Jag klämmer ut färg på paletten. Vissa färger är givna. De hör till mitt måleri medan andra kommer med som undantag. Basfärgerna har sina givna platser. De andra får landa lite där det passar.

Intill paletten står burkar med essence de petrol, kokt linolja och målarmedium. Penslar naturligtvis och målartrasor inom räckhåll. De bästa målartrasorna river jag av vita t-shirts, så sådana försvinner snabbt i det här hushållet men vi hinner heller aldrig få speciellt slitna lakan. På en målarvägg har jag häftat fast en vitgrundad linneduk, som jag har skurit ut i önskad storlek. Helst använder jag en belgisk variant, som är ganska styv. Ofta häftar jag fast några nya dukar åt gången.

Jag har en tanke på vad jag ska måla. Många gånger bara en diffus bild eller idé i skallen. Vid enstaka tillfällen en genomarbetad skiss att utgå ifrån.

Sedan är det bara att börja.

En tom duk kan väcka både lust och prestationsångest. Jag försöker att avdramatisera stunden genom att göra en bra grund. Jag kallar dem för bottenplattor – de där första utkasten till nya målningar. Ambitionen är aldrig att göra klar en målning vid första försöket. Blir den klar så blir den.

Och visst händer det att en målning blir nästan klar redan under första arbetsdagen. Det vanliga är dock att jag låter bottenplattan torka innan jag fortsätter med ett uppföljande omgång. Igen tänker jag inte på att göra målningen klar utan bara att driva den vidare så långt jag förmår. Hur många omgångar som krävs innan en målning blir klar varierar. Visst försöker jag vara effektiv och resultatorienterad men jag har lärt mig att det viktigaste är att låta målningen ta den tid den (och jag) behöver. Det händer alltid något på vägen som jag inte hade kunnat planera för.

Nuförtiden är en målning klar för mig när den känns klar. Det spelar ingen roll då om jag har målat på den en timme eller några år.

   På paletten

Ok. Vi tar ren fakta här: Jag åkte av en häst i galopp på en långritt för två helger sedan. Landare på huvudet och kände direkt att nacken tog stryk. Att ändå kunna kliva upp i ett sådant läge, borsta av sig och upptäcka att man kan röra på armar & ben & huvud får en mer att fokusera på hur bra det gick än på eventuella skador. Jag tog hand om hästen och red hem.

Hur mörbultad man blir av ett sådant där fall behöver vi inte gå in på här. Det har jag levt mig igenom och glatt lämnat. Besvären med nacke och huvud har däremot varit påtagliga och sega. Jag har varit och är fortfarande i en egen Titti-bubbla. Orkar inte det jag brukar orka, har huvudvärk, är vinglig, glömmer och får kämpa hårt och länge för att koncentrera mig. Nu vet jag i alla fall att det varken är någon blödning eller annan allvarlig skada. Jag är väl undersökt och behandlad. Det är bara att rätta sig efter dagsformen. Hjärnan och nacken har fått ett sådant slag att de behöver mycket tid för att återhämta sig.

Hur påverkar då detta målandet? Joo, jag målar men jag har ingen trygghet i det jag gör. Jag saknar förmågan att se sammanhang och att bedöma om det jag gör är bra eller dåligt. Fastnar lätt i detaljer eller slabbar på för mycket. På grund av detta avbröt jag mina pågående projekt direkt efter olyckan. De blev övermäktiga. Började istället med småbilderna med tanken att det inte gör något ens om de alla blir skit. Jag ville nämligen så gärna MÅLA och 20 x 20 kändes hanterbart. Nu ser jag att några blir helt ok och jag har via målandet på smådukarna försiktigt börjat måla lite också på vanliga dukar igen.

Men jag får ta det lugnt och inte ha för mycket omkring mig. Försöka se till att få huvudet med mig igen genom att vila från vissa saker och aktivera mig med andra. Nu hoppas jag att det bara är en tidsfråga innan jag är som vanligt igen.

Ha en fin helg!

(Bilden nedan tog jag i går mellan naprapat och Danderyds sjukhus. Tycker den passar bra här för mannen i förgrunden hade verkligen huvudet med sig.)

Jag hoppas att du får en bra midsommar. Att det blir en dag som ger dig sådant som du drömmer att en midsommarafton ska göra.

