Det finns flera bra målarställen på tomten men här är platsen som jag tillbringade många av gårdagens timmar på. Den ligger vid vattnet med stenmurar som utmärkt arbetsyta. Båtarna drar förbi. Det kluckar rofyllt och luften doftar hav. Allt medan jag kan försjunka i  penseldrag och färgnyanser. När jag inte pratar med mitt sällskap, dricker kaffe eller viftar bort någon myra som traskat in på farligt territorium, vill säga.

Hemifrån har jag med mig 20 stycken grunder till småmålningar på 20 x 20 cm. Tanken var att det skulle räcka. Nu har jag bara tre kvar att arbeta på. Eftersom jag hoppas kunna måla här några dagar till så blir det att leta rätt på duk i stan eller i ett närliggande köpcentrum. Förväntar mig inte att hitta duk på rulle men kilramat känns helt ok, här & nu.

En insikt har smugit sig på mig – det spelar inte så stor roll längre VAR jag är när jag målar. Huvudsaken är att jag kan röra mig – vifta, dansa och slabba. Då fungerar det tillräckligt bra.

Det gör det just nu.

Insikten kom utan omskrivningar. Antingen haka fast vid hur jag tror att mitt konstnärskap ska vara och inte känna mig nöjd eller så släppa det fritt och få leva med att jag inte vet mycket. Alls. Om någonting. Men kanske bli nöjd. Riktigt nöjd. Någon gång.

Jag behövde inte tänka länge. Efter att de första försvarstankarna hade svept genom skallen ("jag har en plan JU," "jag HINNER INTE konstra" och "de är FÄRDIGA") kom lugnet. Varför streta emot någonting som är rätt och som måste få ske? Sak samma om det ställer allt på huvudet? Det är egentligen häftigt att det händer saker med ens konst och jag säger ofta att jag tycker om kreativa överraskningar. Här fick jag så jag teg.

Att omvärdera behöver inte vara negativt men attans vad vi kan värja oss. Slingrar oss och gör oss sysselsatta för att inte behöva se det som är.

Nu har jag krupit ut ur ett konstnärligt skal.

Omvärderat det jag håller på med. Nollställt och börjat om.

Just nu vet jag inte mer.

Annat än att jag känner mig fri och att jag tänker måla.

För några dagar sedan använde jag dans för att försöka beskriva en typ av måleri för en vän. Det var något enkelt som skillnaden mellan humppa och modern dans. Liknelsen fungerade som ett startskott och vi stannade kvar i dansens värld under en lång stund. Vi fördjupade oss och tog ut svängarna. Fick många skratt och faktiskt några insikter också.

Efter att ha släppt fantasin fri och ägnat oss åt allmänt kategoriserande kom vi efter ett tag in på vårt eget måleri.

Om det egna måleriet var en dans – vad skulle det då vara för dans? Är man bra på att dansa sin dans? Var har man sina styrkor och vad skulle man kunna utveckla? Hur är det med takten? Rörligheten, uttrycksfullheten? Hur skulle man VILJA dansa? Hur dansar man idag? Har man en utvecklad individuell stil eller släpper man loss i stunden och förlitar sig på ett gammalt rörelsemönster? Eller fegar man och viftar lite med armarna bara? Gör man något tillrättalagt & förväntat eller vågar man dansa sitt bästa?

Jag kan både känna och förstå mitt måleri lite bättre efter vårt samtal. Hur det har varit, var jag befinner mig nu och vart jag är på väg. Och en sak är säker. Jag måste satsa mer på träning för att kunna dansa som jag vill.

   Min dans, 2003

Jag vet inte hur det är med dig men själv kan jag ha svårt att vänta. Läste du min blogg i helgen så förstår du att jag måste stänga om mig och utsätta mig för en väntan som jag inte vet när och om den tar slut. Det är inget negativt med det och jag inser ju att det bara handlar om att stå ut. Att inte fly till annat som är så lätt att göra när man inte riktigt fattar vad som pågår.

Det hände några bra saker i det tysta igår.

