Precis som att vi kommer på nya och kreativa sätt att svalka oss nu när sommarvärmen är ett faktum kan vi försöka finna lekfulla lösningar på ett och annat problem i livet.

För problemen kommer. Stora och små. En del kan vi påverka och gör det efter bästa förmåga. Det vi inte kan påverka måste vi försöka anpassa oss till. Jag menar – det blir ju inte bättre för att vi tar plats i klagokören.

Problemlösning behöver inte alltid vara så förbaskat seriös och besvärlig. Ibland är det bra att se på sig själv och den situation man befinner sig i med en glimt i ögat och ett varmt hjärta. Vi vet alla hur lätt det är att antingen ställa alldeles för höga krav på sig själv eller att inte göra någonting alls. Jag tror inte på allt eller inget. Vi ska bara våga låta det bli annorlunda.

Och tillåta oss att leka lite.

Vi hade ett kraftigt försenat flyg från New York och natten har varit seg. Milt sagt. Men nu är jag hemma. Sitter här i målarrummet och skriver, målar och konsultar. Nästan som vanligt men ännu i ett mentalt mellanland p.g.a. av jetlag och närheten till det som har varit.

Det är roligt att återse målardukarna jag arbetade med innan jag åkte. Nu när jag har fått distans tycker jag att flera är riktigt bra. Och jag ser hur det går att komma vidare med de som ännu inte har hittat sitt uttryck. Jag klämde omgående ut ny färg på paletten och satte i gång med målandet.

Att lämna New York ger dock ett tungt hjärta. Är jag där vill jag inte åka därifrån. Det bara är så. Väl hemma kliver förnuftet in och gör sitt jobb för att jag ska gilla läget. Jag menar – det är inget fel på att vara här och jag har mycket spännande att se fram emot. Det är bara det att jag har en kärlek till New York som inte vill låta sig stillas.

Här kommer därför några avslutande bilder från NYC. Dessa foton är alla tagna i Soho. I morgon går jag vidare med verkligheten här hemma.

Jag lovar.

Jag är inne i en fas då måleriet flyter på. Jag ser i de flesta dukar vad jag ska göra i ett nästa steg. Penseln antingen lyder eller överraskar på ett positivt sätt. I går kunde jag därför signera två målningar och få några till att närma sig stadiet där det går att kliva tillbaka, betrakta och tänka/känna "Ok – that’s it!"

Men hur vet man egentligen när en målning är klar?

Den typ av måleri som jag ägnar mig åt tar sin form under en ganska lång process. Det sker en växelverkan mellan mig och duken. Jag vet sällan från start hur en målning ska se ut när den är färdig. Den växer fram undan för undan. Ofta naturligtvis i riktning av en intention jag har haft. Men många gånger också åt något helt oväntat håll. Då är det inte självklart var man ska sätta punkt för arbetet och betrakta det som färdigt.

Vill man ha ett enkelt svar på frågan så är en målning klar när konstnären tycker så. Visst. Men för egen del försöker jag numera eftersträva att en målning ska kännas rätt snarare än att den ska vara "färdig". Den kan nämligen kännas rätt långt innan hjärnan säger att den är klar. Den kan också kännas rätt långt efter att hjärnan tycker att den är klar.

De två jag signerade igår känns rätt. Jag vet däremot inte om de ska betraktas som klara. Huvudet är osäkert men hjärtat säger ja.

   Detalj ur ny målning

När jag säger att jag vill måla fulare så uttrycker det en vilja att vända det tillrättalagda ryggen. Och det ytliga och det lättköpta. Jag tycker att skönhet som inte har något förgängligt eller fult över sig lätt blir ointressant.

Vi kan ta min blåa mugg nedan som exempel. Det finns egentligen ingenting vackert i den bilden och motivet är helt alldagligt. Ändå. Målningen är rätt bra. Kanske för att några färger och penseldrag får vila mot ett i övrigt intetsägande sammanhang.

Men nu vill jag driva det vidare. Måla råare? Ja, jag skrev för några dagar sedan att jag vill måla med hjärtat och levern.

Vad menade jag egentligen med det? Jo, ibland tänker jag alldeles för mycket när jag målar. Såklart behöver man analysera men det jag vill komma åt ligger inte i någon tankemässig insikt. Jag vill försöka fånga ett primitivt uttryck som går mer på känsla och instinkt än på logik. Kanske inte alltid men i längre stunder. Något som mera utvecklat får samspela med tankens viljeinriktning och med slumpens oförställdhet.

Den blå muggen är en liten bit på väg.

Det är lugna dagar – ganska produktiva men just lugna. Jag håller mig i studion när jag inte har möten. Och mötena är avsiktligt inte många.

