Idag har det varit roligt och lätt att vara konstnär. Ja. Sådana dagar finns! Och det bjöds på hela paletten.

Jag kom vidare med de nya målningarna. Ett positivt besked om en utställning gav mig glädjefrossa ända ner i lilltårna. Ett besök på Galleri Magnus Karlsson blev ett inspirerande avbrott. Där kollade jag in den pågående utställningen med bl.a. Sara-Vide Ericson. Jag följer henne med stort intresse. Därefter fick Jason Polans teckningar på Every Person in New York stilla lite av den värsta längtan till New York. Den bloggen luktar New York och jag känner igen mig i människotyperna och platserna. Så lite måla igen och nu ska jag avsluta med att rama in ett beställningsarbete så att jag får en nöjd kund i morgon.

Följande vill jag ha gjort med måleriet innan jag flyger till New York på fredag:

1. Sortera bort alla målningar, i studion och hemma, som jag inte skulle kunna tänka mig att sälja. Lägga dem i tre högar: släng, nollställ med vitfärg eller restriktivt spara. 2. Inte ha några sparade framme. Lägga dem i förrådet. 3. Dra igång Hästprojektet på allvar – med brainstorming, research, idé- och bildsamling. Kolla i mina hästböcker efter uppslag. Jag har några som handlar specifikt om vildhästar. 4. Börja omarbeta tre nya dukar som jag, trots att jag har lagt mycket arbete på dem, inte får att passa in i mitt TL-projekt (mitt huvudprojekt). 5. Göra embryot till en mind-map för TL-projektet. Strukturera befintliga dukars motiv och samla nya motividéer på den kartan.

Man kan ju ha det riktigt bra. Det är ofta inte kopplat till att allt är enkelt, i alla fall inte för mig. Jag tycker att livet är bra när jag är i takt med mig själv och när jag får hålla på med sådant som mitt hjärta klappar extra för. När jag får lära mig saker och komma vidare med någon liten insikt här och någon ny förståelse där. När jag kan handskas med det som kommer i min väg och ta vara på det positiva som finns omkring mig. Lösa de problem som finns. 

Igår fick jag nej från Liljevalchs. Det hade varit verkligt roligt att komma med och grattis till alla som gjorde det men jag tar det inte hårt att vara en av 1882 som fick nej. Och jag är glad att det påverkar mig så lite. Det finns många spår och det gäller inte inte tillbringa för mycket tid och kraft på de som är stängda för en.

Jag har jobbat undan mycket annat nu så jag tänker helt fördjupa mig i måleriet under eftermiddagen och helgen som kommer. Det känns bra för jag har tänkt en hel del på det jag skrev om närvaro. Jag har nog ett viktigt utvecklingsområde där – att komma ännu mer i takt med mig själv när jag målar. Att träna mig i att vara riktigt närvarande. It makes sense och därför ska jag passa på att njuta av vägen, inte bara vänta på något mål längre fram.

Jag är glad för så mycket. Det har gått bra att arbeta sedan jag kom hem från New York. För ovanlighetens skull har jag knappt haft någon jetlag. Mycket har blivit gjort. Måleriet utmanar mig på lagom nivå, bjuder in istället för att kräva för mycket av mig. Det är en resa i sig att få upptäcka nya saker utan att veta riktigt vart man är på väg. Just nu är jag trygg i den ovissheten.

Det är återseendets glädje att vara i studion igen. Vilan från de pågående dukarna har gjort gott. Jag har en målning som jag har kämpat med ett tag och inte fått över på min sida. I morse hände det. Den är långt ifrån klar men den är med mig nu. Inte mot mig. Det hängde inte på så mycket. Några penseldrag och en fördjupad färg. Att något som känns så svårt kan finnas så nära.

På väg till ett möte på eftermiddagen fick jag äntligen möjlighet att titta ordentligt på Lena Cronqvist-utställningen på Galleri Lars Bohman. Ja, vad säger man? I mitt tycke kan det inte bli mycket bättre än såhär. Lena Cronqvist verkar ha modet att titta döden stadigt i ögonen även om hon är rädd.

Jag köpte utställningsboken – Lena Cronqvist koppargrafik 1974-2009.