Jag har riktigt längtat efter den här dagen. Avbrottet från målandet i helgen skapade ett sug efter att GÖRA KLART. Därför ska jag i dag måla kanterna på en massa kilramade dukar. Det är sista momentet för projektet jag ska visa på Kistamässan. Det här lär bli sista dagen jag överlag arbetar med projektet, som har pågått sedan juni. Jag tycker mycket om projektet men det ska bli skönt att sätta punkt för det så att jag kan arbeta helt & fullt med andra projekt.

Sista dagen var det i går också för siloprojektet – Graffiti Mariestad. Eftersom jag har följt projektet från start ville jag ta en sista titt innan silon nu ska rivas. Efter Örebro blev det därför en tur till Mariestad. Och silon, ja. Flera bra målningar var borttagna och jag har nog redan sett det bästa som projektet har haft att erbjuda. Det kändes ändå meningsfullt att ta in intrycken från detta unika projekt en sista gång.

Sista dagen – det är alltid ett slut men det kan också ses som en plattform för någonting nytt. Hade ett visst steg inte tagits hade heller ingen fortsättning varit möjlig.

Är inte här för att måla eller ägna mig åt bild på något sätt. Nej, nu är det boktext och samvaro med Finska Akademien-vännerna som gäller. Men det kreativa flödet vilar inte för det. Tvärt om. Det söker sig bara fram i något andra spår än hemma i vardagen. Arbetet med boken, samtal och diskussioner ger mycket på ett allmänt plan och det öppnar självfallet upp för kreativitet inom vårt ämnesområde. Det är generöst med nya idéer och åkturer i varandras tankebanor. Men det stoppar inte där. Jag märker att jag ofta kopplar till måleriet och till arbetssättet i egna bolaget. Vad jag ska hålla fast vid och vad jag kan göra bättre.

Nu ser jag fram emot en heldag kring det gemensamma arbetsprojektet.

Att ta några steg tillbaka. Låta den egna kritiska blicken svepa över det man har gjort och inte längre se något som man vill förbättra. Lägga ner penslarna och viska till sig själv: nu är jag klar.

Ok, klar och klar men jag har faktiskt MÅLAT det sista på sommarens projekt nu. Projektet kräver visserligen en hel del fortsatt arbete innan jag kan visa det på Kistamässan den 24-26 september, så som jag har tänkt, men det viktigaste är det-är-färdigt-med-målandet-känslan. Utan den skulle projektet få stanna i ett slutet rum istället för att hängas till allmänhetens beskådande.

Jag tar en helg-brake från måleriet för att andas annan slags luft. Lättar i eftermiddag för att flyga till Visby. Där ska jag umgås med mina vänner i Finska Akademien kring ett pågående bokprojekt. Jag vet att det blir mycket inspirerande. För mig som person och för måleriet.

Trevlig helg!

Ja, jag vet. Många tar en ny duk och målar på den tills de har en färdig målning. "Nu är jag klar" säger de. Ramar in och går vidare till nästa.

Det gör jag aldrig.

Ser man krasst på min målarprocess så är jag bra på att påbörja. Bra också på att måla, måla, måla men mindre bra på att slutföra. Forcerar jag för att få målningar klara så går jag ändå på dem med ny färg vid något senare tillfälle. Och det är inte så smart att måla på dukar som redan har både kil- och ytterramar. Konsekvensen är att jag har massor med pågående målningar. Många av dem "nästan färdiga". Och det är inte slöhet som hindrar mig från att ta det där sista steget.

Det är rädsla eller att jag ännu inte vet.

Det senare alternativet är helt ok. Jag kan vänta tills jag vet vad jag ska göra. Men det första? Rädslan?

Nu efter en tids hjärnskakning och ett avkopplande arbete med 20 x 20-målningarna har jag insett att jag i mitt vanliga måleri många gånger slutar 5 före av rädsla att tappa något i en målning – ett uttryck, en känsla, ett lyckat penseldrag. Med "bättre sikt" har jag därför gett mig på att kill some of my darlings under veckan som varit. Det gick ganska bra.

Nu ska jag döda några till.

Det finns flera bra målarställen på tomten men här är platsen som jag tillbringade många av gårdagens timmar på. Den ligger vid vattnet med stenmurar som utmärkt arbetsyta. Båtarna drar förbi. Det kluckar rofyllt och luften doftar hav. Allt medan jag kan försjunka i  penseldrag och färgnyanser. När jag inte pratar med mitt sällskap, dricker kaffe eller viftar bort någon myra som traskat in på farligt territorium, vill säga.

Hemifrån har jag med mig 20 stycken grunder till småmålningar på 20 x 20 cm. Tanken var att det skulle räcka. Nu har jag bara tre kvar att arbeta på. Eftersom jag hoppas kunna måla här några dagar till så blir det att leta rätt på duk i stan eller i ett närliggande köpcentrum. Förväntar mig inte att hitta duk på rulle men kilramat känns helt ok, här & nu.

En insikt har smugit sig på mig – det spelar inte så stor roll längre VAR jag är när jag målar. Huvudsaken är att jag kan röra mig – vifta, dansa och slabba. Då fungerar det tillräckligt bra.

Det gör det just nu.

Äntligen framme. Efter en första kväll i Strömstad och en sova-stock-natt i huset sitter jag nu vid köksbordet och blickar ut över vattnet. Tiden har saktat in. Det är tyst och stilla. Bara datorn låter lite svagt. Njuter av stunden samtidigt som jag planerar och längtar efter att sätta igång med både skrivandet och målandet. Tanken är att arbeta med bådadera några valfria timmar om dagen för att sedan göra precis vad tusan jag vill med resten.