Då min kroppsliga rehab måste få ha sin gång är jag i år fri från alla de traditionella midsommarförpliktelserna. Det blir ingen fest. Ingen dans. Inget åkande i väg över huvud taget.

Det är bara att gilla läget.

Har varit tidigt i målarrummet och har här fortsatt att pyssla med mitt småduksprojekt, 20 x 20. Det kommer jag nog att göra minst fram till lunch. Det är tacksamt och roligt för mig att arbeta med. Sedan väntar värsta, bästa vädret och bästa, kära sällskapet. Trots att det inte blir något storslaget, traditionellt midsommarfirande så tror jag att dagen kommer att bli en pärla. I det lilla.

   På ena väggen i målarrummet

De där smådukarna som jag skar till i går har fått färg på sig. Sex stycken målade jag och ja, det var väldigt roligt. Jag ser det som en lek och ett experiment. Dukarna är väl inte 100 färdiga men de är inte långt ifrån heller. Oljefärgen ska bara torka nu innan jag ser över dem igen en och en. Min tanke är att de ska vara fria och spontana i uttrycket.

Jag testar en idé som jag har haft ett tag. Det passar bra att göra det just nu när olyckan har skapat ett hack i min prestationsförmåga. Det vanliga måleriet kändes lite kravfullt och jag tyckte att jag förstörde mer än jag tillförde när jag försökte måla.

Det är intressant med de där idéerna som kommer till en och som envist hänger kvar. Jag tror att de har något viktigt att säga en om man bara är lyhörd för budskapet. (Känns lite snopet för egen del bara att det måste till det där hacket för att jag skulle lyssna ordentligt.)

Sak samma, här kan du se två av mina första "tjugosar".

   Målningar under arbete, 20 x 20 cm

Jag har varit uppe tidigt för att packa ihop det jag skulle ha med mig. En 2,10-meters linnedukrulle, penslar och färg som jag plockat med mig hem, konsultpärmar för uppdrag och en hel del löst småplock. Det är min första arbetsdag i studion i dag sedan mitten av maj och jag ville komma dit direkt på morgonen för att sätta igång.

"Mellanperioden" har varit produktiv – och förunderligt bra, fast jag inte hade förväntat mig något positivt av den. Målandet har flutit på ännu bättre i målarrummet hemma än vad det brukar göra i studion. Varför vet jag inte riktigt. I varje fall ska jag försöka lära mig någonting av det och ta hänsyn till det i mitt framtida arbete. Sedan har jag varit till New York igen och det är alltid en höjdpunkt. Alltså borde jag nu ha förutsättningar att återuppta arbetet i studion med laddade batterier och ett gott självförtroende. Vi får se hur det går.

Just nu häftar jag fast målarduk på de tomma väggarna. Det är vildhästprojektet som flyttar in. Som jag skrev tidigare låter jag andra pågående målningar stanna kvar i målarrummet hemma. Jag tänker arbeta på båda ställena framöver och hoppas att uppdelningen ska ge mig en möjlighet att fokusera.

Vi får hoppas att det blir en hygglo vecka.

Vi hade ett kraftigt försenat flyg från New York och natten har varit seg. Milt sagt. Men nu är jag hemma. Sitter här i målarrummet och skriver, målar och konsultar. Nästan som vanligt men ännu i ett mentalt mellanland p.g.a. av jetlag och närheten till det som har varit.

Det är roligt att återse målardukarna jag arbetade med innan jag åkte. Nu när jag har fått distans tycker jag att flera är riktigt bra. Och jag ser hur det går att komma vidare med de som ännu inte har hittat sitt uttryck. Jag klämde omgående ut ny färg på paletten och satte i gång med målandet.

Att lämna New York ger dock ett tungt hjärta. Är jag där vill jag inte åka därifrån. Det bara är så. Väl hemma kliver förnuftet in och gör sitt jobb för att jag ska gilla läget. Jag menar – det är inget fel på att vara här och jag har mycket spännande att se fram emot. Det är bara det att jag har en kärlek till New York som inte vill låta sig stillas.

Här kommer därför några avslutande bilder från NYC. Dessa foton är alla tagna i Soho. I morgon går jag vidare med verkligheten här hemma.

Jag lovar.

Dagens konst: Det blev en ordentlig runda i gallerispäckade Chelsea i dag. Jag såg en hel del bra konst, såklart, men inte mycket som riktigt berörde mig. Efter ett 20-tal gallerier var jag mätt och lite snärjd. Istället för att se mer tog jag en långpromenad längs gatorna och fotograferade sådant som väckte mitt intresse. Känslan av mättnad och snärjdhet försvann nästan omgående.

