Det är dags att summera. I morgon bryter jag upp från en tillvaro, som har gett mig nytt måleri, välbehövliga insikter och en överraskande trivsel. Det var den avbokade långresan till South Dakota/Wyoming och tvångs-renoveringen i studion som ledde mig till en ofrivillig arbetsperiod i mitt gamla målarrum. Och här har Bob Dylan stått för bästa möjliga peppmusik medan jag har haft fint flyt vid målarväggen.

Vad gäller måleriet så har jag två pågående huvudprojekt. Jag målar dels för en vanlig separatutställning i Stockholm och dels arbetar jag med projektet om vildhästarna. Beställningsuppdrag, samlingsutställningar och samarbeten med några konstföreningar tillkommer men mitt fokus är på dessa två projekt. Resultaten från dem ska visas under 2011, är det tänkt.

I sommar blir det utställning i Finland och i höst deltar jag i Kistamässans Höstsalong utanför Stockholm och i en konstmässa i Paris. 2012 kommer jag att ha en separatutställning i Helsingfors.

Jag har tackat nej till flera möjligheter att ställa ut också. Både här och i andra länder. Det smärtar ibland men man kan inte vara med på allt.

Överlag rullar det på rätt bra. Jag har ingen drivkraft att bli störst, bäst och vackrast. Däremot vill jag arbeta ambitiöst med min konst och med att utveckla den. Eftersom andra uppskattar det jag gör så uppmuntras jag. Inte till att göra riktigt som de vill men till att fortsätta.

I dag slåss många saker om min tid men jag ska måla några timmar i alla fall. Måla för sista gången på ett tag. Passa på att lyssna på några favoritspår från Dylan medan jag gör det. Sedan ska dukarna få torka och Mr. Dylan vila medan jag själv ska ta och pinna vidare.

Målandet är stimulerande och roligt dessa dagar men för att inte helt fastna i målarrummet tog jag mig i går in till City för en mindre gallerirunda. För att bryta en stund, andas och få lite input.

På Galleri KG52 stannade jag längst och hade mest att hämta.

Där handlar det just nu om Bob Dylan.

Eftersom jag är ett sant Bob Dylan-fan och lyssnar på hans musik varje dag jag målar så har jag sett fram emot utställningen. Samtidigt har jag undrat om det verkligen kan vara något. KG52 visar Dylan-fotografier av Joakim Strömholm och måleri av Tomas Herngren, där han tolkar ett urval av Dylans låtar. Kan man göra en sådan utställning utan att det blir patetiskt?

Jag blev glad för det kan man!

Fotografierna är intressanta bara de men det är målningarna som håller mig kvar. De talar ett språk som jag tycker mig förstå och som jag instinktivt respekterar. Jag möter Tomas Herngren och vi talar om Dylan och om hur det aktuella måleriet har vuxit fram. Från lyssnandet på Dylans musik under taxi-pass, via samtal med passagerare till ett från början överraskande spontant uttryck på målarduken. Och nu till en samlad skara målningar som berättar något genuint om både Bob Dylan och om Tomas Herngren.

Jag hoppas att fler ska få möjlighet att se utställningen än att den bara ska visas denna gång i Stockholm.

Några av Tomas Herngrens Dylanmålningar:  1. Dirt road blues  2.Simple twist of fate  3. Highlands  4. Most likely you go your way (and I’ll go mine)

Musiken är överlag viktig för mig men den fyller en alldeles speciell funktion när jag målar. Bob Dylan – bäst i studion och andra inlägg visar vad jag dras till. Den breda musiksmaken får stå tillbaka. Bob Dylans raspande får än så länge igång mig på duken som inget annat.

Nu är det inte så att jag har tröttnat på honom. Neeh! Jag tycker bara att det skulle vara roligt med lite nya impulser.

Kan du hjälpa mig?

Vilken musik tycker DU gör skillnad och driver framåt?

Nu bryter jag i studion och tar helg. Får besök och ska ägna mig åt att umgås. Joni Mitchell får avsluta det hela med It’s All Over Now, Baby Blue. Jag tycker mycket om den tolkning hon här gör av Dylans låt från 1965.

Trevlig helg!

Ja, inte är den ny men den är bra. Här kommer kult-videon Subterranean Homesick Blues från 1965.