Dels målade jag över ett antal dukar som har stört mig och det var verkligt befriande. Jag tänker måla över fler. Inte förhasta mig men göra som med en del gamla klädesplagg som stör känslan av helheten i garderoben. Många av oss spar på sådant vi varken använder eller tycker om. Tänker att det kan komma till användning någon gång. Så ungefär kan det bli med en del målningar också. Man har växt från dem eller så var de fel från början. Då kan det vara en lättnad att göra sig fri från dem.

Sedan föll bitarna på plats ännu tydligare vad gäller mitt hästprojekt. Det är nu klart att jag kommer att kunna besöka vildhästar i några olika reserv på resan i maj. Jag känner oerhört starkt för projektet och det är självklart att jag ska genomföra det.

Kanske var det också just igår som jag slutligen gav mig. Insikten kom att jag har försökt att styra mitt måleri för att det ska passa in och bli respekterat. Trots att jag i hög grad är en person som vågar gå min egen väg och inte bryr mig så nämnvärt om allmänna konsttrender, så har jag ändå inte riktigt landat i hur jag ska förhålla mig till eget måleri. Kanske var det igår som jag bottnade. Jag kände i varje fall någonting fast under foten och kunde ta sats i en rörelse framåt.

Vad man än lever för liv så medför det både + och – för ens konstnärskap. Har man det lugnt så har det sina sidor, har man mycket att göra så medför det andra.

Själv lever jag ett rätt rushigt och i vardagen krävande liv. Det är så jag har valt att ha det för att jag är en aktiv prick men det för med sig långa arbetsdagar och en aldrig sinande lista på uppdrag som behöver min medverkan. Jag inser att min styrka också är min svaghet. Det är bra att vara driftig men där finns också en baksida.

För att föra mitt måleri vidare behöver jag arbeta med min närvaro. Närvaron att ordentligt kliva i och stanna kvar i flödet av den skapandeprocess som är kopplad till ett visst projekt/tema, som jag arbetar med. Som det är nu blir det i och ur lite väl snabbt. Ungefär som när man doppar sig i havet en kall höstdag. Man badar men det är inte någon simtur precis. Jag ska ta till mig detta! Istället för att fritt växla mellan arbetsuppgifter ska jag skapa längre, sammanhängande målarperioder. Framför allt ska jag samla mig inombords så att jag kan vara närvarande på djupet.

Dehär helgdagarna har varit bra. Inte bara bra för att jag har jobbat på med lugn entusiasm utan allra mest för att jag insåg att det blev för utmanande att riva ner alla färdiga målningar för att ersätta dem med åtta tomma dukar. Nu förstår jag inte ens vad jag tänkte på. Bara för att många råkar bli klara samtidigt behöver jag ju inte spänna bågen så att jag själv trillar omkull. Alltså ändrar jag mig och hänger upp tre nya dukar att börja arbeta på. Det är utmanande på en nivå som jag klarar. Jag såg med ens vilka motiv jag ska börja med och det känns spännande.

Det enda som jag riktigt saknar just nu är tiden att gå på lite olika utställningar och att komma iväg på kroki. Båda är viktiga så jag ska försöka få med lite mer sådant.

Vad vi än har för bakgrund och hur vi än är som personer så har vi våra alldeles egna pros and cons för ett visst sammanhang. Som exempelvis för att skapa konst. Det är lätt att haka upp sig på det man inte har. Speciellt i och med att många andra med säkerhet har just det man själv saknar. Det är då lätt att fastna i ett sökande efter hur man borde vara istället för att bära upp sitt öde och vara den unika person man är. Eller låta bli helt och hållet för att man inte tycker det är någon idé att försöka.

Förunderligt nog så finns det ständigt plast för nya röster, för nya historier och nya målningar. Vi må vara blasé vi människor och vi har sett och hört det mesta. Ändå längtar vi efter gångerna när någonting plötsligt skär igenom och berör. När vi nås av en medmänniskas röst genom våra egna försvar och normer.

Istället för att gömma undan eller beklaga sådant vi saknar ska vi därför kånka på våra öden med stolthet. Ens personliga öde må te sig hårt mellan varven men är anledningen till att vi har någonting originellt att berätta.