Det var en höjdpunkt i genren positiv konstupplevelse.

På vägen hem mot Stockholm gjorde vi en avstickare till Fiskebäckskil för att besöka Saltarvet och alldeles speciellt för att där titta på Ernst Billgrens pågående utställning/nya målningar Åtta världar.

Samling Saltarvet, som är ett privat initiativ, består av verk av några av våra främsta samtida svenska konstnärer. Sedan 2005 fungerar exempelvis Saltarvet som bas för Lena Cronqvists privata samling med egna verk. Konstsamlingen är sammantaget på världsnivå och värd ett besök i sig men just nu vill jag skriva om Ernst Billgren.

Som många andra har jag sett ganska mycket av Ernst Billgrens måleri genom åren. Mycket har varit väldigt bra, ja unikt, men jag har också trott mig vara mätt på hans uttryck och har känt mig lite avvaktande på senare tid. Utställningen Åtta världar överraskade mig dock. Ja, i ärlighetens namn så knockade den mig och jag tycker målningarna är bland de allra, allra bästa jag har sett Ernst Billgren göra.

Utställningen är hängd så att man ser en målning i taget. Man kan försjunka länge i de olika världarna; fundera, kolla på detaljer och diskutera. Det är sagor, thrillers, dramaskildringar och historiska berättelser – allt i ett – men i bildform. Utan att man får reda på vad det egentligen handlar om. Man får göra sin egen tolkning av världarna. Har man humor så får man skratta. Och tekniskt sett är målningarna mycket skicklig utförda – som samlar han allt han lärt sig och för det vidare till en ny dimension. I mina ögon visar Ernst Billgren på Saltarvet ett samtida måleri när det är som allra bäst.

Läs Bohuslänningens artikel Konstnären som sätter sina egna regler för att ta del av Ernst Billgrens egna tankar om utställningen.

Det var så mycket jag ville göra just i går att jag lackade ur på allt regn som skapade en tung, grå filt över semesterparadiset och verkade göra det mesta omöjligt. Tar vi måleriet så finns det platser på tomten som jag inte ens har hunnit ställa målargrejorna på. Som jag har längtat till men då haft solsken, baraxlat och utspridda målardukar i tankarna. Den bilden stämde i går väldigt dåligt överens med verklighetens Strömstadtillvaro och jag lät det grå välla in och ta plats i sinnet. Satt i köket och tyckte att jag lika gärna kunde vara hemma. Att det var tråkigt. Och lite synd om mig som hade det som jag hade det.

Sedan gick jag ändå ut på glasverandan. Där finns skyddande fönster samtidigt som några karmar står utan glas. Man är varm och torr samtidigt som man hör regnet och känner hur det doftar. 20 småmålningar och tre nya lite större låg på tork och täckte bord, soffa och stora delar av golvet. Jag började förbättra lite detaljer på en och ett antal timmar senare hade jag arbetat igenom dem allihop. Det var så rogivande och skönt där att arbetet flöt på som av sig självt.

Avslutade dagen inne i stan på en trevlig restaurangpråm. Insvept i filtar och med färg i sinnet igen. 

Men det var nära att jag hade gått i fällan.

Vädret gör att jag inte kan använda de fina målarställena som finns här på tomten till fullo. Det är lite som med middagsbordet på en midsommarafton. In och ut och in igen. I omgångar blir det att måla på glasverandan för att få skydd från vind och saboterande regndroppar. Och, va tusan. Allt fungerar på något sätt bara man vill. Det är måleri som måleri. Jag har gjort skitsaker hemma och jag gör skitsaker här. Jag har dragit coola penseldrag i studion och det gör jag här också. Eftersom jag vill måla en del av dagarna så målar jag. Ute eller inne. Jag hittar alltid en plats.

Det är ganska mycket prat så här i sommartider om man ska vara ledig från sitt konstnärskap eller inte. Den där frågan duckar jag för helt och hållet och går och målar istället.

Varför inte bara göra det som känns rätt? Det man kan och vill?

