Det är intressant och lite lustigt/kusligt med förändringar. Vi talar allmänt om dem som viktiga och eftersträvansvärda: Att vara förändringsbenägen – jag menar, vem vill inte vara det? Man vill ju ta sig an nya utmaningar och vara på framkant. Och har man inte sådana ambitioner så vill man i alla fall hänga med.

Samtidigt som människan är nyfiken och vill skrida framåt i livet med ett öppet sinnelag är hon också ett riktigt vanedjur. Behöver vissa rutiner och ganska mycket trygghet. Vill veta dagens innebörd fast hon vet att den inte helt kan fångas. Blir orolig och slår mentalt klackarna i backen när förändringarna står utanför den egna kontrollen.

Roligt med de förändringar man väljer, oroligt med dem som drabbar en.

Ändå måste vi leva med de två ytterligheterna. Bejaka båda och lära oss vilken balans som är mest konstruktiv för oss. Finna den förändring i tryggheten som vi skulle behöva och den trygghet i förändringen som får oss att ta steget.

Hur förhåller du dig till förändringar? Har du något bra sätt att tackla dem på – allmänt i livet eller specifikt i konsten?

Det finns två parametrar inom oss som lätt hamnar på kollisionskurs med varandra. Vår vilja att förändra och vår rädsla att misslyckas.

Därför kan vi fortsätta, dag efter dag, med någonting som vi inte är riktigt tillfreds med. Vi vill att livet, vi själva eller exempelvis vår konst ska vara annorlunda. Men vi gör inget genomgripande för att nå en förändring.

Kanske är ett krux att vi ställer den önskvärda tillvaron allt för långt ifrån vår nuvarande? Ju häftigare mål desto större blir risken att rädslan håller oss tillbaka. Alltså skjuter vi på förändringen.

Ett exempel: Jämför jag det jag målar med verk av mina favoritkonstnärer så kanske jag lägger penslarna på tork för evigt istället för att utveckla mitt måleri till vad det skulle kunna bli.

Om vi försöker minimera rädslan att misslyckas genom att ta små steg i taget och stödja oss själva istället för att mobba så kanske det kan bli lite lättare.

Ett exempel till: Nu gör jag dehär fyra målningarna. Jag behöver inte tänka längre än så just nu. Jag gör mitt bästa med dem och sedan får jag se vad som blir nästa steg.

Trevlig helg!

Idag håller jag på med förberedelser inför några kommande utställningar. Det är fullt med målningar längs väggarna och på golvet. Jag ska sortera, gruppera och välja ut. Inom kort ska jag nämligen lämna in målningar till både Regeringskansliet, Lidingö-salongen och Svenska konstnärinnors jubileumsutställning. För närmare info om utställningarna, se här.

Jag tycker om det här urvalsarbetet. Kanske är det rekryteraren i mig som kommer fram. Som trivs med att hitta de kombinationer som fungerar bäst.

Parallellt med  plockandet förbereder jag mig för vissa förändringar. Inga drastiska saker men jag brainstormar om hur jag framöver ska arbeta med måleriet. Det poppar upp en del idéer. Jag smakar på dem. Skulle det kunna vara något? Ger mig tid. Pressar inte fram något beslut. Låter tankarna flyga fritt och känner efter vad det är som bäst kan leda framåt. Blir konkret kring de tre kommande veckorna. Resten får fortsätta skvalpa ett tag.

Lisa Miskovsky fyller studion med lättsam plock&tänk-musik. Det är en bra dag och den har redan pågått länge eftersom jag steg upp klockan 04 00 av misstag. Trodde att väckarklockan hade ringt som vanligt. Men jag upptäckte först långt senare att jag stigit upp av någon annan anledning.

Du vet hur det är – vi har våra vanor. Sanningen är den att hur öppna och förändringsbenägna vi än anser oss vara, så är vi i mångt och mycket riktiga vanedjur. Och allt sitter i skallen. 

Jag tänker därför se över den egna möbleringen där uppe vad gäller förhållningssättet till mitt måleri och skapande. Helgens mässbesök gav ett överflöd av intryck och uttryck. Hemma igen med katalogerna i hand kan jag summera intrycken och konstatera två saker:

1. Jag vill inte byta ut mitt "möblemang". Jag har allt jag behöver.

2. Lite ommöblering skulle däremot inte skada. När tiden går vänjer man sig vid att det ska vara på ett visst sätt. Grejor slängs inte som gärna skulle få slängas utan man öser snarare på med pryttlar. Det blir sällan tillfälle att lyfta blicken för att se hur det viktigaste man har bäst kan komma till sin rätt.

Idag ska jag vara min egen inredningsarkitekt. Försöka göra mig fri från vanor som kan hämma och se hur jag vill ha det möblerat framöver. Jag vet redan nu att jag kan vara djärvare och att mera space står högt på listan.

Inte mera utrymme i studion alltså utan mera space i skallen.

Eftersom jag befinner mig mitt i en svårtolkad förändring med måleriet så är jag extra hygglo mot mig själv idag och drar ner kraven på konstnärlig finess och originalitet. Istället har jag valt ut fem konkreta saker att göra. Fem saker som leder mig framåt.

1. Dra de sista penseldragen på en stor duk (130×130), som jag har hållig på med sedan i mars. 2. Skissa på ett beställningsarbete; Det räcker om jag får grunden på plats. 3. Ta fram tre målningar som hör ihop och rätta till den ena så att den harmonierar med de två andra. Nu är det något som stör. 4. Plocka undan två målningar som irriterar mig. Ge dem lite semester i förrådet helt enkelt så jag slipper se dem. 5. Hitta lite tid för reflektion i hörnstolen. Titta på målningarna jag arbetar med utan att behöva göra någonting åt dem.

Detta är ungefär som att göra någonting oväntat med en häst som fastnat i ett negativt beteendemönster. Plötsligt har den glömt vad den ville undvika och går vidare med lätta steg.

I takt med att jag bockade av uppgifterna så byttes mitt perspektiv från oviss tveksamhet över vart jag är på väg till målarglädje i nuets små steg. Av bara farten ville jag mer och det blev en extra produktiv och rolig dag.

Det håller på att bli för tryggt och är därför tid för change. Under sommaren har jag målat på rätt många nya dukar. De har undan för undan samlats på väggarna i studion precis som de ska, för att torka och för att i omgångar målas vidare på. Plötsligt är jag dock vid en punkt där det är bekvämt att de hänger där. Som om de hörde till och hade sina platser. Men de är bara till låns. Plockade därför ner de allra flesta – 12 stycken. Stora målarväggen kom att gapa helt tom. Upp åkte istället fem nya dukar, 65×65, som representerar ett projekt som bara är på planeringsstadiet.

Med ens är det en annan känsla i rummet. Den är inte speciellt bekant eller trygg men den bjuder in till någonting nytt. Nu gäller det att ”måla framåt” istället för att fila på redan gjorda penseldrag.

Det blev en konstruktiv förändring för sedan målade jag länge.