Det var en höjdpunkt i genren positiv konstupplevelse.

På vägen hem mot Stockholm gjorde vi en avstickare till Fiskebäckskil för att besöka Saltarvet och alldeles speciellt för att där titta på Ernst Billgrens pågående utställning/nya målningar Åtta världar.

Samling Saltarvet, som är ett privat initiativ, består av verk av några av våra främsta samtida svenska konstnärer. Sedan 2005 fungerar exempelvis Saltarvet som bas för Lena Cronqvists privata samling med egna verk. Konstsamlingen är sammantaget på världsnivå och värd ett besök i sig men just nu vill jag skriva om Ernst Billgren.

Som många andra har jag sett ganska mycket av Ernst Billgrens måleri genom åren. Mycket har varit väldigt bra, ja unikt, men jag har också trott mig vara mätt på hans uttryck och har känt mig lite avvaktande på senare tid. Utställningen Åtta världar överraskade mig dock. Ja, i ärlighetens namn så knockade den mig och jag tycker målningarna är bland de allra, allra bästa jag har sett Ernst Billgren göra.

Utställningen är hängd så att man ser en målning i taget. Man kan försjunka länge i de olika världarna; fundera, kolla på detaljer och diskutera. Det är sagor, thrillers, dramaskildringar och historiska berättelser – allt i ett – men i bildform. Utan att man får reda på vad det egentligen handlar om. Man får göra sin egen tolkning av världarna. Har man humor så får man skratta. Och tekniskt sett är målningarna mycket skicklig utförda – som samlar han allt han lärt sig och för det vidare till en ny dimension. I mina ögon visar Ernst Billgren på Saltarvet ett samtida måleri när det är som allra bäst.

Läs Bohuslänningens artikel Konstnären som sätter sina egna regler för att ta del av Ernst Billgrens egna tankar om utställningen.

I Strömstad finns en vacker liten konsthall som heter Lokstallet. Som namnet indikerar är det ett gammalt lokstall som har renoverats och fått nytt liv. Konsthallen invigdes år 2000 och varje år arrangerar man bland annat en utställning med den person som har valts till årets konstnär. I år är det Arne Isacsson som har utsetts till årets konstnär och hans utställning kan ses fram till den 8 augusti.

I utställningen får vi se måleri ur Arne Isacssons nutida produktion. Han har utgått från några olika teman. Själv tycker jag mest om hans verk i sviten Urtjur men allt är intressant. Han är några över 90 nu och har som få både sitt eget långa konstnärskap och sitt bidrag till otaliga andra personers utveckling med sig i penselns säkra, flyktiga och sökande drag över pappret.

För att läsa lite mer om Arne Isacsson och utställningen kan du kolla in artikeln i Bohuslänningen: Konsten som ett förhållningssätt till livet.

Själv har jag handlat nya dukar och ska nu fortsätta med mitt.

   Arne Isacsson: Urtjur

För några New York-resor sedan såg jag utställningen Abstraction med Georgia O’Keeffe på Whitney. Nu visar de utställningen på hennes museum i Santa Fe, New Mexico. Det är också Georgia O’Keeffe Museum som har gjort filmen nedan.

Jag har skrivit tidigare om att jag aldrig var intresserad av Georgia O’Keeffes måleri innan jag besökte hennes museum i Santa Fe. Jag tänkte mest på blommor när jag hörde hennes namn och blommor har sällan förmått att locka mig till någon konstupplevelse.

I varje fall: Jag blev rätt tagen av besöket och av att lära mer om henne som konstnär. I dag finns det flera skäl till att Georgia O’Keeffe har en plats i mitt sinne. Hennes konstnärsöde har allt man kan önska sig av framgång och motgång och utveckling. Hon drog till New Mexico, som jag älskar, och hittade där SIN plats att skapa på. Hon är vackert fotograferad som få konstnärer och hennes måleri HAR intressanta dimensioner att ta del av. Hon ses som en av de stora i USA.

Fina Georgia O’Keeffe Museum är värt en resa.

Kolla tidigare inlägg:

Georgia O’Keeffe

Pusselbitar med O’Keeffe på

I går var jag på föreläsning/workshop/paneldebatt arrangerad av bland andra Konstnärernas Riksorganisation, där jag är medlem. Programmet handlade om hur man ser på sin professionella identitet och de olika rollerna man har som konstnär, kreativ företagare och privatperson.

