Då vi är inne på temat indianer så kommer här ett tolkningsförsök från min egen sida. Det är inte många som har sett denhär målningen för den har aldrig hängts någonstans. Idag kan den få vara med.

Jag passar på att rekommendera en film också. Det är är Courtney Hunts “Frozen River”. Det finns inget skönmålat i den. Ingen överdådig jul, inget lätt liv för människorna den skildrar. Men den är vacker på sitt sätt – mänsklig, avskalad och hoppingivande. Vare sig du är vit eller indian eller någonting annat.

Nu ska jag måla vidare.

Igår när jag målade på Black Hills-dukarna blev jag inspirerad att lyssna på indianmusik. Det hann bli några CD-skivor. Jag har ett stort intresse för indianernas historia och situation och har besökt ett 10-tal reservat på mina resor i västra USA. Black Hills hör inte till något reservat men South Dakota i sig har några stycken. Att stå där och måla väckte minnen till liv och gav nya tankar. Du vet hur det är, det ena ger det andra. På kvällen, när jag hade målat klart, började jag bläddra bland indianböckerna och sedan att kolla specifikt på indiankonst. Modern indiankonst fascinerar mig. Som jag har skrivit tidigare är Fritz Scholder en av mina favoriter.

Ta gärna del av filmen från IAIA Museum i Santa Fe, New Mexico: INDIAN ART THROUGH INDIAN EYES. Jag visar del 2 och 3 vid något senare tillfälle.

P.S. Det gick bra med måleriet. Idag är det julprogram för hela slanten så jag fortsätter i målarrummet först i morgon. D.S.

Inga planerade besök. Inga måsten annat än att trolla lite med julmaten här hemma ikväll. 

Jag kan därför måla precis hela dagen.

Det finns ett beställningsarbete som jag försöker få klart. Jag är nära men inte riktigt framme. Utöver det har jag inga projekt som stressar med dead-lines just nu och det gör att jag kan ägna mig åt det som lockar. Det blir då mina fyra Black Hills-målningar. De är i 46×55 och från början övermålningar från ett annat projekt som jag körde i diket med och skrotade. Men du vet – “Misslyckanden kan bli bra underlag för nya motiv”.

Dehär fyra bergsmålningarna är inspirerade av namnet Black Hills och av mina fantasier om dem. Jag skrev om detta den 13de och 14de. Nu har de torkat så att jag kan fortsätta arbeta med dem. Jag trivs med dem och hoppas jag kan göra något vettigt av dem.

Ute ligger den fallna snön kvar. Det är tyst och stilla. Borstarna är slitna. Många ger sig säkert ut på långpromenad idag – om det inte blir mer att skotta.

Innan andra har vaknat smyger jag upp, gör lite extrago frukost och hasar till målarrummet. Det är tidigt. Jag sätter på en Ry Cooder-CD (julmusiken får komma sedan) och jobbar en stund med några målningar som hänger uppe.

Jag använder nästan aldrig staffli. Föredrar att istället häfta fast duken direkt på en målarvägg. Jag vill kunna gå på ordentligt utan att något riskerar att ge vika. Därför kilramar jag också dukar först när jag är mer eller mindre klar med en målning. Det händer, om än inte ofta, att jag ändrar storlek på en målning och då är det bra att inte ha kilramat den från start. För att kunna vara flexibel med slutgiltiga måtten, alltså.

Jag har tänkt på en sak. När man målar (skapar överhuvudtaget)  handlar det mycket om förtroende. Både självförtroende och förtroende för att färgen, duken och penslarna ska vilja samverka med en. Man måste kunna ge ärligt och ta emot på samma öppna sätt. Det är som med all annan kommunikation. Det är först när det uppstår ett riktigt möte och en växelverkan som något större än de enskilda beståndsdelarna kan uppstå.

Nu är det dags för julfirande. I år kommer julen att ha utrymme för både umgänge, vila och arbete med måleriet. Jag ser mycket fram emot alltihopa och önskar alla en riktigt GOD JUL.

Vit jul med lyktor och änglar i snön

Tid tillsammans

Ett julpyntat stall med gnäggande hästar

Mer Christmas in The Heart (Bob Dylan)

Leenden

Pantone färgkarta

Långpromenader med maken

Kålrotslåda

Julblomsdoft

Vårt traditionella pynt

Målarglädje

Det är strax före lunch: jag sitter i bilen och tänker på vit jul & en nyss utdragen tand. Människorna utanför underhåller. Kameran knäpper.

Det blev alldeles råkallt i studion igår och jag utvecklades under dagen till en avtrubbad, stel formation av mig själv. Tinade inte upp innan jag kom till Fasching på kvällen. Där underhöll Andreas Aleman med vänner i A soulful Christmas. Det var funk. Soul. Lite jazz. Julmusik som gav stämning utan att vara traddig. Som väckte minnen från tidigare jular. På nära som inte längre ska fira med oss.

På hemvägen snöade det.