Jag är intresserad av allt som har med vildhästar att göra. Eftersom jag också själv arbetar med ett vildhästprojekt inom måleriet så söker jag ständigt den kunskap och de intryck som finns för mig att få i ämnet. I västra USA har jag upplevt vildhästarna på riktigt och hemma har jag gjort mycket research men det går faktiskt att hitta vildhästar här i New York också.

Första gången jag kom i kontakt med Roberto Dutescos fotografier av vildhästarna på Sable Island var 2006 när jag klev in i hans, då nyöppnade, galleri på 13 Crosby Street i Soho. Jag hade aldrig hört talas om Sable Island och det var ett bra tag innan jag kom på idén att själv måla min tolkning av vildhästar. Jag blev tagen av det jag såg och fick lära mig. Sedan dess har jag besökt galleriet många gånger. Jag sticker mig in där varje gång jag är i New York. På denhär resan har jag varit där två gånger. Det är som om bilderna säger mig något nytt vid varje besök.

Roberto Dutesco började filma och fotografera hästarna på Sable Island 1994 och han har engagerat sig i projektet sedan dess med stor framgång. 2008 kom dokumentärfilmen Chasing Wild Horses. Utställningen i galleriet är stationär men det planeras för fullt för en mobil utställningsturné som ska ha sin start i Canada och sedan visas på olika håll i världen. Läs om det intressanta projektet på The Wild Horses of Sable Island. Allmän information om verksamheten och fotografens bakgrund hittar du på Roberto Dutescos hemsida.

Sable Island ligger 20 mil utanför Canadas östra kust. Ön är en av få orörda platser där hästar lever fritt utan påverkan av människan. Roberto Dutesco berättar med sitt projekt om något som nästan har gått oss förlorat. Och han tar berättelsen till storstaden så att också vi kan få ta del av den.

Mitt tips till framtida New York-resenärer är därför 13 Crosby Street.

Bilderna är tagna av Roberto Dutesco och det är med hans tillstånd jag visar dem här i bloggen.

Dagens konst: Det blev en ordentlig runda i gallerispäckade Chelsea i dag. Jag såg en hel del bra konst, såklart, men inte mycket som riktigt berörde mig. Efter ett 20-tal gallerier var jag mätt och lite snärjd. Istället för att se mer tog jag en långpromenad längs gatorna och fotograferade sådant som väckte mitt intresse. Känslan av mättnad och snärjdhet försvann nästan omgående.

Efteråt kollade jag konstböcker på The Strand vid 12te gatan på Broadway. Där kan man lätt tappa bort både tid och rum. Det är en av de bättre bokhandlarna på Manhattan för just konstböcker. En annan är Rizzoli på 57de gatan mellan 5te och 6te Avenyn. Museer som t.ex. MOMA och Whitney har också bra utbud. För att nämna några.

Dagens skoj: Det var att måla några dukar med akrylfärgerna jag köpte i går. Det gjorde jag på toaletten för där fanns det bästa ljuset. Kanske ska jag köpa någon duk till. Jag åker ju ändå inte hem förrän på onsdag.

Målandet är stimulerande och roligt dessa dagar men för att inte helt fastna i målarrummet tog jag mig i går in till City för en mindre gallerirunda. För att bryta en stund, andas och få lite input.

På Galleri KG52 stannade jag längst och hade mest att hämta.

Där handlar det just nu om Bob Dylan.

Eftersom jag är ett sant Bob Dylan-fan och lyssnar på hans musik varje dag jag målar så har jag sett fram emot utställningen. Samtidigt har jag undrat om det verkligen kan vara något. KG52 visar Dylan-fotografier av Joakim Strömholm och måleri av Tomas Herngren, där han tolkar ett urval av Dylans låtar. Kan man göra en sådan utställning utan att det blir patetiskt?

Jag blev glad för det kan man!

Fotografierna är intressanta bara de men det är målningarna som håller mig kvar. De talar ett språk som jag tycker mig förstå och som jag instinktivt respekterar. Jag möter Tomas Herngren och vi talar om Dylan och om hur det aktuella måleriet har vuxit fram. Från lyssnandet på Dylans musik under taxi-pass, via samtal med passagerare till ett från början överraskande spontant uttryck på målarduken. Och nu till en samlad skara målningar som berättar något genuint om både Bob Dylan och om Tomas Herngren.