I Strömstad finns en vacker liten konsthall som heter Lokstallet. Som namnet indikerar är det ett gammalt lokstall som har renoverats och fått nytt liv. Konsthallen invigdes år 2000 och varje år arrangerar man bland annat en utställning med den person som har valts till årets konstnär. I år är det Arne Isacsson som har utsetts till årets konstnär och hans utställning kan ses fram till den 8 augusti.

I utställningen får vi se måleri ur Arne Isacssons nutida produktion. Han har utgått från några olika teman. Själv tycker jag mest om hans verk i sviten Urtjur men allt är intressant. Han är några över 90 nu och har som få både sitt eget långa konstnärskap och sitt bidrag till otaliga andra personers utveckling med sig i penselns säkra, flyktiga och sökande drag över pappret.

För att läsa lite mer om Arne Isacsson och utställningen kan du kolla in artikeln i Bohuslänningen: Konsten som ett förhållningssätt till livet.

Själv har jag handlat nya dukar och ska nu fortsätta med mitt.

   Arne Isacsson: Urtjur

För att göra målandet enkelt under tiden jag är här i huset hade jag tänkt hålla till utomhus. På gräset, vid någon av stenmurarna eller i vattenbrynet framför fältstaffliet.

I vanliga fall målar jag nästan aldrig vid staffli. Tycker det är för begränsande och instabilt. Har dukarna direkt på någon målarvägg eller på golvet i stället. Far runt i rummet, nästan dansande. Aldrig sittandes på någon stol.

Nu blev det kallt och regnigt i går. Så pass att jag, som massvis med andra semesterfirare, fick inhandla fleecejacka och sockar. (Nee, jag hade inte packat med SÅNT.) Eftersom jag slabbar med färg när jag målar kan jag inte ställa mig var som helst inomhus. Jag hamnade i ett hörn av glasverandan, på en stol och med staffliet framför mig. Finfint ljus och behagligt för en dag men alldeles för städat och stilla för att fungera någon längre period med min målarpersonlighet. Tur att jag tog med just ett gäng 20 x 20-målningar. De är så små att jag skulle kunna sitta på en resväska och måla dem.

I dag ska jag hitta en plats där jag kan röra mig.

Det är nio dagar sedan jag besökte silon i Mariestad. Sedan dess har jag tänkt mycket på graffitiprojektet och hoppats att det skulle dra till sig många bra målare så att det får möjlighet att bli något av vad det skulle kunna bli. Att det inte bara skulle visa graffiti så häftigt det kan vara utan göra det här i det oväntade, stadscentrala sammanhanget på ett samlande sätt. För en bred publik. Vara konst som är lätt att följa, delta i och tycka till om. Jag har hoppats att inte vanligt klotter skulle få för stor plats.

Först blev jag lite besviken. Den typens klotter jag ogillar finns naturligtvis här. Och kanske hade jag hoppats att man skulle ha hunnit längre med projektet. Sedan bytte jag fokus. Här händer massor varje dag nu. Där kranen befinner sig på översta bilden hänger nu en lodrät, välgjord fisk. Stora områden grundmålas inför besök av olika graffitimålare som ska vara på plats hela helgen. Intresserade prövar på att måla. Det strömmar till publik.

Det här projektet blir vad det blir.

Och det är modigt och roligt och intressant precis som det är.

Jag lämnar över ruljansen här hemma till goda vänner. Det är dags för en roadtrip i landet med roliga stops och ett hus vid havet som mål. I huset ska jag skriva mitt bidrag till en antologi som ska ges ut i Finland under våren 2011. Det är semester från konsultandet och det låter som en dröm.

Då inga drömmar i världen dock förmår slå min önskan att arbeta med måleriet har jag packat fältstaffliets låda full med färg och penslar. Det är ok med semester men denna gång inte utan mitt måleri. Jag har en hög med småmålningar som jag har tänkt förbättra/göra klara. Det ÄR lite bökigt med oljemåleri on the road men det går att lösa. 20 x 20-målningarna är snälla och lätthanterliga i det avseendet. Hinner de inte torka så finns det knep för hur de lätt kan fraktas hem utan att färgen tar skada.