Fast man tycker sig veta vem man är och vad man håller på med så är det värdefullt att under andras vägledning få stanna upp och reflektera över sig själv och sin verksamhet.

Det var mycket givande. Också att få diskutera detta med kollegor.

I en inledande övning identifierade vi vilka roller var och en hade. Den övningen har jag gjort flera gånger tidigare men nu var det ett tag sedan. Jag kunde konstatera att min lista har vuxit sig lång. För lång. Jag fick tänka till och stryka lite. Fundera över vilka jag verkligen vill ha och behöver.

De roller som överlevde granskningen är: konstnär, konsult, företagare, hustru, faster, vän, projektledare, skribent och cowboy. Utan inbördes rangordning, kanske bör tilläggas.

Det blev uppenbart under dagen att nutidens konstnär HAR många roller att spela. Plötsligt kände jag mig inte så udda längre med min bakgrund och min crossover-verksamhet. Det är nog bara att köra på.

Det finns synpunkter om det allra mesta. Vissa växer till sig och blir till normer. Andra agerar sturskt som sanningar. Vi har dem omkring oss och vi har dem inom oss. Berörs dagligdags av deras inflytande. Utan att vi tänker på det färgar de vårt system om vad det är som GÄLLER. Hurudan vår egen tillvaro ÄR och SANNINGEN om våra möjligheter att handskas med den.

Du vet. Hur ska man vara egentligen? Vad är ok/inte ok att göra i viss ålder? Ok att göra som kvinna eller man? Vad är framgång? Hur ska en konstnär se ut och leva? Vad behöver jag själv för att lyckas som konstnär?

Ofta tänker vi på det som vi inte har. Som vi inte får. Eller inte kan.

Hade det inte varit för …………. eller för ####### så skulle jag också kunna.

Jag tycker att vi kan strunta i de där förutfattade meningarna. Det går ändå aldrig att leva upp till påhittade normer.

Konstnärskapet kanske ligger i att vara just den man är? Och när det är som allra bäst – i att utmana andra och sig själv i det som är?

   Detalj från baksidan på ett använt palettpapper

Målandet är stimulerande och roligt dessa dagar men för att inte helt fastna i målarrummet tog jag mig i går in till City för en mindre gallerirunda. För att bryta en stund, andas och få lite input.

På Galleri KG52 stannade jag längst och hade mest att hämta.

Där handlar det just nu om Bob Dylan.

Eftersom jag är ett sant Bob Dylan-fan och lyssnar på hans musik varje dag jag målar så har jag sett fram emot utställningen. Samtidigt har jag undrat om det verkligen kan vara något. KG52 visar Dylan-fotografier av Joakim Strömholm och måleri av Tomas Herngren, där han tolkar ett urval av Dylans låtar. Kan man göra en sådan utställning utan att det blir patetiskt?

Jag blev glad för det kan man!

Fotografierna är intressanta bara de men det är målningarna som håller mig kvar. De talar ett språk som jag tycker mig förstå och som jag instinktivt respekterar. Jag möter Tomas Herngren och vi talar om Dylan och om hur det aktuella måleriet har vuxit fram. Från lyssnandet på Dylans musik under taxi-pass, via samtal med passagerare till ett från början överraskande spontant uttryck på målarduken. Och nu till en samlad skara målningar som berättar något genuint om både Bob Dylan och om Tomas Herngren.

Jag hoppas att fler ska få möjlighet att se utställningen än att den bara ska visas denna gång i Stockholm.

Några av Tomas Herngrens Dylanmålningar:  1. Dirt road blues  2.Simple twist of fate  3. Highlands  4. Most likely you go your way (and I’ll go mine)

Var i Värmland igår för att träffa Hans Westlund och för att titta på hans konst. Han har öppen ateljé under fyra dagar i samband med en konsthelg som pågår. Vi följer varandras bloggar och jag har stort utbyte av vår kontakt. Det var speciellt att träffas för första gången och det var precis som jag hade trott fast ännu bättre.

Nu har jag intryck från den trevliga ateljén, från Hans familj och från all konst som vittnar om en produktiv konstnär med eget uttryck och en grundmurad integritet. Jag har två målningar med mig hem. Bild på den ena ser du nedan. Jag fick också bekräftat att jag har en själsfrände och god kollega där i Munkfors, fast jag egentligen har vetat det ett tag.

Maken och jag fick sedan en fin tur hem. Vädret lovade sommar och vi hade en riktig utflyktslördag med många stops, inspirerande samtal och en hel del fotografering.

