När jag säger att jag vill måla fulare så uttrycker det en vilja att vända det tillrättalagda ryggen. Och det ytliga och det lättköpta. Jag tycker att skönhet som inte har något förgängligt eller fult över sig lätt blir ointressant.

Vi kan ta min blåa mugg nedan som exempel. Det finns egentligen ingenting vackert i den bilden och motivet är helt alldagligt. Ändå. Målningen är rätt bra. Kanske för att några färger och penseldrag får vila mot ett i övrigt intetsägande sammanhang.

Men nu vill jag driva det vidare. Måla råare? Ja, jag skrev för några dagar sedan att jag vill måla med hjärtat och levern.

Vad menade jag egentligen med det? Jo, ibland tänker jag alldeles för mycket när jag målar. Såklart behöver man analysera men det jag vill komma åt ligger inte i någon tankemässig insikt. Jag vill försöka fånga ett primitivt uttryck som går mer på känsla och instinkt än på logik. Kanske inte alltid men i längre stunder. Något som mera utvecklat får samspela med tankens viljeinriktning och med slumpens oförställdhet.

Den blå muggen är en liten bit på väg.

Jag har fått reaktioner och frågor gällande sådant jag skrivit. Det tycker jag om! Det är framför allt två inlägg som har engagerat.

I Ett år – vad är det? skriv jag: Det var innan jag nästan tappade mitt måleriska uttryck för att sedan kunna fånga upp det igen.

Dagen innan skrev jag i Att göra fulare: Jag vill inte måla vackert. Jag vill måla med hjärtat och levern.

Ok. Ni undrar om jag har haft/har en kris med måleriet och hur jag i så fall tacklat/r den. Också hur man överlag ska bemöta sådana när de infinner sig. Ni undrar också om detta med att VILJA måla fulare. Vart är jag på väg med mitt måleri? Vad menar jag med att måla med levern? Kommer jag att överge de motiv som jag hittills har arbetat med?

Många intressanta frågor. Inga enkla, korta svar. Ni har dock gett mig något att fundera på. Jag ska därför fördjupa resonemangen några nivåer och börjar i morgon med att skriva om Att krisa eller inte.

Den som har läst min blogg vet att jag dras till öde landskap och att jag kan tycka att badlands är vackra.

Ja, jag kan gå ännu längre än så. Till och med en slagghög kan vara vacker i mina ögon. Se bara på fotografierna nedan.

Med det vill jag ha sagt att skönhet kan finnas där man minst av allt tror sig finna den. I det synes fula och ointressanta. Gömd i det alldagliga. I det man kanske är så van vid att man ser förbi det. I konturerna av det lågmälda.

Det är lugna dagar – ganska produktiva men just lugna. Jag håller mig i studion när jag inte har möten. Och mötena är avsiktligt inte många.

Målar på, planerar och pysslar. Tänker mycket. Rustar mig. Vet inte riktigt för vad men jag rustar och laddar. Det är lite som innan ett lopp. Jag är ivrig att komma igång. Fokuserad. Känner att jag har mycket att ge. Att det kommer att gå bra.

Närmar mig någonting jag länge har strävat efter i måleriet. Ett än mer uppluckrat, på ett sätt fulare men bättre måleri. Tveksam harmoni i disharmoni.

För jag vill inte måla vackert.

Jag vill måla med hjärtat och levern.

Medvedev och EU-toppmöte orsakade trafikkaos i Stockholm igår. Vi var många som inte hade tagit med det i vår planering när vi sent på eftermiddagen skulle switcha från dags- till kvällsprogram. 

Det händer att jag har kameran med mig i bilen för att ha något vettigt att göra om det blir mycket väntan i stans bilköer. Det har med tiden hunnit bli ganska många bilder. De flesta är inte värda att spara utan ger bara mening åt stunden. Andra kan bli roliga för att de fångar något oförutsett eller får mig att se med nya ögon på sådant jag blivit van vid att inte betrakta ordentligt.

Igår var det inte bara stopp i trafiken. Det regnade också och jag insåg att jag skulle bli rejält sen till ett möte som jag lovat ha hemma hos mig på kvällen. Istället för att låta meningslösheten göra mig förbannad började jag fota och här kommer några av bilderna jag tog. Det var så fult och jäkligt att det blev intressant. Jag fick t.o.m. lite julstämning för första gången i år. Kanske var det allt det röda från andra bilars baklyktor och trafikljusens stopp-sken som fick mig att förnimma ett svagt bjällerklang.

Det var en lång väg hem igår, närmare bestämt 58 bilder lång.

Tidigare i höstas stannade jag till en kväll på Barnhusbron, mitt i Stockholm, för att jag råkade se ett så häftigt moln. Före det hade platsen aldrig fångat mitt intresse. Jag menar, vi talar inte om någon sevärdhet precis. Platsen är ful – en plätt i stan som verkar bortglömd.

Efter dendär händelsen har jag ändå allt oftare börjat se mig omkring när jag kommer till bron, vilket vanligtvis är två gånger per dag när jag är på väg till och från studion. Numera ser jag fram emot mötena.

Jag har upptäckt att det finns många värden mitt i det fula. Allra mest fascinerar mig kombinationen av himlens skiftningar, järnvägsspårens mönster och flödet av trafik. Belysningen på kvällen är också fin.

Så, mot alla odds, har Barnhusbron och det jag kan se därifrån, blivit ett intressant stadslandskap för mig att följa.

Landskap finns med, mer eller mindre, i nästan allt måleri. Ibland är de föreställande och uppenbara, ibland mer diffusa och kanske i form av inre landskap.

När det gäller faktiska landskap så kan jag tycka att mycket är vackert men det är få landskap som tilltalar mig måleriskt. För mycket grönt, detaljrikt eller tillrättalagt får mig att vända bort den konstnärliga blicken.

Det som lockar mig är öppna, fria ytor med en rätt så färglös och karg inramning. Starkast har jag känt för vissa landskap i västra USA, speciellt i Wyoming och New Mexico. En otippad upplevelse var när jag red genom Badlands, som är bland det fulaste landskap man kan förvänta sig. Det kärva vädret borde inte ha gjort det bättre. Men där, mitt i tomheten, fick andra krafter utrymme. Ljuset, himlens tvära skiftningar, hästarna och människorna framstod i en ny dimension. Jag blev helt tagen.

Idag målar jag på en duk med en hund i ett landskap. Landskapet är egentligen helt tomt. Det är bara färgsjok. Och hunden – jag vet varken varför eller varifrån han har kommit men jag gillar honom.