Även om det är segt så märker jag varje dag nu att jag blir bättre efter olyckan. "Hästarna återvänder en efter en" om jag får uttrycka det så. Och susen gör det att ha en nioåring i huset. De gemensamma projekten, aktiviteterna och diskussionerna hjälper till att läka mitt omskakade huvud.

På programmet i dag står bland annat att kolla på radiostyrd båt och att fixa i målarrummet med veckans huvudprojekt inom måleriet. Vi har skurit till en 56 x 73 duk och Oscar har valt sitt motiv. I dag ska målningen grundas. Ja, sedan blev vi faktiskt inspirerade av alla 20 x 20 målningar som hänger på ena väggen i går också. Det ledde till att vi pysslade med några nya underlag för sådana samtidigt som vi tittade på Tyskland-Spanien matchen. Oscar gjorde sin tolkning av temat och jag grundade två nya till min samling.

I dag ska jag också kilrama hästmålningen nedan, som jag nu har signerat och betraktar som klar. Den får följa med till Kristinestad och utställningen där den 16-18 juli.

Titel?

Snart hemma.

Ok. Vi tar ren fakta här: Jag åkte av en häst i galopp på en långritt för två helger sedan. Landare på huvudet och kände direkt att nacken tog stryk. Att ändå kunna kliva upp i ett sådant läge, borsta av sig och upptäcka att man kan röra på armar & ben & huvud får en mer att fokusera på hur bra det gick än på eventuella skador. Jag tog hand om hästen och red hem.

Hur mörbultad man blir av ett sådant där fall behöver vi inte gå in på här. Det har jag levt mig igenom och glatt lämnat. Besvären med nacke och huvud har däremot varit påtagliga och sega. Jag har varit och är fortfarande i en egen Titti-bubbla. Orkar inte det jag brukar orka, har huvudvärk, är vinglig, glömmer och får kämpa hårt och länge för att koncentrera mig. Nu vet jag i alla fall att det varken är någon blödning eller annan allvarlig skada. Jag är väl undersökt och behandlad. Det är bara att rätta sig efter dagsformen. Hjärnan och nacken har fått ett sådant slag att de behöver mycket tid för att återhämta sig.

Hur påverkar då detta målandet? Joo, jag målar men jag har ingen trygghet i det jag gör. Jag saknar förmågan att se sammanhang och att bedöma om det jag gör är bra eller dåligt. Fastnar lätt i detaljer eller slabbar på för mycket. På grund av detta avbröt jag mina pågående projekt direkt efter olyckan. De blev övermäktiga. Började istället med småbilderna med tanken att det inte gör något ens om de alla blir skit. Jag ville nämligen så gärna MÅLA och 20 x 20 kändes hanterbart. Nu ser jag att några blir helt ok och jag har via målandet på smådukarna försiktigt börjat måla lite också på vanliga dukar igen.

Men jag får ta det lugnt och inte ha för mycket omkring mig. Försöka se till att få huvudet med mig igen genom att vila från vissa saker och aktivera mig med andra. Nu hoppas jag att det bara är en tidsfråga innan jag är som vanligt igen.

Ha en fin helg!

(Bilden nedan tog jag i går mellan naprapat och Danderyds sjukhus. Tycker den passar bra här för mannen i förgrunden hade verkligen huvudet med sig.)

Årets längsta dag. Just nu låter det inte så positivt i mina öron. Delar av mig skulle nog bara vilja att den var över. Eftersom jag åkte av under gårdagens långritt så har jag en jobbig dag framför sig. Mest kroppsligt men också mentalt.

Vad man än håller på med för aktiviteter så riskerar man att "åka av". Det är ju så med måleriet också. Det händer att man tappar balansen även om man gör sitt bästa. Och de där negativa situationerna har en förmåga att väga tungt. Alla positiva erfarenheter bleknar i stunden av ett upplevt misslyckande.

Det enda som fungerar då är att låta tiden ha sin gång. Tiden läker och ger perspektiv. Känslan av misslyckande får sina rätta proportioner först efter ett tag.

Och varför inte vara lite extra snäll mot det tilltufsade egot?

Själv tog jag fram teckningen nedan.

   Detalj ur teckning gjord av ett brorsbarn.

Det var ett bröllop som vi alla tilläts vara gäster på. Som skänkte kärlek, kunskap och stolthet. Ja, äkta ödmjukhet och värme också trots den högtidliga prakten och närgångna mediabevakningen. Jag följde det hela dagen. Ända fram till valsen. Nuförtiden tittar jag sällan på TV för att få tid till målandet. I går gjorde jag ett självklart undantag. Det egna arbetet fick vila medan jag satt i fåtöljen och tittade på Viktoria och Daniels och allas vårt bröllop.

Det blir inget måleri i dag heller. I alla fall inte under första delen av dagen. Jag ska nämligen ut på långritt igen. Med CG, Tobias och maken.

Allt medan färgen torkar på palettpappret.

Gårdagens långritt fick mig att längta efter riktigt Cowboyliv.

På kvällen, då jag hade målat klart, var jag därför lättövertalad när westernfilmer fördes på tal här hemma. Kanske skulle en sådan stilla lite av lusten att driva hästar och kor över prärien?

Eftersom Clint Eastwood blir 80 år i dag så var det självklart att välja någon av hans filmer. Det blev, efter lite diskussion kring alternativen, Pale Rider från 1985. En kultrulle. Pang-pang, vilda galopper och det onda mot det goda. Kärlek också.

