Det var en höjdpunkt i genren positiv konstupplevelse.

På vägen hem mot Stockholm gjorde vi en avstickare till Fiskebäckskil för att besöka Saltarvet och alldeles speciellt för att där titta på Ernst Billgrens pågående utställning/nya målningar Åtta världar.

Samling Saltarvet, som är ett privat initiativ, består av verk av några av våra främsta samtida svenska konstnärer. Sedan 2005 fungerar exempelvis Saltarvet som bas för Lena Cronqvists privata samling med egna verk. Konstsamlingen är sammantaget på världsnivå och värd ett besök i sig men just nu vill jag skriva om Ernst Billgren.

Som många andra har jag sett ganska mycket av Ernst Billgrens måleri genom åren. Mycket har varit väldigt bra, ja unikt, men jag har också trott mig vara mätt på hans uttryck och har känt mig lite avvaktande på senare tid. Utställningen Åtta världar överraskade mig dock. Ja, i ärlighetens namn så knockade den mig och jag tycker målningarna är bland de allra, allra bästa jag har sett Ernst Billgren göra.

Utställningen är hängd så att man ser en målning i taget. Man kan försjunka länge i de olika världarna; fundera, kolla på detaljer och diskutera. Det är sagor, thrillers, dramaskildringar och historiska berättelser – allt i ett – men i bildform. Utan att man får reda på vad det egentligen handlar om. Man får göra sin egen tolkning av världarna. Har man humor så får man skratta. Och tekniskt sett är målningarna mycket skicklig utförda – som samlar han allt han lärt sig och för det vidare till en ny dimension. I mina ögon visar Ernst Billgren på Saltarvet ett samtida måleri när det är som allra bäst.

Läs Bohuslänningens artikel Konstnären som sätter sina egna regler för att ta del av Ernst Billgrens egna tankar om utställningen.

I Strömstad finns en vacker liten konsthall som heter Lokstallet. Som namnet indikerar är det ett gammalt lokstall som har renoverats och fått nytt liv. Konsthallen invigdes år 2000 och varje år arrangerar man bland annat en utställning med den person som har valts till årets konstnär. I år är det Arne Isacsson som har utsetts till årets konstnär och hans utställning kan ses fram till den 8 augusti.

I utställningen får vi se måleri ur Arne Isacssons nutida produktion. Han har utgått från några olika teman. Själv tycker jag mest om hans verk i sviten Urtjur men allt är intressant. Han är några över 90 nu och har som få både sitt eget långa konstnärskap och sitt bidrag till otaliga andra personers utveckling med sig i penselns säkra, flyktiga och sökande drag över pappret.

För att läsa lite mer om Arne Isacsson och utställningen kan du kolla in artikeln i Bohuslänningen: Konsten som ett förhållningssätt till livet.

Själv har jag handlat nya dukar och ska nu fortsätta med mitt.

   Arne Isacsson: Urtjur

Dagen började med regn i Mariestad. Hade tänkt måla vid silon men hann bara fotografera lite där innan himlen öppnade sig. Funderar nu på att åka via där via på hemvägen också och förhoppningsvis få bättre tur med vädret då. Just nu spelar det dock inte så stor roll. Jag har kunnat följa projektets utveckling på plats och det har varit toppen.

Det som sedan följde var ett långt & innerligt födelsedagsfirande tillsammans med goda vänner. Mycket vi gjorde hade inte har ett smack med konst att göra men kvällen på Ullevi i Göteborg blev en hisnande upplevelse som tillfredsställde dagens konstbehov med råge. Jubilaren hade sedan länge planerat för Pink-konsert och jag satt som häftad vid den storslagna showen och njöt av varje sekund. The Funhouse Summer Carnival Tour är nytänkande underhållning när den är som bäst – med musik, bildkonst och akrobatik i en imponerande helhet. Pink tillhör inte mina främsta idoler men det är bara att bocka och buga inför det hon gör.

Vilken kick!

