Det går bra med målandet. Ja, allt är relativt så klart och beror på vad man jämför med. Men med mina mått mätt. Och det är ändå den egna upplevelsen och bedömningen som man måste utgå ifrån i relationen till ens eget skapande. Som något slags bas i alla fall.

Det blir som jag vill att det ska bli nu. Jag målar så som jag tänkt att jag skulle vilja måla. Målning efter målning. Det är alltså här för att stanna.

Ser man tillbaka så innebär det att jag har tagit ett rejält steg i den egna konstnärliga utvecklingen och att jag nu är i takt med mitt uttryck. Det gör mig verkligt tillfreds. Och förväntansfull inför alla nya dukar som jag ska få kludda på.

Förutom själva målandet är jag mitt i uppföljningsarbetet efter Konstrundan. Jag sålde flera målningar och har diskussioner på gång kring reserverade tavlor och alternativ för några som inte kunde besöka den Öppna ateljén.

Igår levererade jag två målningar till deras köpare. I kväll ska jag också köra ut en målning.

Att vara tavelbud hem till kund är en ny erfarenhet för mig. En mycket positiv sådan. Det är givande att få träffa människor som har skapat plats hos sig för något som jag har gjort.

För när allt kommer omkring:

Vad vore mitt måleri om inte andra ville ha det?

   Detalj ur målning

Jag har några Köpenhamnsdagar som är fullbokade med möten. Då blir det inget målande. Men kameran har jag med mig och med den får jag lite bildstimulans när jag sticker ut på korta mellan-allt-det-andra-promenader.

Det var vår i Köpenhamn igår. Riktig, riktig vår. Uteserveringar, cyklar och små sommarbilar gav mina vårkänslor en passande ram. Nu är jag i bättre takt med årstiderna än vad jag var för några dagar sedan.

Och det är väl alltid något.