Jag hoppas att fler ska få möjlighet att se utställningen än att den bara ska visas denna gång i Stockholm.

Några av Tomas Herngrens Dylanmålningar:  1. Dirt road blues  2.Simple twist of fate  3. Highlands  4. Most likely you go your way (and I’ll go mine)

Vad är det med New Mexico? Varför har så många konstnärer packat sina väskor och flyttat dit för gott? Jag skrev ju igår att Susan Rothenberg drog dit och detsamma gjorde exempelvis Georgia O’Keeffe, vars museum Susan Rothenberg nu har utställning på.

New Mexico – kallat för "The Land of Enchantment" – har länge lockat konstnärer till sig. Faktum är att huvudstaden Santa Fe är det tredje största konstcentrat i USA efter New York och Los Angeles och galleritätast i hela världen. Och då har staden inte fler än ca 70 000 invånare. Och konstnärerna som yrkesgrupp har en självklar roll i samhället  där. På ett unikt sätt som knappast uppnåtts någon annan stans.

Men bakom det – vad är det som lockar dit folk?

Kanske landskapet, ljuset och klimatet. Friheten att leva i sin egen takt. Det informella. Ruffigheten, enkelheten. Den saliga blandningen av människor. Grånade hippies som blandar sig med konstnärer och författare, bikers, gruvarbetare, akademiker och frisvävare av olika slag. Man brukar säga att de som är där vill vara där. Många känner sig hemma och välkomna. New Mexico drar till sig människor som ser det som ett + att det är 60 miles till närmaste interstate highway och tre timmar till närmaste storstad. Alla kan inte med ödsligheten men de som älskar den finner lätt sin plats här. Det är en risk med att ställa ner sin resväska i New Mexico för det är inte sagt att man vill lyfta den igen.

Sedan – i New Mexico lever de tre befolkningsgrupperna spanjorer, indianer och anglos sida vid sida. Varje grupp med sin specifika kultur. Här bor alltså indianerna kvar på den mark de en gång hade.

New Mexico paketerar inga enkla svar åt oss. Men ger magi till den som vill ha.

På Kiasma kollade jag in samlingsutställningen PÅ RÄTT SPÅR.

Utställningen visar människan, naturen och kulturen med hjälp av olika slags spår och märken. Dessa spår finns överallt. Medvetet eller omedvetet lämnar vi avtryck efter oss. Och vi ser dem omkring oss, uppenbara eller dolda. Utställningen har tre teman: klotter, streckkod och avtryck. Totalt visas 122 verk av 51 konstnärer. Nedan ett av dem: Jani Leinonens inramade tiggarskylt.

En liten tur i Kiasma-byggnaden överlag kan du ta här:

Jag gick vidare till Ateneum där den ambitiösa Picasso-utställningen är inne på sin sista vers. Den förlängda visningstiden avslutas nämligen den 28 januari. Här kan man se några hundra verk från olika perioder av Picassos konstnärskap. Det är målningar, skisser, grafik, fotografier och skulptur. Picasso tillhör inte mina favoritkonstnärer men det är mycket intressant och lärorikt att se alla verk såhär i kronologisk ordning. Och ja, han är en av konsthistoriens stora och han var en mästare på det ofullbordade måleriet.

Bäst tyckte jag om en studie som han gjorde 1907 för Flickorna i Avignon.

Här följer en allmän introduktion till Ateneum:

So, so. Efter detta träffade jag två av mina kära kusiner, åt sen lunch och fick sällskap bort mot galleriet där jag skulle ha ett möte.

Blev överraskad på Konstakademien igår. Inte av Laris Strunkes utställning i sig utan av att jag hade skrivit om den OCH mina egna Black Hills-målningar i gårdagens inlägg. Kopplingen däremellan var slående utan att göra några några som helst konstnärliga jämförelser i övrigt. Berg, en personlig förhållning, ett motiv i versioner.  Ibland måste man undra över hur mycket det undermedvetna spelar in, varför man gör vissa saker just när man gör dem. Det blev en sådan stund för mig igår. Jo, jag tyckte i varje fall om Strunkes dagboksliknande tolkning av hans Niak. Hans ofärdiga, färdiga måleri. Där ytan kanske inte är ytan. Där berget längs med väggarna talar med olika röstlägen. Mullrande ibland. Andra gånger alldeles stilla. Ser vi berget som det har skapats eller har dess skyddande lager skrapats bort?

