Det snöar. Det är vackert men tankarna hoppar iväg till andra scenarier än den som söndagsmorgonen har att erbjuda. Snön får mig att längta bort.

Jag tänker på sommar och på bar asfalt. Jag är ute och åker bil i västra USA någon stans. Närmare bestämt i Montana. Kaffe i pappmugg och en lokal radiostation ger sällskap genom landskapet. Det är långt mellan byarna och det händer inte mycket. Blir det möte så hälsar man på varandra. Jag kör timme efter timme och njuter av det som kommer i min väg.

Det är bara det att det börjar snöa här också.

Lika bra att pallra sig hem igen då och göra ett nytt försök att ta vara på det som denna söndag har i sin famn.

Det finns två parametrar inom oss som lätt hamnar på kollisionskurs med varandra. Vår vilja att förändra och vår rädsla att misslyckas.

Därför kan vi fortsätta, dag efter dag, med någonting som vi inte är riktigt tillfreds med. Vi vill att livet, vi själva eller exempelvis vår konst ska vara annorlunda. Men vi gör inget genomgripande för att nå en förändring.

Kanske är ett krux att vi ställer den önskvärda tillvaron allt för långt ifrån vår nuvarande? Ju häftigare mål desto större blir risken att rädslan håller oss tillbaka. Alltså skjuter vi på förändringen.

Ett exempel: Jämför jag det jag målar med verk av mina favoritkonstnärer så kanske jag lägger penslarna på tork för evigt istället för att utveckla mitt måleri till vad det skulle kunna bli.

Om vi försöker minimera rädslan att misslyckas genom att ta små steg i taget och stödja oss själva istället för att mobba så kanske det kan bli lite lättare.

Ett exempel till: Nu gör jag dehär fyra målningarna. Jag behöver inte tänka längre än så just nu. Jag gör mitt bästa med dem och sedan får jag se vad som blir nästa steg.

Trevlig helg!

Idag hade Johnny Cash blivit 78 år om han hade levt. Fansen hedrar honom dagen till ära genom att gå svartklädda. Han var ju känd som The Man in Black.

En ny American Recording med titeln Ain’t no Grave, kommer ut precis nu. Det är nummer Vl i ordningen av kult-förklarade Cash-inspelningar. Om de tidigare har jag skrivit i Johnny Cash i snickarboden och 5 Cash & 13 ramar.

För att hedra Johnny Cashs dag väljer jag en riktig macho-låt som jag tycker passar bra i sammanhanget. Vi ser honom tillsammans med goda vännerna och kollegorna i bandet The Highwaymen – Willie Nelson, Kris Kristofferson och Waylon Jennings. Låten de framför heter Highwayman.

Och vi får väl tro Johnny Cash när han sjunger.

Han är en Highwayman igen. Eller en droppe regn.

Första gången jag närmade mig hästar var jag i krypåldern. Jag bodde med mamma och pappa i Strömsbro utanför Gävle. Det var kort innan vår familj flyttade tillbaka till Finland, där jag sedan kom att växa upp. Det fanns mycket travhästar i Strömsbro och några hagar låg alldeles intill radhuset där vi bodde. En dag kröp jag in i en av hästhagarna. Mamma hade sin uppmärksamhet på något annat en stund och jag hann komma fram till hästarna och stanna där ett tag innan någon såg vart jag hade tagit vägen.

Det är omöjligt för mig att skilja på egna minnen och på det som andra senare har berättat för mig om händelsen. Hästarna samlades i varje fall omkring mig. De var, vad jag har hört, över 20 stycken. De sträckte ner sina huvuden och kollade in besökaren. Nyfiket. Lät lite när de andades och tittade mig rakt i ögonen. Och det är just den stunden som jag med säkerhet har ett minne av. Jag visste att jag inte behövde vara rädd utan att jag var välkommen.

Sedan bröt paniken ut. Alla människor viftade, sprang och skrek. Min mamma blev så rädd som en mamma kan bli när hon inser att ett barn snart ska dö ifrån henne. Alla trodde att jag skulle vara ihjälsparkad eller trampad på när de väl skulle få ut mig ur hagen. Men så blev det inte.