Målar på, planerar och pysslar. Tänker mycket. Rustar mig. Vet inte riktigt för vad men jag rustar och laddar. Det är lite som innan ett lopp. Jag är ivrig att komma igång. Fokuserad. Känner att jag har mycket att ge. Att det kommer att gå bra.

Närmar mig någonting jag länge har strävat efter i måleriet. Ett än mer uppluckrat, på ett sätt fulare men bättre måleri. Tveksam harmoni i disharmoni.

För jag vill inte måla vackert.

Jag vill måla med hjärtat och levern.

När blir man konstnär? Jag menar en riktig, riktig konstnär?

När man känner sig som en? När man ser ut på ett visst sätt? När man har sin första separatutställning? När man säljer för en viss summa eller ett visst antal verk per år? När man får bra recensioner? Var? Hur bra och hur ofta? När man får förfrågningar utan att ha behövt jobba häcken av sig? Men hurudana förfrågningar? När man kommer med på Liljevalchs? Galleri i New York? Eller är man konstnär när man blir KRO-medlem? Hur aktiv ska man egentligen vara? Blir man konstnär en gång för alla eller ska man uppehålla någon viss nivå?

Jag hade min första separatutställning i Stockholm 1998. Medlemskap i KRO ansökte jag om först nu i höst. Jag tänkte för egen del att det skulle räcka med de fyra andra medlemskapen jag har. I och med att jag är företagare så har jag aldrig sökt stipendier eller ekonomiskt stöd utan har försörjt mig genom verksamheterna i mitt bolag. Sedan märkte jag att andra ibland förväntade sig ett KRO-medlemskap. Att man kan slippa förklara sig, bevisa vem man är om man är medlem. I vissa sammanhang. Kanske just att det underlättar för omgivningen att placera in en i ett vedertaget system. Så jag sökte.

I går kom svaret. Invalsjuryn har sagt ja och varför inte just här och just nu sätta ner foten och mentalt konstatera, en gång för alla, att jag är riktig, riktig konstnär?

Konstnär på pappret och konstnär i hjärtat.

Flyger till New York nu på förmiddagen. Med lätt bagage & ljust sinne.

Jag läste någonstans att det som man tycker riktigt mycket om att göra som barn kvarstår som viktigt för en också i vuxen ålder. Frågan är bara vad som händer däremellan – vad livet gör med oss och vad vi gör med livet. Vissa följer aldrig sitt hjärtas röst medan andra bestämmer sig innan de ens förstått att de har bestämt sig.

Denna lill-cowboy utstrålade noll tvivel i frågan.

På denhär resan har det varit gatulivet och människan i storstaden som har gett mig de starkaste konstupplevelserna. Plötsligt lockades jag inte speciellt av välarrangerade utställningar utan föredrog att vandra runt på gatorna, ta in alla intryck och ägna mig åt hobbyn fotografering. Jag tycker att det kommer bra tankar när jag går. Det är skönt att få filosofera över livet, andras och mitt eget och vad det går att göra av det. Och att sedan fånga några av ögonblicken med kameran.

Några riktiga utställningar har det ändå också blivit. Den som berörde mig mest var Yoko Onos ”The New York City Years” om John Lennon som visas på annexet till Rock & Roll Hall of Fame på Mercer Street i Soho. En annan var ”Abstractions” med Georgia O’Keeffe som visas på Whitney. Båda ger nya perspektiv på de två konstnärernas liv och skapande och framför allt – de rörde vid mitt hjärta.

Inom ridning har jag hört uttrycket att när man hoppar så måste man hoppa med hjärtat först. Vi har alla hopp, skutt och steg som vi vill och behöver göra och ta. Och visst är det väl så – har vi inte hjärtat med så fegar vi ofta ur, vi vill men någonting kommer emellan.

Själv befinner jag mig just nu mitt i ett hopp. Jag vill nämligen föra mitt måleri vidare och höja mig en nivå. Jag både vill och jag tror också att jag kan. Jag tvekar därför inte. Ändå är det LÄSKIGT. När man plötsligt befinner sig där mitt i. Det känns fel att gå tillbaka och samtidigt ser man inte vart man är på väg och vad det är som väntar en. Risken är stor att man bökar vidare i det man kan. Ovissheten skapar ofta en rädsla att misslyckas.

I sådana här lägen brukar jag utnämna mig själv till nybörjare – sänka kraven och ge lite friare tyglar. Leka en stund. Vänta in hjärtat så att det är med i det jag gör. Jag vill vara öppen för olika hinder och möta dem för vad de är men jag vill definitivt inte att rädslan att misslyckas ska få hindra mig från att lyckas.