Det första stoppet på resan är silon i Mariestad. Var där helt nyligen men då visste jag inget om projektet och hade bara möjlighet att kolla in silobyggnaden en tidig söndag morgon. Nu ser jag fram emot att träffa lite folk där och att förhoppningsvis måla lite själv också. För att inte tala om att se vad som hänt sedan sist med graffitin.

Ha det gott. Vi hörs!

För några New York-resor sedan såg jag utställningen Abstraction med Georgia O’Keeffe på Whitney. Nu visar de utställningen på hennes museum i Santa Fe, New Mexico. Det är också Georgia O’Keeffe Museum som har gjort filmen nedan.

Jag har skrivit tidigare om att jag aldrig var intresserad av Georgia O’Keeffes måleri innan jag besökte hennes museum i Santa Fe. Jag tänkte mest på blommor när jag hörde hennes namn och blommor har sällan förmått att locka mig till någon konstupplevelse.

I varje fall: Jag blev rätt tagen av besöket och av att lära mer om henne som konstnär. I dag finns det flera skäl till att Georgia O’Keeffe har en plats i mitt sinne. Hennes konstnärsöde har allt man kan önska sig av framgång och motgång och utveckling. Hon drog till New Mexico, som jag älskar, och hittade där SIN plats att skapa på. Hon är vackert fotograferad som få konstnärer och hennes måleri HAR intressanta dimensioner att ta del av. Hon ses som en av de stora i USA.

Fina Georgia O’Keeffe Museum är värt en resa.

Kolla tidigare inlägg:

Georgia O’Keeffe

Pusselbitar med O’Keeffe på

Under tiden Oscar har varit och hälsat på har jag målat några nya 20×20 men mest har jag ägnat målartiden åt att hjälpa honom förverkliga två egna målningar och att assistera i det gemensamma huvudprojektet FIAT 600. Nu ligger hans målningar nedpackade i bilen. Vi är ombord på M/S Galaxy och kommer snart till Åbo. Därifrån bilar vi upp till Kristinestad. Oscar bor i Kristinestad och själv ska jag ju ha utställning där.

När vi packade inför den gemensamma resan passade jag på att ställa Oscar några frågor kring måleriet.

Titti: Kommer du ihåg när du först blev intresserad av rita och måla?

Oscar: Jag var väl 4 år. Var intresserad av bilar och ville rita dem.

Titti: Du har gått i konstskola en kväll i veckan sedan du var sex år. Vad har varit det roligaste du har fått göra där?

Oscar: Ett krigslandskap.

Titti: Har du någon favoritfärg?

Oscar: Grönt.

Titti: Några färger som du tycker passar extra bra ihop?

Oscar: Grönt och svart.

Titti: Du sade redan i vintras att du ville måla en Fiat 600 när du skulle komma och hälsa på oss i sommar. Varför just en Fiat 600?

Oscar: Jag tycker om modellen och ville ha en egen. En riktig fiat.

Titti: Var ska du hänga upp den?

Oscar: Ovanför min säng bredvid Honda Monkey-målsningen som vi gjorde förra sommaren.

Borgar och riddarspel gjorde att vi fick en händelserik start på helgens ledighet från konst och måleri. Vi stoppade i Mariefred och Hova på väg till  kalaset i Mariestad, där vi sedan firade en mycket god väns födelsedag.

Nu är det söndag morgon. De andra sover medan jag har varit ute och fotograferat lite graffiti och nu skriver detta.

Jag funderar över ledighet och vad som är min bästa vila. Det var länge sedan som jag hade en dag helt utan måleri och konst. Och visst, det kan vara ok med sådana dagar ibland. Dock känner jag aldrig att jag för egen del skulle behöva vila från målandet. Måleriet är både mitt arbete och min ledighet, något jag kan utmana mig inom och söka avkoppling i. Det är för att jag prioriterar samvaro med andra eller gör saker som inte går att förena med målandet som jag hoppar över ibland. Därför och endast därför.

Och på tal om andra; Oscars bästa upplevelser i går var att hitta en möjligtvis antik murbruksklimp i vattnet utanför Gripsholms slott, att få en mungiga och att nästan bli slängd i vattnet av två starka män på kalaset.

Inga dumma upplevelser för mig heller.

Att få dela dem med honom.