Nu är det som vackrast i naturen och jag älskar att vistas utomhus i den generösa grönskan. Som konstnär lockas jag däremot aldrig att fånga våra sommarlandskap på duk. Har aldrig gjort det och tror knappast att det kommer att bli aktuellt framöver heller. Som jag tidigare har skrivit i Mina landskap så dras jag till de karga landskapen …

Jag har funderat på varför det är så och tror att den färglösa och tomma inramningen ger utrymme för projektion av egna "inre landskap". Det finns i den inte så mycket som styr ens synintryck och tolkningar. Man kan svepas iväg i en helhetsupplevelse och inbjuds till det enkla och gränslösa.

Så medan många konstnärer nu har sina önskemotiv runt knuten delar jag på mig i två personer. Jag njuter av sommargrönskan när jag är i den men stänger den ute när jag är i studion eller målarrummet.

Hur är det med dig?

Vad är det med New Mexico? Varför har så många konstnärer packat sina väskor och flyttat dit för gott? Jag skrev ju igår att Susan Rothenberg drog dit och detsamma gjorde exempelvis Georgia O’Keeffe, vars museum Susan Rothenberg nu har utställning på.

New Mexico – kallat för "The Land of Enchantment" – har länge lockat konstnärer till sig. Faktum är att huvudstaden Santa Fe är det tredje största konstcentrat i USA efter New York och Los Angeles och galleritätast i hela världen. Och då har staden inte fler än ca 70 000 invånare. Och konstnärerna som yrkesgrupp har en självklar roll i samhället  där. På ett unikt sätt som knappast uppnåtts någon annan stans.

Men bakom det – vad är det som lockar dit folk?

Kanske landskapet, ljuset och klimatet. Friheten att leva i sin egen takt. Det informella. Ruffigheten, enkelheten. Den saliga blandningen av människor. Grånade hippies som blandar sig med konstnärer och författare, bikers, gruvarbetare, akademiker och frisvävare av olika slag. Man brukar säga att de som är där vill vara där. Många känner sig hemma och välkomna. New Mexico drar till sig människor som ser det som ett + att det är 60 miles till närmaste interstate highway och tre timmar till närmaste storstad. Alla kan inte med ödsligheten men de som älskar den finner lätt sin plats här. Det är en risk med att ställa ner sin resväska i New Mexico för det är inte sagt att man vill lyfta den igen.

Sedan – i New Mexico lever de tre befolkningsgrupperna spanjorer, indianer och anglos sida vid sida. Varje grupp med sin specifika kultur. Här bor alltså indianerna kvar på den mark de en gång hade.

New Mexico paketerar inga enkla svar åt oss. Men ger magi till den som vill ha.

Du vet – vissa platser kilar sig in i ens hjärta med med en självklarhet som man inte kan försvara sig mot. Och de kliver inte undan och ger plats åt andra resemål heller. För mig finns det tre sådana very-important-places. Hur mycket jag än har rest så betyder de ändå mest. Det är till de platserna jag längtar och det är där jag blir den jag är.

De skiljer sig åt och har absolut inget med varandra att göra. De är lillstaden, storstaden och det orörda landskapet och alla står de mig närmast på sitt sätt.

Kristinestad är min hemstad i Österbotten, Finland. Det är där jag har mitt ursprung. New York kräver knappast någon närmare presentation. Jag är där ofta och jag älskar det. Pryor Mountains slutligen. Bergen där borta i södra Montana står för friheten och "det andra livet".

Just nu är jag förväntansfull och popcorn-glad för jag ska nämligen resa till en av platserna idag.

Gissa vilken!

Den som har läst min blogg vet att jag dras till öde landskap och att jag kan tycka att badlands är vackra.

Ja, jag kan gå ännu längre än så. Till och med en slagghög kan vara vacker i mina ögon. Se bara på fotografierna nedan.

Med det vill jag ha sagt att skönhet kan finnas där man minst av allt tror sig finna den. I det synes fula och ointressanta. Gömd i det alldagliga. I det man kanske är så van vid att man ser förbi det. I konturerna av det lågmälda.

Landskap finns med, mer eller mindre, i nästan allt måleri. Ibland är de föreställande och uppenbara, ibland mer diffusa och kanske i form av inre landskap.

När det gäller faktiska landskap så kan jag tycka att mycket är vackert men det är få landskap som tilltalar mig måleriskt. För mycket grönt, detaljrikt eller tillrättalagt får mig att vända bort den konstnärliga blicken.

Det som lockar mig är öppna, fria ytor med en rätt så färglös och karg inramning. Starkast har jag känt för vissa landskap i västra USA, speciellt i Wyoming och New Mexico. En otippad upplevelse var när jag red genom Badlands, som är bland det fulaste landskap man kan förvänta sig. Det kärva vädret borde inte ha gjort det bättre. Men där, mitt i tomheten, fick andra krafter utrymme. Ljuset, himlens tvära skiftningar, hästarna och människorna framstod i en ny dimension. Jag blev helt tagen.

Idag målar jag på en duk med en hund i ett landskap. Landskapet är egentligen helt tomt. Det är bara färgsjok. Och hunden – jag vet varken varför eller varifrån han har kommit men jag gillar honom.