Jag kom ut oskadd och med en erfarenhet för livet. Mötet väckte en stark kärlek och längtan till hästarna. Gjorde att jag vill vara med dem.

Kanske gjorde det också att jag nu vill lära mer om vildhästarnas värld. Och att jag som tack vill försöka måla deras inre väsen.

I tisdagens inlägg stod det att jag ville möblera om i skallen.

Så hur går det? Blir det nå mera space där uppe?

Ja, några framsteg kan jag visa på. Jag har skärpt mig så att jag inte bara målar på utan väljer så optimala målaruppgifter som möjligt. Både på längre sikt och nedbrutet per dag. Det handlar inte om att göra så mycket som möjligt utan om att hitta RÄTT uppdrag. För mycket eller för svårt skapar motstånd och för lite eller för lätt sporrar inte tillräckligt. Så – litet eller stort, jag försöker hitta det som gör mig motiverad och som leder framåt.

Ok. Bra så långt.

Men sedan kom hästarna. De tycker att det är deras tur nu. Det hade jag inte planerat men nu när de är här kan jag inte förskjuta dem längre. Jag hade TÄNKT att ägna mig åt mitt VANLIGA MÅLERI och INTE ÅT HÄSTAR förutom vildhästprojektet som är ett UNDANTAG och som jag ska arbeta med i USA i maj-juni och sedan göra klart till en utställning 2011. Men nu måste jag släppa in dem långt tidigare och då kanske de tar all space så att det går åt fanders med hela ommöbleringen.

Eller så VAR det inte något fancy loftspace jag behövde utan rejäla vidder med hästar, frihet och en och annan cowboy.

Jag tycker man ska känna sig stolt om man brinner för någonting. Speciellt här i landet lagom där det i grunden finns en försvarsinställd och kritisk attityd mot allt som är annat än medel. Där det lätt blir det dämpade och just lagoma som får råda. (jamen, inte ska väl jag? & vem tror hon/han att hon/han är?)

För vi vill väl alla brinna? På riktigt ta till vara den lust, kraft och motivation som vi själva har och sådan som vi kan inspireras till av andra? Känna engagemang i våra liv och för det vi fyller dagarna med?

Att elden är farlig? Att det finns en risk att bli utbränd?

Ja, allt har sina risker. Och självklart kan det hända saker i varje människas liv som gör att det blir för mycket. Men jag tror att det sällan är eldens fel.

Kanske ska vi istället vara mera rädda om vår låga.

Idag håller jag på med förberedelser inför några kommande utställningar. Det är fullt med målningar längs väggarna och på golvet. Jag ska sortera, gruppera och välja ut. Inom kort ska jag nämligen lämna in målningar till både Regeringskansliet, Lidingö-salongen och Svenska konstnärinnors jubileumsutställning. För närmare info om utställningarna, se här.

Jag tycker om det här urvalsarbetet. Kanske är det rekryteraren i mig som kommer fram. Som trivs med att hitta de kombinationer som fungerar bäst.

Parallellt med  plockandet förbereder jag mig för vissa förändringar. Inga drastiska saker men jag brainstormar om hur jag framöver ska arbeta med måleriet. Det poppar upp en del idéer. Jag smakar på dem. Skulle det kunna vara något? Ger mig tid. Pressar inte fram något beslut. Låter tankarna flyga fritt och känner efter vad det är som bäst kan leda framåt. Blir konkret kring de tre kommande veckorna. Resten får fortsätta skvalpa ett tag.

Lisa Miskovsky fyller studion med lättsam plock&tänk-musik. Det är en bra dag och den har redan pågått länge eftersom jag steg upp klockan 04 00 av misstag. Trodde att väckarklockan hade ringt som vanligt. Men jag upptäckte först långt senare att jag stigit upp av någon annan anledning.

Du vet hur det är – vi har våra vanor. Sanningen är den att hur öppna och förändringsbenägna vi än anser oss vara, så är vi i mångt och mycket riktiga vanedjur. Och allt sitter i skallen. 