  Hans Westlund: En ängel får se ut hur den vill

Precis när jag vaknade fick jag en bild på näthinnan av en märklig målning som jag skulle kunna göra. Den såg helt färdigmålad ut. Bäst att fånga idén på papper innan den försvinner ifrån mig.

Det finns en konstnär som jag skulle vilja närma mig för att jag fascineras av hans måleri. Jag känner att jag så gärna vill veta mer. Förhoppningsvis också skriva någonting om det. Hans mobilnummer ligger på en lapp intill datorn.

Sex målningar blev sålda på konstrundan. Allt är klart med uppföljnings-arbetet förutom att jag ska ordna med en sista leverans. Varför inte göra det dag så att jag sedan kan ägna mig helt och fullt åt kommande projekt?

På väg till studion gick jag förbi ett lågmält klotter som talade om att att det fanns ett fönster där det fanns ett fönster. Passade på att fotografera det fast jag inte visste om jag skulle få någon användning för det. 

Tarja, som nyligen vann målningen Ett stilla samtal på Facebook-sidan, kommer på besök i studion i dag. Jag ser fram emot det. Både för att jag tycker om besök här och för att ytterligare en av mina målningar ska få en ny ägare.

På målarväggen hänger en bland många dukar. Jag har hittills inte riktigt fått till den. Nu ser jag att den är precis den grund jag behöver. Tar färg och börjar förverkliga morgonens drömlika bildidé.

Eftersom jag lägger ut egna fotografier i bloggen händer det ganska ofta att jag får kommentarer och frågor som rör dem specifikt.

Låt mig säga rakt på sak: Jag är konstnär och målar i olja. Det är där jag har min profession och min konstnärliga ambition. Det är oljemålningar jag ställer ut och säljer. Att det sedan är roligt och intressant att fotografera – det är en annan sak.

Jag älskar att hålla på med bild och jag knäpper mina foton med stort intresse. Främst gör jag det för att illustrera mina blogginlägg. För att du som läsare ska få någonting personligt från mig istället för andras bilder. Och då jag inte vill visa pågående målningar annat än som undantag så skulle nog bloggen bli torr utan fotografier. Men jag har inga proffskrav på fotona. Jag tycker det är skönt att inte behöva ha det. Annars kanske bloggandet skulle börja kännas väl krävande. Nu är det roligt och stimulerande.

För mig räcker det när bilderna förmedlar det jag vill säga.

Det är en pågående bildskola att måla och fotografera och jag är glad att jag har en hobby som stärker min profession. För det tror jag nämligen att den gör.

Vad är det man vill säga med sitt verk? Målningen är klar och kanske har den ett budskap, kanske inte. Men titeln? Detta svåra att hitta en titel som hjälper ge målningen den betydelse man önskar ge den. En upplevelse för betraktaren att traska in i. Vill man med val av titel skapa tydlighet kring vad målningen föreställer och vad betraktaren borde se? Eller öppnar man med valet av titel upp för betraktarens egen tolkning av bilden? Eller vill man kanske ge en form av gåta för betraktaren att lösa – en provokation, en ekvation, en konflikt?

Som konstnär kan man förhålla sig till titlar på många olika sätt.

Man kan göra det enkelt för sig och strunta i dem. Det finns konstnärer som tycker att titlarna stör och att det bara är målningen i sig som ska tala.

Själv undviker jag detta alternativ. Jag undviker också (idag) att benämna allt för vad det är – låta husmotiv blir "Hus" Ett landskap bli "ett landskap" och en blå kvadrat bli "Blå kvadrat".

Det är svårt med titlar men jag eftersträvar att titeln ska tillföra en dimension till målningen som inte skulle finnas där utan den. Jag kan vägleda åt något håll men det ska finnas utrymme att fundera och tolka. En kvinna på en pall kan få titeln "Efter festen" och en husbild kan få heta "Hans hus den vintern".

De gånger jag blir riktigt nöjd är när titeln låter bli att ge svar och mer blir en slags fråga för oss alla att grunna över.

En av de bloggar jag regelbundet följer och kommenterar är Hans Westlunds. Jag har ett stort utbyte av det. För ett tag sedan kom vi att kommentera just titlar och det "samtalet" ledde till uppföljande inlägg i bådas bloggar. Läs vad Hans skrev i ämnet TITLAR i måndags.

Det skulle vara intressant att höra fler synpunkter i ämnet.

Hur går dina tankar kring titelns betydelse för en målning?