Det är ryckiga dagar på grund av renoveringen som ska göras i studion. Allt ska plockas ihop och antingen plastas in eller tas hem. Det är svårt att få till det med målandet då. Från och med onsdag kan jag, tack och lov ha målarvänliga rutiner igen. Som jag nämnt kommer jag att måla i hemmaateljén ett tag och det blir säkert bra.

Igår träffade jag Ilkka Timonen i studion för lite kollegialt snack och senare på dagen släntrade jag över till Sara-Vide Ericson för att hämta en grej i hennes ateljé och prata lite. Ruckades med dessa möten i min egen tillvaro. Blev inspirerad. Fick något annat att tänka på än hantverkare och plast. Tack båda! För att bygga på med inspiration och kompensera för uteblivna penseldrag stannade jag till i hamnen på vägen hem.

Den där hamnen som jag annars alltid åker förbi.

Det händer att jag får hälsningar som har specifik koppling till mitt intresse för cowboy-livet. Idag gav Ilkka Timonen sin tolkning av cowboy-kulturen till mig på Facebook:

För ett tag sedan fick jag den här teckningen av en pojke som besökte studion med sin pappa. Pojken inspirerades av Texas-Bob och min berättelse om cowboys och ridning.

Båda hälsningarna gör mig på så gott humör att jag gärna delar dem med dig.

Jag hade inga speciella förväntningar på gårdagen alls men den blev en riktig vardagspärla. Du vet – vissa vardagar har en förmåga att utmärka sig utan att man gör någonting speciellt för att det ska bli så. Igår var en sådan dag.

Efter att ha målat tillräckligt och med flyt tog jag mig bort till Stureplan för att titta på fotografen och konstnärskollegan Ilkka Timonens utställning på Finlandsinstitutet. Jag tyckte om bilderna. Flera stycken tog sig förbi gränsen "tycka riktigt mycket om". Och DET är ett gott betyg. En bonus med utställningen var att jag träffade flera bekanta. Vi var kvar tills att stället stängde.

Spontan-gick-ut med en vän som det är roligt att vara med och att diskutera med. Det blev middag uppe på Mosebacke med utsikt över stan och sedan följde hon med till Debaser, dit jag ändå var på väg för att kolla in Willy Clay Band. Jag har deras båda plattor, Rebecka Drive och Blue, så jag är väl förtrogen med musiken och med bandets historia.

Att avsluta dagen med att lyssna på Kirunamusikernas americana fick mig att bli tvärlycklig för en stund.

Här kommer lite feel-good till dig med.

Tack för att du läser bloggen.