Från Niak blev det att åka runt i City eftersom jag besökte gallerier också och därefter passade på att köpa några julklappar. I Gallerian fattade jag beslutet att det ska bli minimalt med kommersiell julyra för mig i år. Gärna, mycket gärna, jul men nej tack till de färdigt utstakade banorna i olika måste-ha-måste-ge-tills-man-dignar-lopp fram till kassor med långa och trampande köer. Jag hittade de presenter jag sökte och några till.

Vid rulltrappan på väg ut köpte jag Situation Stockholm.

Inte bara på grund av Bob Dylan-intervjun.

Ja, jag förstår att det är Lucia. Det låter trevligt men jag har andra planer så det blir inget glitter i håret idag.

Viktigast av allt är att se Laris Strunkes utställning på Konstakademien. Har hört och läst saker om den som gör att jag måste dit. Den pågår endast några få dagar till. När jag ändå är inne i stan ska jag besöka två gallerier också. Jag vet att några av mina målningar hänger på båda ställena i något slags julutställning men jag har inte sett detta ännu. Och jag vill träffa galleristerna.

I målarrummet här hemma håller jag på med fyra parallella dukar på temat Black Hills. De lockar också idag. Mörka, hemliga och lite farliga. Det är dukar som jag har målat över efter dendär släng- och sorterarfasen som jag befann mig i för några veckor sedan. Jag har inspirerats av namnet Black Hills och att de var siouxernas heliga berg, inte av hur bergen ser ut i verkligheten.

För de är naturligtvis inte svarta. Precis som att Lucia inte var vit.

När jag vaknade var det strålande väder. Som gjort för en önskedag i stan med låååångpromenad. Då jag inte kände mig riktigt klar med Chelsea efter gårdagen så började jag där. Väl på plats gav det inte så mycket nytt så jag spenderade resten av dagen i Greenwich Village och på Lower East Side. Jag kan strosa omkring nästan hur länge som helst i de stadsdelarna. Bara se mig omkring och ta det som det kommer.

Besökte några gallerier på Lower East Side, men det var inte så upplyftande. Det är tufft för de flesta. Sänkta priser med 50% och få sålda verk är inte ovanligt om man alls är kvar i marknaden. Köpte några julklappar i butiken till Tenement Museum på 108 Orchard Street (en riktigt trevlig butik) och gick sedan bort till The New Museum (of Contemporary Art) där man bland annat visar Urs Fischers Marguerite de Ponty på tre våningsplan.

Intressant allt det där men det bästa med dagen var ändå att få ägna sig åt strosandets ädla konst.

Började vid 11te Avenyn/27de gatan och gick så länge fötterna och mottagningsförmågan tillät. Det hann bli mörkt innan jag gav mig.

Chelsea får väl ses som  konstens centrum i New York även om det finns mycket bra på många andra ställen också. Galleritätt är det i alla fall. Lite snävt räknat sträcker sig det aktuella galleridistriktet från 12te till 9de avenyn och 29de till 20de gatan. Allra tätast ligger gallerierna på 23dje-26te gatan.

Jag såg mycket som jag tyckte var bra idag. Allra mest uppskattade jag följande, sinsemellan helt olika utställningar:

Norbert Schwontkowskis Ångstroem på Mitchell-Innes & Nash     

Jean-Michel Basquiats Large Drawings 1981-1982 på Stellan Holm Gallery 

Edward Burtynskys Oil på Hasted Hunt Kraeutler       

Olaf Breunings Small Brain Big Stomach på Metro Pictures            

Denhär resan finns det mycket jag vill hinna med.

Den första eftermiddagen tillbringade jag i Soho. Mina glasögon gick sönder först av allt. Tur i oturen så har jag köpt dem här. Traskade därför iväg till butiken i fråga och där hjälpte de mig med en gång. Efter det besökte jag Lennon-utställningen en gång till och handlade sedan lite konstnärsmaterial som jag behöver.

Det var länge sedan jag gjorde en riktig gallerirunda så det har jag tänkt ägna mig åt i helgen. Ska planera lite närmare innan jag somnar. Och somnar – det gör jag snart.