi talar här om yttre motstånd. Om omvärldens reaktioner på det konstnärliga arbete vi utför. Som alla verksamma konstnärer, möter jag olika typer av sådant motstånd. Jag har aldrig fått uttalat negativ offentlig kritik men visst har jag fått nej på sådant jag själv har velat. Främst har det handlat om några utställningar, som exempelvis Liljevalchs vårsalong, men tystnad i sig och utdragna processer kan också lätt tolkas som motstånd. 

Förr kunde jag nedslås av att få nej. Tappat sugen har jag dock aldrig gjort.

Bra för självförtroendet är att förstå hur konstmarknaden fungerar för att ha så realistiska förväntningar på den och en själv som möjligt. Jag tycker det är bra att lägga ribban högt men inte högre än att den kan nås.

Konstruktivt för mig har också varit att se relationen mellan ja/antagning/positivt bemötande och nej/refusering/negativt bemötande istället för att haka upp mig på enstaka nej-besked. En viss procent nej måste man leva med och visar den sig vara låg i förhållande till ens framgång så bleknar motståndet i sin betydelse. Då har man också en hit-rate att arbeta med och försöka förbättra.

Allra viktigast för mitt självförtroende har varit att landa i det egna konstnärskapet och uttryckssättet. I grunden ifrågasätts inte mitt konstnärskap även om jag förstår att alla inte gillar det eller tycker att det håller måttet. Jag tror att det mest handlar om vad jag rör mig i för sammanhang. Och vad jag själv gör av det.

Mer att läsa:

Att bli vald eller att refuseras

Det svider när egot får rispor

Så lätt det är att såga någon

Vi kan komma av oss. Trots alla goda intentioner så funkar det inte alltid. Det där SKAPANDET. Vi vill men kan inte.

Anledningarna varierar från person till person men vi måste likväl ibland konstatera att blockeringen är ett faktum. Det är stopp. Vi måste stanna, backa eller hitta en annan väg.

De flesta konstnärer lär inte uppleva blockeringar för att de har för få idéer utan för att idéerna blir för många. Precis som att vi kan uppleva ebb i inspirationsflödet så kan det bli en översvämning som vi inte mäktar med att hantera. Blockeringar har också ofta kopplingar till vårt självförtroende och de egna kraven. Till den livssituation som vi befinner oss i.

Ibland går det relativt lätt att komma vidare från en blockering. Ibland inte.

I Att krisa eller inte har jag skrivit om att handskas med motståndet och har samlat några tidigare länkar som kan vara av intresse.

När det gäller blockeringar så är det klen tröst men det verkar alltid finnas ett utvecklingssteg på andra sidan. Det gäller att ta sig igenom. Att komma i takt med sig själv igen och sitt inspiratiosflöde. Kanske att lyfta blicken och se sig i ett sammanhang.

Någonstans finns nämligen en väg.

Jag såg slutet men precis då rycktes hela målgångsattiraljen upp och flyttades längre fram. Snopet… men också en nyttig påminnelse om att ALLT motstånd inte är mitt eget inre motstånd.

Ljuset slocknade nämligen i studion igår. Alla spottar. Alla lampor. Sedan MÅSTE jag hämta ut penicillin. Och ett möte som skulle ha börjat vid 12-tiden blev skjutet på nästan en timme. I och med att det skulle äga rum utanför stan, och jag redan var på plats, så var det bara att sitta och vänta. Väl tillbaka i studion var det redan för dunkelt för att se vilken propp som gått. Och någon ficklampa hade jag inte. Fastighetsskötare? Tyvärr. Ingen på plats.

Det var bara att packa ihop. Göra någonting annat.

Nu är jag inställd på bättre flyt idag så att jag äntligen ska kunna avsluta Makeover-projektet. De yttre förutsättningarna finns här. Störningsmomenten är få och andra åtaganden är under kontroll. Rätt propp är bytt och ficklampa finns på plats.

Just nu är det ljust.

Jag lärde mig mycket igår. Upplevelsemässigt var det en sann berg och dal-bana. Med så tvära stup att jag var nära att skippa allt som hade med "det här idiotiska projektet MAKEOVER att göra". Jag började hetsa upp mig på namnet. Hur kunde jag välja ett sådant dumt namn. Fick kräkkänslor inför vissa motiv, tappade bort mig och ägnade 40 minuter åt ett penseldrag utan att ändå få till det. Tankar som"varför står jag här och vevar när jag skulle kunna göra konst istället?" försökte slå bo i min hjärna. Jag tyckte mig behöva pauser. Fler pauser och längre pauser. Bland annat för att skriva gårdagens rulla-inlägg. Jag är glad för att jag fortsatte trots motståndet. Efter det där inlägget om att få rulla släppte det nämligen. Jag kunde sedan måla konstruktivt resten av dagen. De negativa tankarna gav sig och än en gång fick jag erfara att motståndet suttit i min egen skalle.

