Det tillhör vardagen för en konstnär att förbättra det man redan målat och att måla över det som inte fungerar. Jag hade en period i höstas när jag rensade ordentligt i min produktion. Jag inte bara målade vidare och målade över, jag skickade ett antal dukar till tippen också.

Det var skönt. Ungefär som att rensa i och uppdatera sin garderob.

Efter det har det varit lugnt på Makeover-fronten.

Tills i förrgår. Jag höll på med en ny duk när min blick fastnade på en målning, som var med på min förra separatutställning. Den är helt ok. Den råkar stå här i studion bara för att den inte såldes då och jag har inte haft en tanke på att peta med penseln på den igen. Men nu sade mig något att jag skulle kunna göra den ännu bättre. Ge den en starkare känsloyttring.

Jag tänkte en stund på + och – och gick sedan loss på den.

Det är bara det att efter den där målningen har jag gått loss på fyra till.

Vad är det jag har gett mig in på?

Jag har ett paket på bordet som det finns två målningar i. Den ena heter Hans och den andra heter Hjalmar. De är målade av Sara-Vide Ericson och jag hämtade hem dem igår från hennes ateljé. Mina Hans och Hjalmar är minimålningar av två original som Sara-Vide gjorde för She Wolf 2008. Här kan du se ena minimålningen bredvid originalet Hans, som råkade finnas i ateljén.

Jag tycker mycket om Sara-Vide och den konst hon gör så jag är glad att hon tog sig an uppdraget att göra de här målningarna. Att hon är en av våra mest lovande konstnärer tänker jag inte skriva om idag. Det vet du antagligen redan. Och vet du det inte så har du fått ett namn att lägga på minnet.

Nu ska jag öppna paketet.

Gjorde en utflykt till Roslagen igår med målet att hälsa på goda vänner i Grisslehamn. Det blev en må-gott-och-ha-roligt-tillsammans-söndag med prat, promenad, skratt och middag. Och en hel del bilåkande på väg dit och tillbaka.

Jag hade laddat rejält för mycket fotografering. Vädret var dock så grått att det blev glest mellan bilderna som hade något existensberättigande. Jag fick inte till det, helt enkelt. Ett misslyckat trafikfotografi från tillbakaresan var det enda som jag riktigt gillade.

Så det blev ett lyckat misslyckande. 

Sådana finns. Saker som man tycker blir fel men som visar sig överraska med en ny typ av innebörd. Så är det ofta när jag målar. Det blandas exempelvis färg på penseln som jag inte medvetet har tänkt mig och vips – det blir fel men ändå helt oplanerbart rätt.

Lite så blev det också med det här fotografiet. Tanken var att fånga raden av röda baklyktor i trafiken men resultatet blev en fri komposition i en helt annan dimension.

Här kan du se inslaget om mig som nyligen visades i FST och som har filmats av Joakim Haldin, Haldin Communication.

Du möter ett lite bredare personporträtt än bara konstnärens. Inslaget handlar om mig som person, verksamheten i mitt företag och om att vara finlandssvensk.

Och lite grann om hästar också.

Oftast rider jag några gånger i veckan, bland annat på lördagar. Lördagsstunderna i stallet och på hästryggen är alldeles speciella och det ska mycket till för att jag ska missa någon av dem. De gör att jag bryter med veckan som har varit, är fysiskt aktiv och umgås med goda vänner, som jag känner väl utan att egentligen veta så mycket om dem.

Så nu tar jag och sticker till stallet. Hej på ett tag!

Någonstans – kanske i Stockholm, kanske i New York, kanske någonstans helt nära dig – skapas det anmärkningsvärd konst. I denna stund.

Någon kliver över sin gräns och åstadkommer sådant som inte var möjligt igår. Det tänks i nya banor och till och med känslorna är på något vis nya.

Möjligtvis var det på grund av en ingivelse. För att en vän sade något uppmuntrande eller något allt annat än uppmuntrande. Eller efter att ha hört någon förmedla något ögonöppnande, ungefär som jag hörde Rolf Wohlin berätta om Francis Bacons i förgår.