Efteråt kollade jag konstböcker på The Strand vid 12te gatan på Broadway. Där kan man lätt tappa bort både tid och rum. Det är en av de bättre bokhandlarna på Manhattan för just konstböcker. En annan är Rizzoli på 57de gatan mellan 5te och 6te Avenyn. Museer som t.ex. MOMA och Whitney har också bra utbud. För att nämna några.

Dagens skoj: Det var att måla några dukar med akrylfärgerna jag köpte i går. Det gjorde jag på toaletten för där fanns det bästa ljuset. Kanske ska jag köpa någon duk till. Jag åker ju ändå inte hem förrän på onsdag.

Några dagar till tänker jag att måla intensivt och så mycket jag bara orkar. Sedan väntar ändrade förutsättningar.

För att inte riskera att oljefärgen helt täpper till kontakten med yttervärlden har jag som förebyggande "underhåll" gett mig uppdrag att göra små utflykter i stan. I går var det dags för en sådan igen. Utan vare sig mål eller plan så hamnade jag på en rutt i både välkända och lite förbisedda områden: Marieberg, Långholmen, Reimersholme och Söder. Nedan några huvuden och fötter som kom i min väg.

Nu är det en ny dag och jag ska starta måleriet med en duk som hänger framför mig på väggen. På den sitter en pojke med knäna uppdragna. Vid hans sida ligger en hund och tittar rakt på mig. Nu ska jag utveckla måleriet i form av nyanser och penseldrag. Jag ska förbättra två huvuden och några tassar. Men framför allt ska jag försöka finna rätt uttryck för vad som händer i bilden.

Jag har blickat bakåt, hämtat hem och konsoliderat ett tag. Nu tar jag spjärn mot helgens trevliga mellanspel och växlar fokus. Börjar arbeta med mitt huvudprojekt igen och drar idag igång med tre nya dukar. Vita, tomma, nollställda dukar. Det känns befriande och spännande. Jag är nyfiken på vad konsolideringen kan komma att betyda för mitt pågående huvudprojekt.

Konkret ska jag den här veckan fortsätta vara ytterst mån om min målartid. Plocka bort sådant från mitt schema som inte behöver finnas där. Jag måste det. Och vill det. Jag har mycket som pockar på min uppmärksamhet. Drar jag inte en gräns så kryper olika åtaganden in och sliter i målartiden.

Roliga saker som Liljevalchs vårsalong och andra utställningar får också vänta. I alla fall tills senare i veckan. Jag behöver ingen yttre stimulans för måleriet just nu. Mycket viktigare är att ta tid för den egna skapandeprocessen. Att möjligast ostört dyka ner i den och stanna där tills den får göra  sitt.

Och själv vara nollställd och välkomnande.

Nu ser jag mitt mönster. Tydligt. Och det får mig att skaka på huvudet och skratta om vart annat. Ja, kära nån, vad ska man göra?

Kort bakgrund: Måla, måla, måla. Produktiv men inte fått till det riktigt som jag velat. Antalet målningar växer och i takt med det en känsla av diffust misslyckande. Måla, måla, måla. Fortsätta. Göra klart. Kämpa för att göra klart. Rama. Ändå inte nöjd. Segt. Inser att måste vänta ut. Svårt komma vidare. Så plötsligt – genombrott och det funkar att uttrycka det jag vill. Jag börjar omgående måla vidare på de färdigt inramade målningarna.

VARFÖR HADE JAG SÅ HERRANS BRÅTTOM MED ATT DE SKULLE BLI KLARA?

Jag kunde ha lugnat mig. Gett målningarna och mig själv den tid som vi behövde. Det är ett mönster. Jag ångade på för hårt.

I långa loppet kanske det inte spelar så stor roll. Nu har jag ett bra material att arbeta vidare på. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar förutsättningslöst det jag har målat. Vissa målningar är klara. Ska inte petas på mer. Men där jag vill göra något så gör jag det. Mycket eller litet. Och allt runt omkring mig börjar, en duk i taget, bli så som jag vill ha det. Inte bäst och inte vackrast men mitt måleri, som det är ämnat att vara.

Då är det ok med inramningar. Bakvänt men ok.