För några New York-resor sedan såg jag utställningen Abstraction med Georgia O’Keeffe på Whitney. Nu visar de utställningen på hennes museum i Santa Fe, New Mexico. Det är också Georgia O’Keeffe Museum som har gjort filmen nedan.

Jag har skrivit tidigare om att jag aldrig var intresserad av Georgia O’Keeffes måleri innan jag besökte hennes museum i Santa Fe. Jag tänkte mest på blommor när jag hörde hennes namn och blommor har sällan förmått att locka mig till någon konstupplevelse.

I varje fall: Jag blev rätt tagen av besöket och av att lära mer om henne som konstnär. I dag finns det flera skäl till att Georgia O’Keeffe har en plats i mitt sinne. Hennes konstnärsöde har allt man kan önska sig av framgång och motgång och utveckling. Hon drog till New Mexico, som jag älskar, och hittade där SIN plats att skapa på. Hon är vackert fotograferad som få konstnärer och hennes måleri HAR intressanta dimensioner att ta del av. Hon ses som en av de stora i USA.

Fina Georgia O’Keeffe Museum är värt en resa.

Kolla tidigare inlägg:

Georgia O’Keeffe

Pusselbitar med O’Keeffe på

Konstens värld är en härlig värld, vare sig den upplevs på museer & gallerier, på gator eller i naturens rum. Vi ser någonting som gör oss alerta. Pamparampaa! Vad är detta? Vi fångas. Känner oss berikade. Upprörs och får tänka till. Tycker om eller tycker inte om. Överraskas av våra reaktioner och känslor. Får fråga: Varför fastnar jag för detta? Och ibland vet vi det svaret men ofta kan vi inte ens riktigt förklara.

Man kan se saker som finns och saker som inte finns. Den egna fantasin och tolkningen behöver inte ligga i linje med andras. Installationer, målningar eller gamla stolpar längs en väg. De kan ge en upplevelsedimensioner som andra inte ens uppfattar. De blir personliga konsterfarenheter mitt i flödet av allmänna intryck.

Det finns få gränser i konstens värld. De som finns ifrågasätts och prövas. Därför är det fantastiskt. Man kommer aldrig i mål. Och aldrig kan man säga att konsten är inringad, analyserad eller klar. Att se och att uppleva konst är en form av personlig utveckling som löper parallellt med  trender, normer och allmänt konsttyckande. Och var man än befinner sig så finns det nya steg för en att ta.

Tycker jag.

Hur ser DU på konsten som utveckling? Det skulle vara intressant att utbyta lite tankar och erfarenheter kring detta.

Dagens skoj: Ute vid Brighton Beach på södra Brooklyn finns ett område som kallas för Little Odessa och där bor personer med härkomst från forna Sovjetunionen. De är ca 40 000 och de ryska influenserna är mycket tydliga. Skyltar, samtal man hör, butikernas varor och restaurangernas menyer – allt vittnar om den ryska kopplingen. Precis som med China Town så förflyttas man som till en annan stad. Jag tog tunnelbanan dit i dag för att promenera och fotografera.

I och med att Lill-Ryssland ligger intill nöjesfältet och piren på Coney Island så blev det en runda där också.

Dagens konst: I dag är det jag själv som står för konsten. Och det är inte med någon av akrylmålningarna som jag har gjort här.

Ser du vad bilderna föreställer?

Jo, jag råkade komma till en plats där man höll på med paintball och jag fotograferade killen som agerade måltavla.

Nu ska jag sova mig i takt med tidsskillnaden. Sedan är jag redo för en hel del konst här i New York. Och för annat spontant ledighetsskoj också. Kommer att dela med mig i bloggen av sådant som jag tror kan intressera dig. Det blir på andra tidpunkter bara än när jag är hemma.

Idag blev det dock inte många timmar i NY. Planet var försenat så väl framme blev det bara tid för en underhållande promenad och för middag ute.

Det är +25te gången nu som jag är här. Jag har tappat räkningen men jag ser lika mycket fram emot det varje gång.

New York, New York.