Idag är sista dagen för projektet. Nu när jag ser slutet känns det ganska lätt. Som när man sprungit långt och ser målet. Det är sällan någon som bryter i det läget…

Lika bra att säga det med en gång. Kriser kommer i varje människas liv. VAD vi upplever som en kris och HUR vi tacklar den är däremot ytterst individuellt. Och ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Vi har alla vår tolkning av det som sker.

Kris är ändå någonting allvarligt. Vi använder uttrycket slarvigt ibland. Det är ingenting man hamnar i för att man känner sig ur form eller har glömt handla. En kris kan skapas av yttre händelser och kan ha ett utdraget förlopp som exempelvis vid en skilsmässa eller komma som en ren knock-out vid oväntade händelser som dödsfall, katastrofer och liknande. Men kriser kan också orsakas av inre processer. Vi kan befinna oss i en utvecklingsfas där vi förändras mycket och där det kan upplevas så ovant och jobbigt att vi hamnar i en kris.

Motstånd i sig ska vi inte se som något negativt. Finns inte det alltid – mer eller mindre?

När man skapar finns där definitivt ett motstånd som man måste lära sig hantera. Mycket handlar det om att samspela och lirka med sig själv. Att ha rimliga förväntningar. Det motstånd som jag personligen har upplevt i mitt måleri har jag aldrig sett som någon kris. Jag vill ju måla och jag vill bli bättre. Alltså tar jag konsekvenserna av det med allt vad det innebär.

   En tom duk eller målarvägg kan bjuda på både motstånd och magi

Vad man än tränar sig i så går man från att vara nybörjare till att bli bättre och bättre. Är man sann växer det fram en trygghet i det man gör. Fine. Man kan välja att slå sig till ro där. Tyvärr hör jag inte till den gruppen. Jag vill MÅLA MIG VIDARE. Precis som många andra konstnärer.

Tar man då för stora kliv, som jag gör ibland, så blir det svårt. För mig försvinner tryggheten,  jag ser inte vad jag gör och jag får det inte att bli som jag har tänkt mig. Mycket blir dåligt. 

Jag tror att det måste få vara så ibland.

Stora kliv kan vara bra att ta men en process måste ändå få ha sin gång. HELA personen måste få en chans att hänga med. Så att man hittar någon slags takt. Flera stora kliv och man kanske måste få vila.

Det blir en väntan och det är ju inte roligt precis men plötsligt är man igenom. Efteråt är det svårt att riktigt veta varför. Men igenom är man.

Följande inlägg kan ses som en bakgrund till det jag har skrivit idag:

Värsta straffet (augusti)  

Att kånka på sitt öde (september)

Fem konkreta steg (september)  

Den inre kritikern (oktober)

Motstånd (november)  

Att göra väntan meningsfull (november)

Kanske halvvägs? (december)

Plötsligt är störningsmomenten i måleriet få. Motståndet är borta. Tankarna är fria och sträcker sig framåt – far runt i projekt för våren och vad jag kanske ska göra efter 2011. Att jag ska till Fasching på måndag. Händerna samspelar med ögats analys istället för att jobba för sig. Jag når målningar-na, förstår tillräckligt och är lite djärvare än vanligt. Nya små världar växer fram på dukarna. Några målningar, neutrala i färg, kompletterat tidigare mer färgstarka. Jag ser en helhet för första gången i mitt pågående huvudprojektet. Kanske är jag halvvägs någonstans.

Det går min väg just nu. Kanske är det för att jag har arbetat hårt och kanske är det för att slumpen behagar att vara på min sida. Sak samma. Jag bryr mig inte så mycket om vilket. Det är viktigare att unna sig flytet när flytet finns där.

I bakgrunden raspar Bob Dylan: I’ve been walkin’ through the middle of nowhere, Tryin’ to get to heaven before they close the door. 

Människan är allt lite märklig. Som om det inte fanns tillräckligt med motstånd i livet, sådant som det är. Nej, vi bygger på med ett eget motstånd mot oss själva för att göra vår match ännu tuffare. Håller oss ifrån viktiga saker och unnar oss inte att vara riktigt tillfreds. Inte alltid. Och inte alla. Nej, men allt bra ofta. Och allt rätt många av oss.

Det tog mig själv många år att ge konsten den plats i mitt liv som jag länge hade önskat ge den. I efterhand har jag aldrig ångrat de förändringar som jag gjorde och jag tror faktiskt att man aldrig ångrar några förändringar som är i linje med ens sanna jag. Allstå ska vi inte vara så rädda för att ändra på saker och ting. Rädslan är inte värd sådana segrar.

För visst är det väl rädsla? Vad skulle det annars vara?  Jag tror inte att det är slöhet precis.

Jag har tidigare skrivit om den inre kritikern och om värsta straffet. Dehär frågorna engagerar mig – att och varför vi ofta låter bli att göra det som är viktigt för oss. Både i livet och i skapandet.

Låt oss oftare ge vårt motstånd en punka! Troligtvis är det så att vi får mindre motstånd från omvärlden om vi börjar med att sticka hål på vårt eget.

Pyyyys.