Clintan klarade i filmen ALLT som rörde ensamhet, skurkar och damer men han lyckades INTE stilla min längtan. Det måste jag nog göra själv.

Grattis ändå på födelsedagen, gamle man!

Det är söndag morgon och jag är på benen innan jag riktigt hunnit vakna. Jag är ivrig. Vill upp för att skriva detta, äta frukost och sedan ge mig i väg. Tänker göra en halvdagstur ridandes över ön och ska vara i stallet direkt på morgonen.

Bland det bästa jag vet är att rida ut i naturen. Inte i någon slö alla-i-rad-variant utan att antingen utföra ett arbete tillsammans med hästen eller att förflytta sig med mål och mening. I dag ska vi rida till Elfvik och tillbaka och jag tycker det ska bli intressant att se några nya områden på Lidingö från hästryggen.

Just nu är det klarblå himmel. Jag tror att det kan bli en finfin dag med CG, Tobias och maken. Och hästarna.

In riding a horse, we borrow freedom.

                       Helen Thompson

   Detaljer från målning jag gjorde 2008

Jag har målat hästar. Så där som på bilden nedan. Med mitt pågående projekt om vildhästar vill jag försöka gå en bra bit längre. Fånga hästens väsen och framför allt – det vilda och fria i det. Göra en hel utställning som sammanhållet bygger på det temat.

Det är oerhört roligt och inspirerande. Det är väl för att det kommer från hjärtat. För att jag beslutat mig göra projektet även om det kanske inte är så gångbart på marknaden. Ja, det var i alla fall så jag  tänkte till en början när projekttankarna började pocka på min uppmärksamhet.

Nu tänker jag annorlunda.

Man ska nog inte mota bort idéer och projekttankar som kommer till en på grund av marknadsbedömningar. De som kommer till en är troligtvis de bästa av alla man kan komma att arbeta med. Vilken tid de sedan behöver på sig och vilken form man ska ge dem – det är en annan sak.

Att arbeta med vildhästprojektet har positiva biverkningar för mig. Jag har inte insett det förrän nu, men det gör att jag själv blir mera vild och fri. Att jag inte bryr mig så mycket utan konstnärligt är den jag är.

Det var antagligen precis det projektet jag behövde.

   Detalj ur såld målning

Ett av mina aktuella konstprojekt handlar om vildhästar. På resan vi hade tänkt göra skulle jag ha besökt två olika vildhästreservat i Wyoming och South Dakota. Antagligen skulle de upplevelserna ha gett mig väldigt fin input till arbetet. Ja, så är det nog. Men jag behöver inte punktera hela projektet bara för att resan inte blir av.

Tack och lov vet jag redan rätt mycket om vildhästar. Jag har sett sådana på tidigare resor och jag har researchat i ämnet på hemmaplan. Överlag har jag sett och fotograferat mycket HÄSTAR och i två tidigare utställningar har jag visat målningar med hästmotiv. Beslutet att göra projektet om vildhästarna fattade jag för länge sedan och det jag vill säga med en sådan utställning har mognat fram.

Nu får jag ge fantasin ett större utrymme än vad jag hade tänkt mig. Det behöver inte bli sämre så. Det kommer bara att bli annorlunda.

Först slutade jag sura. Sedan slutade jag vara besviken. Insikten att en avbokad resa endast är en avbokad resa spred sig under dagen från hjärnkontorets förnuftighetsrum till de mera svårmanövrerade känsloskrymslena i kroppen.

Det var en dag då jag fick oväntat god draghjälp från min omgivning. En lång rad människor hjälpte mig att gå från – till +. Vissa förstod situationen och uppmuntrade mig öppet, andra var helt omedvetna om vad de gjorde för mig. De bara var de personligheter de är. På olika sätt bidrog de alla till att jag blev otålig i mitt minus-läge. De fick mig att skratta och till att höja blicken.

Kvar finns ett stråk av sorg för att jag missar hästarna och återseendets glädje med Pryor Mountains. Jag kan inte klippa min längtan till de +1000 hästarna jag skulle ha fått se dundra fram genom landskapet, som jag somnar med på näthinnan om kvällarna. Kanske kan den längtan leda till något positivt? Driva fram andra lösningar? Att vi inte någonsin kommer att kunna göra just den planerade resan är ett faktum. Men – det kan så klart bli andra resor. Och målarprojektet om vildhästarna tänker jag genomföra i vilket fall som helst.

Dagen avslutades med ett vackert inramat styrelsemöte i föreningen Lidingökonstnärer. Den här gången var vi hos Tommy Hedlund på Duvholmen, utanför Lidingö. Inför havet. På glasverandan. Kvällen igenom med levande ljus.

Där någonstans sveptes det sista mörka ur sinnet.

Alla har åkt. Fyra dagars ridning och ett totalt avbrott från den vanliga verkligheten är över. Saloonen är tom och hästarna sträcker ut i sin frihet i hagen.

Det är en tradition på Jultorp att avsluta med en bit mat och ett samtal om de upplevelser man har varit med om. Alla får säga sitt. Nu sitter jag i bilen på väg till Stockholm och vardagen och tänker på allt jag har varit med om, hästarna jag har ridit och människorna jag har träffat. Alla skratt som jag har kiknat av. En sak träder fram tydligare än andra. Det var något som sades innan vi alla skildes åt:

Ibland behöver man inte resa långt för att resa långt.