Målandet är stimulerande och roligt dessa dagar men för att inte helt fastna i målarrummet tog jag mig i går in till City för en mindre gallerirunda. För att bryta en stund, andas och få lite input.

På Galleri KG52 stannade jag längst och hade mest att hämta.

Där handlar det just nu om Bob Dylan.

Eftersom jag är ett sant Bob Dylan-fan och lyssnar på hans musik varje dag jag målar så har jag sett fram emot utställningen. Samtidigt har jag undrat om det verkligen kan vara något. KG52 visar Dylan-fotografier av Joakim Strömholm och måleri av Tomas Herngren, där han tolkar ett urval av Dylans låtar. Kan man göra en sådan utställning utan att det blir patetiskt?

Jag blev glad för det kan man!

Fotografierna är intressanta bara de men det är målningarna som håller mig kvar. De talar ett språk som jag tycker mig förstå och som jag instinktivt respekterar. Jag möter Tomas Herngren och vi talar om Dylan och om hur det aktuella måleriet har vuxit fram. Från lyssnandet på Dylans musik under taxi-pass, via samtal med passagerare till ett från början överraskande spontant uttryck på målarduken. Och nu till en samlad skara målningar som berättar något genuint om både Bob Dylan och om Tomas Herngren.

Jag hoppas att fler ska få möjlighet att se utställningen än att den bara ska visas denna gång i Stockholm.

Några av Tomas Herngrens Dylanmålningar:  1. Dirt road blues  2.Simple twist of fate  3. Highlands  4. Most likely you go your way (and I’ll go mine)

Även om målandet är huvudsaken så försöker jag göra meningsfulla avbrott som har med konst att göra. Som laddar mig och får mig att se nya saker. Det behöver inte vara utställningar även om jag försöker gå på fler sådana än vanligt. Det kan lika väl vara besök i miljöer jag är nyfiken på eller att träffa personer som jag gärna vill träffa.

Alldeles nära Ropstens tunnelbanestation finns en del skrotiga områden som snart kommer att vara ersatta med kontor och bostadshus. Jag brukar åka förbi. Ja, varje dag åker jag förbi. Tills igår då jag gjorde mitt avbrott där, fotandes i det vackra vädret.

Det var väldigt skönt. Inte bara vädermässigt. Jag är glad att jag hann få se det jag såg. En skrotig och tyst skönhet med något att berätta.

Det är verkligen inte störst och dyrast som alltid känns som det mest intressanta på konstmarknaden.

Direkt efter ridningen åkte jag med sällskap in till City för att titta på konst. Vi började på Konstakademien där Carnegie Art Award visas, fortsatte via Galleri Magnus Karlssons utställning med Hans Lannér, hängde på Konstnärshuset en stund och tittade på samlingsutställningen där för att sedan avsluta med Bengt Ribbentofts vernissage på Galleri Lorentzon.

Det är roligt ibland att ge sig själv många intryck. Intryck av olika slag. På olika nivåer. Bara titta för att inspireras och låta det egna tyckandet styra. Urvalet denna dag var medvetet en salig blandning. Av olika skäl ville vi titta på just detta.

Vi såg en hel del som var riktigt bra. Utställningen med Hans Lannér överglänste dock i mitt tycke allt annat. I den fann jag några dimensioner till utöver BRA och INTRESSANT. Jag tyckte om allt. Varje nyans i målningarna, färgerna, de sparsmakade och exakta kompositionerna. Jag blev nyfiken då jag såg att Hans Lannér måste ha färdats i trakter som jag själv rest igenom.

Det är inte ofta jag upplever mig FÅ så mycket av en utställning och en specifik konstnär. Den gav mig exempelvis långt mer än hela Carnegie-utställningen. Jag kommer därför att skriva mer om Hans Lannér inom kort.

När dagen började dra sig mot kväll avrundade vi programmet med middag och samtal. Vilken berikande lördag blev det!

   Målningar av Kristina Jansson och Sigrid Sandström på Carnegie Art Award

   Trummor/Drums av Hans Lannér på Galleri Magnus Karlsson, akryl, 29×35