Ha en fin-fin fredagkväll.

1. De flesta affärerna lär göras först efter femte säljförsöket. Innan dess har många tyvärr gett upp. Är det något liknande med konstnärligt skapande? Att de lyckade lösningarna OFTAST kommer till en först efter ett antal mindre framgångsrika försök?

2. Kan Vårsalongen verkligen vara så usel som många har sagt? Jag kollade igår tillsammans med goda vännen Marianne. Hade gett mig själv i uppdrag att spana efter det jag tyckte riktigt bra om istället för att slå in på kritikspåret. Det blev en svår uppgift. Det var någonting med helheten i salongen som gjorde att besöket blev ett besviket: Jaha? Där fanns bra verk men de försvann på något sätt i kampen mot den röriga helheten.

3. Bob Dylan ställer ut målningar på The Halcyon Gallery i London. Utställningen börjar på lördag och pågår till den 10 april. Jag undrar om hans måleri uttrycker samma känsla som hans musik och hans texter? Jag tror inte riktigt det. Och vidare: när jag målar lyssnar jag ofta på honom. Vad lyssnar han på när han tar penseln i sin hand?

4. De nya målningarna som jag har arbetat med den här veckan skiljer sig från det jag har gjort tidigare. Nu målar jag som jag har velat kunna måla. Hur länge kommer den känslan att hålla i sig?

På tal om Vårsalongen på Liljevalchs (i Stockholm) och resonemang om enkelhet och folklighet så visar Bob Dylan här att enkelhet kan vara både stor och smal. Jag har inga kommentarer till Vårsalongen i övrigt.

Den som läser min blogg vet att jag gärna lyssnar på Bob Dylan. 

Här kommer ett klipp från en presskonferens som hölls med honom i San Francisco. För 45 år sedan. Underhållande av många skäl!

Trevlig helg.

Blev överraskad på Konstakademien igår. Inte av Laris Strunkes utställning i sig utan av att jag hade skrivit om den OCH mina egna Black Hills-målningar i gårdagens inlägg. Kopplingen däremellan var slående utan att göra några några som helst konstnärliga jämförelser i övrigt. Berg, en personlig förhållning, ett motiv i versioner.  Ibland måste man undra över hur mycket det undermedvetna spelar in, varför man gör vissa saker just när man gör dem. Det blev en sådan stund för mig igår. Jo, jag tyckte i varje fall om Strunkes dagboksliknande tolkning av hans Niak. Hans ofärdiga, färdiga måleri. Där ytan kanske inte är ytan. Där berget längs med väggarna talar med olika röstlägen. Mullrande ibland. Andra gånger alldeles stilla. Ser vi berget som det har skapats eller har dess skyddande lager skrapats bort?

Från Niak blev det att åka runt i City eftersom jag besökte gallerier också och därefter passade på att köpa några julklappar. I Gallerian fattade jag beslutet att det ska bli minimalt med kommersiell julyra för mig i år. Gärna, mycket gärna, jul men nej tack till de färdigt utstakade banorna i olika måste-ha-måste-ge-tills-man-dignar-lopp fram till kassor med långa och trampande köer. Jag hittade de presenter jag sökte och några till.

Vid rulltrappan på väg ut köpte jag Situation Stockholm.

Inte bara på grund av Bob Dylan-intervjun.

Plötsligt är störningsmomenten i måleriet få. Motståndet är borta. Tankarna är fria och sträcker sig framåt – far runt i projekt för våren och vad jag kanske ska göra efter 2011. Att jag ska till Fasching på måndag. Händerna samspelar med ögats analys istället för att jobba för sig. Jag når målningar-na, förstår tillräckligt och är lite djärvare än vanligt. Nya små världar växer fram på dukarna. Några målningar, neutrala i färg, kompletterat tidigare mer färgstarka. Jag ser en helhet för första gången i mitt pågående huvudprojektet. Kanske är jag halvvägs någonstans.

Det går min väg just nu. Kanske är det för att jag har arbetat hårt och kanske är det för att slumpen behagar att vara på min sida. Sak samma. Jag bryr mig inte så mycket om vilket. Det är viktigare att unna sig flytet när flytet finns där.

I bakgrunden raspar Bob Dylan: I’ve been walkin’ through the middle of nowhere, Tryin’ to get to heaven before they close the door.