Jag tänker därför se över den egna möbleringen där uppe vad gäller förhållningssättet till mitt måleri och skapande. Helgens mässbesök gav ett överflöd av intryck och uttryck. Hemma igen med katalogerna i hand kan jag summera intrycken och konstatera två saker:

1. Jag vill inte byta ut mitt "möblemang". Jag har allt jag behöver.

2. Lite ommöblering skulle däremot inte skada. När tiden går vänjer man sig vid att det ska vara på ett visst sätt. Grejor slängs inte som gärna skulle få slängas utan man öser snarare på med pryttlar. Det blir sällan tillfälle att lyfta blicken för att se hur det viktigaste man har bäst kan komma till sin rätt.

Idag ska jag vara min egen inredningsarkitekt. Försöka göra mig fri från vanor som kan hämma och se hur jag vill ha det möblerat framöver. Jag vet redan nu att jag kan vara djärvare och att mera space står högt på listan.

Inte mera utrymme i studion alltså utan mera space i skallen.

Utanför fönstret virvlar fortfarande några vilsna snöflingor men solen blickar fram och fåglarna hörs igen. Det verkar vara dags att gå vidare. Från allmänt vädertyckande till vad man gör av denna söndag.

Jag känner något liknande efter de senaste dagarnas mastodonta konstintag. Att det är dags att gå vidare. Från att ha tagit mig igenom hela skalan av tycka om – inte tycka om, bra – dåligt, nytt – gammalt, varför håller jag på – därför håller jag på – lägger jag nu andras konst åt sidan och väljer att ha en dag med eget måleri.

Vi som skapar är alla i samma sits. Vi arbetar med oss själva som insats. Vi måste ta risken att andra tycker "skit", "ointressant" eller bara ser förbi. Vi måste hitta vår plats i konkurrensen.

Då gäller det att våga lita på sig själv. Att gå sin egen väg. Utveckla en egen stil. Hitta sitt unika uttryck.

Jag ska försöka ta ett steg till på den banan idag. Och jag undrar – finns det något alternativ?

Väljer man att avverka tre konstmässor på en eftermiddag så får man skylla sig själv. Ja, det blev alla tre för mig i går utan att det var planerat så. Just nu är jag därför ganska konstmätt, har ingen riktig distans och tycker det är svårt att plocka ut kärnan ur alla upplevelserna. Samtidigt har jag ett samlat intryck och vet vad jag vill fördjupa mig i.

Ska jag säga något så får det bli:

Market spelar i en division för sig. Har hip-faktor. Visar mycket som var bra. Är lättillgängligt. Dit tänker jag gå tillbaka. Konst av Richard Aldrich, Hanna Leena Heiska, Karin Wikström och Sara-Vide Ericson skvalpar överst bland mina favoriter. I alla fall efter en första scanning.

Supermarket ger intryck av "Alla kan och alla får uttrycka sig". Lekfullt men inte överensstämmande med min inre, personliga prototyp av vad god konst är. Det är mer som en kreativitetsverkstad. Det finns roliga saker att titta på och jag hittade Ville Rätys måleri, som jag tyckte mycket om.

Art Anglais känns som en traditionell konstmässa även om den är ny och presenterar sig som uppstickare. Den får nog svårt att göra sig gällande i konkurrensen med Market och Supermarket, som har starka varumärken, söker sig mot det nya och har ett intressant seminarieutbud. Samtidigt är Art Anglais ett komplement och de tre mässorna erbjuder helt enkelt på olika konstupplevelser. Det finns mycket att hämta på Anglais också.

Det var tänkt att jag skulle avsluta dagen med att gå på Konstnärsklubben Vårsalongen klockan 22, där Anna Odell var kvällens huvudgäst, men klockan 20 30 kroknade jag.

Jag hade deltagit i Supermarkets seminarium "Konsten att ta betalt". (som handlade om mycket av intresse men inte just om konsten att TA betalt)

1 1/2 timme kändes med ens som en lååång väntan. Allt trevligt sällskap från dagen var borta och ingen fanns inom räckhåll som kunde smocka mig in i en andra andning. Det blev hemfärd. Där och då.

Trevlig helg!

Målning: Karin Wikström på Market