Som den här personen plötsligt vill. Och vågar. Och kan.

Musiken är överlag viktig för mig men den fyller en alldeles speciell funktion när jag målar. Bob Dylan – bäst i studion och andra inlägg visar vad jag dras till. Den breda musiksmaken får stå tillbaka. Bob Dylans raspande får än så länge igång mig på duken som inget annat.

Nu är det inte så att jag har tröttnat på honom. Neeh! Jag tycker bara att det skulle vara roligt med lite nya impulser.

Kan du hjälpa mig?

Vilken musik tycker DU gör skillnad och driver framåt?

Det finns en krönika av Malena Janson i gårdagens Svenska Dagbladet som jag tycker mycket om. Konst måste inte alltid begripas handlar om barns konstupplevelse och om vuxnas tendens att vilja förklara för barnen vad det är de ser och hör. I all välmening. Men att det är viktigt att barn får ha sina upplevelser i fred.

Det tycker jag gärna får gälla oss alla. Vi varken kan eller behöver förstå ALLT. Vi uppfattar konst olika och den personliga tolkningen ger oss ett värde utöver all kunskap. Det är en sak om vi specifikt är ute efter analys, engagemang och diskussion men mycket kan vi unna oss att ha ifred. Det är som i vilken relation som helst. Analyserar man allt som sägs och görs och vill förstå den andra personen till fullo så försvinner nog magin i relationen.

Det viktiga är att vi har upplevelser. Inte att din och min behöver vara den samma. Inte att de behöver vara rätt enligt någon annans facit. Som Malena Janson skriver i krönikan:

"Njutning har inte med begriplighet att göra".

Och ibland är det tillräckligt att bara ogilla eller tycka mycket om någonting. Alldeles ifred.

Vad är det med västra USA som lockar mig? Som får mig att ge upp mycket annat? Varför vill jag återvända dit, leva med cowboys, göra måleriprojekt om vildhästarna och själv rida tufft och farligt?

Jäsch, jag försöker ofta åla mig ur den typens frågor men ska jag svara seriöst så blir det ungefär såhär:

Precis som med vänner, förälskelser och kärlekar så kan platser komma in i ens liv och ta sig hela vägen in i hjärtat. Utan att det var tänkt så. Precis som vissa människor kan de sätta djupa spår i en. Ett möte och man vill ha mer. Och spåren blir djupare och låter sig inte suddas ut. Med det kan vi säga att jag har en djup kärlek till Cowboy-land och då främst till New Mexico, Wyoming och Montana. Nu ska jag också besöka South Dakota. Det återstår att se vad jag tycker om Black Hills och Deadwood i verkligheten.

Jag lockas av vidderna, hästarna, ranchlivet, nutidens cowboys, indianreservaten, historien, friheten, bilkörandet, americana/country där den hör hemma. Av färgerna, livsstilen och kanske av hur jag själv är när jag är där. Jag lockas så pass att jag ska begravas med bootsen på.

Så var det inte alls tänkt från början.

Man kan köra på. Ta dagen som den kommer och utgå ifrån att det ordnar sig på vägen. Den friheten har onekligen sin charm.

Igår, när jag hade en lugn dag, passade jag ändå på att ge min tillvaro en mycket tydligare struktur. I tankarna & Fram till mitten av maj.

Det går naturligtvis inte att planera för allt men att ha en slags mental karta underlättar, speciellt om det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Hur kartan ser ut är inte viktigt. Huvudsaken är att den fungerar – att den hjälper en att komma dit man vill.

Den 16 maj reser jag till USA, med Cowboy-land som mål. För det har jag de kartor jag behöver. Nu har jag också en slags karta för veckorna fram tills resan. Med inringade viktiga händelser och med en del strukna. Med saker att göra och med lite plats för improvisation.

Idag ska jag börja arbeta med förberedelserna för Lidingö Konstrunda. Den har en stark markering på kartan. Lika bra att börja där med en gång då.

   Källa: American Cowboy,april/maj 2010