Vi får se hur det blir.

Det är dags att summera. I morgon bryter jag upp från en tillvaro, som har gett mig nytt måleri, välbehövliga insikter och en överraskande trivsel. Det var den avbokade långresan till South Dakota/Wyoming och tvångs-renoveringen i studion som ledde mig till en ofrivillig arbetsperiod i mitt gamla målarrum. Och här har Bob Dylan stått för bästa möjliga peppmusik medan jag har haft fint flyt vid målarväggen.

Vad gäller måleriet så har jag två pågående huvudprojekt. Jag målar dels för en vanlig separatutställning i Stockholm och dels arbetar jag med projektet om vildhästarna. Beställningsuppdrag, samlingsutställningar och samarbeten med några konstföreningar tillkommer men mitt fokus är på dessa två projekt. Resultaten från dem ska visas under 2011, är det tänkt.

I sommar blir det utställning i Finland och i höst deltar jag i Kistamässans Höstsalong utanför Stockholm och i en konstmässa i Paris. 2012 kommer jag att ha en separatutställning i Helsingfors.

Jag har tackat nej till flera möjligheter att ställa ut också. Både här och i andra länder. Det smärtar ibland men man kan inte vara med på allt.

Överlag rullar det på rätt bra. Jag har ingen drivkraft att bli störst, bäst och vackrast. Däremot vill jag arbeta ambitiöst med min konst och med att utveckla den. Eftersom andra uppskattar det jag gör så uppmuntras jag. Inte till att göra riktigt som de vill men till att fortsätta.

I dag slåss många saker om min tid men jag ska måla några timmar i alla fall. Måla för sista gången på ett tag. Passa på att lyssna på några favoritspår från Dylan medan jag gör det. Sedan ska dukarna få torka och Mr. Dylan vila medan jag själv ska ta och pinna vidare.

Ok, det är nedpackat och klart i studion. i dag tar hantverkarna över. Det var jobbigt att montera ner hela verksamheten. Inte arbetsmässigt men rent känslomässigt. Blev identitetslös under en tidsrymd av några timmar. Ve och fasa! Jag skojar om det nu men gårdagen gav mig ågren och det har jag sällan. Tänkte dumma tankar som att jag kanske inte kommer att måla igen. Att jag inte kommer tillbaka till studion. Förnuftet sade kloka, vuxna saker men hjärtat tickade oroligt och snabbt. När jag sedan lämnat de magasinerade målningarna, möblerna och Texas-Bob och låst om mig så började det kännas bättre. Ja, jag kunde till och med känna en ilning av lättnad. Åkte ut på Lidingö, åt långlunch, tog den roliga snöbilden i skidbacken med förvrängt perspektiv och åkte sedan hem. Gjorde i ordning målarrummet och pinkade in reviren med besked. Satte igång med målandet och fortsatte hela kvällen så nu har hjärnspökena inte mycket att leva på längre.

Till saken hör att det gick bättre än på länge. Och nu på morgonen – så nära till jobbet!

   Jag trodde inte mina ögon men det var snö som låg där i backen.

Kommer ur helgen smått utvilad efter att ha ägnat mig åt introverta aktiviteter på hemmaplan.

Främst har jag fått en hel del målat. Skrivit har jag också gjort. Och tagit fram en översiktlig aktivitets- och tidsplan för mitt arbete. Ja, planen var från början bara tänkt att täcka några veckor. Men så ville jag få bättre koll över flödena i mina projekt och i vilken takt jag behövde ägna mig åt dem för att hinna med. Det ledde till att jag lyfte blicken och pytsade ut uppgifter i vettiga portioner vecka för vecka. Det slutade med att jag hade en rätt handfast plan som sträcker sig fram till oktober. Inte i detalj men ändå.

Jag har alltid planer. Måste ha det för att få till det. Vill ha det för att en bra plan vägleder och ger ro. ALLT behöver inte genomföras samtidigt. Det är skönt att veta: det här är viktigt men jag hinner med även om det får vänta. Sedan undviker jag att bygga på måsten utan tänker mer på vad jag vill. Då blir planen inte betungande. I stället ger den drivkraft.

Konkret har jag skrivit ut månadsark från kalendern för att få överblick. Fem månaders ark, som nu har ett innehåll och som är sammanhäftade. Så mycket jag kan få uppleva/hinna göra på den tiden! Sitter och bläddrar bland möjligheterna en stund. Vet att det säkert blir ändringar men låter det inte hindra mig.

Idag ska jag konsulta och konstnära mig. Inte bry mig om vädret och andra bagateller. Bara försöka få en bra arbetsstart på kortveckan.

Vad har du för dig idag?

   Ända fram till hösten

Det är bra med helgmornar. Är jag hemma passar jag på att rasta tankarna då. Lägger kopplet åt sidan och låter dem springa fritt. Just nu har jag funderat på vad jag ska göra under de kommande veckorna. Som jag skrev i Att välja en annan väg så har jag nämligen ett antal tomma kalenderblad att fylla då det inte blir någon resa till västra USA.

Jaha och hur ersätter man sin drömresa?

Det går inte.

Så livet får rulla på men åt ett helt annat håll. Det blir inga märkvärdiga istället-för-aktiviteter. Det jag vill, mest av allt, är att ta extra väl hand om mitt företag och att måla. Vad gäller målandet så har jag motividéer och projekt som jag vet kommer att må bra av att få tid och uppmärksamhet utöver det planerade.

Jag ser en mening med det som har blivit och är nu peppad att försöka göra något vettigt av de kommande extra-dagarna.

Och lika bra är väl det.

Ingenting är ändå mera lönlöst än att bänka sig i det som kunde ha varit.