Idag är det mycket yta som gäller. Den egna ytan. Andras yta. Vilken yta vi vill visa oss i. Vi är snabba att döma vad som är rätt och fel. Ofta på mycket ytliga grunder. Både i livet, konsten och alldeles överdimensionerat mycket i bloggvärlden.

Såklart. Det är lätt att dras med i en virvelvind av sökande, in i rum där man inte riktigt hör hemma. Lätt att få en uppfattning att man bör göra vissa saker för att gälla, safta till för att nå igenom bruset, tänka att kvantitet kanske ändå är viktigare än kvalitet. Det blir mer, mer, mer… och man föser undan de egna behoven av integritet och personlig sfär. Och med det riskerar man att tappa bort den egna identiteten någonstans på vägen.

Tack och lov finns det personer som gör andra val. Som vågar och vill stå för sina identiteter. Vare sig de är tydliga från början eller växer till sig med tiden. Som man tycker om att möta. För att de ger av sig själva. Bjuder in till något bakom ytan. Man lär sig av dem. Får förfasas. Oroas. Tänka till. Underhållas och roas. De blir viktiga för en just som de personer de är.

I livet. Konsten. Och i bloggvärlden.

På tal om Vårsalongen på Liljevalchs (i Stockholm) och resonemang om enkelhet och folklighet så visar Bob Dylan här att enkelhet kan vara både stor och smal. Jag har inga kommentarer till Vårsalongen i övrigt.

Det kom en fråga i kommentarfältet för ett tag sedan om jag kunde visa målningar FÖRE och EFTER jag gått på dem med makeovern.

Jag svarade JA då och här kommer några äldre målningar som har fått sig en omgång. Varför jag visar just dessa?  De passar ihop och jag behöver inte hålla på dem för någon kommande utställning. Och de är mer eller mindre klara nu.

Det jag har velat komma åt är ett sätt att handskas med penselföringen. Att hitta en rytm, ett flöde. Att inte konstruera utan att det ska vara naturligt. Ungefär som när man börjar kunna tala ett språk flytande.

Nu har jag gjort klart så pass många att jag inte längre störs av de (allt färre) målningar som inte håller måttet. Jag har lagt om min arbetsplan och passar på att ägna mig åt makeover-projektet nu när jag har ångan uppe. Under tiden växer det fram en längtan att få fortsätta med mitt huvudprojekt. Det handlar helt och hållet om nya målningar och där har jag kommit drygt halvvägs. Det är bara bra att jag hinner bli riktigt sugen! 

Hoppas du får en fin helg.

Det kan bli lite komplicerat med könsroller när man som kvinna har en cowboy inom sig. Inte en cowgirl utan en cowboy. Seg, tystlåten och fri. Hårt arbetande. Som driver hästar och kor över bergen och en och annan björn på flykt. Som istället för dagens modeoutfit bär hatt, shotguns och boots. Som tänker på vad som ska göras istället för på hur man ser ut.

Som mellan IRL i western sitter i Stockholm och läser Cowboy-tidningar. Med machosnubbar på omslaget. Och där bland annat kan lära sig How to win at cards, ride a bronc & wield a whip. 

Du förstår att jag kan bli lite kluven när jag får frågan om det kvinnliga i min konst. Om hur jag förhåller mig till dagens könsroller. Ibland flyger frågorna tätt intill min tinning men landar inte. Som om jag inte ens förstod.

Men det är klart att jag förstår. En del i alla fall. Och ser äkta identitet och schablonmässigt rollspel var jag än rör mig.

(Shotguns här: långa chaps.)

För några dagar sedan använde jag dans för att försöka beskriva en typ av måleri för en vän. Det var något enkelt som skillnaden mellan humppa och modern dans. Liknelsen fungerade som ett startskott och vi stannade kvar i dansens värld under en lång stund. Vi fördjupade oss och tog ut svängarna. Fick många skratt och faktiskt några insikter också.

Efter att ha släppt fantasin fri och ägnat oss åt allmänt kategoriserande kom vi efter ett tag in på vårt eget måleri.

Om det egna måleriet var en dans – vad skulle det då vara för dans? Är man bra på att dansa sin dans? Var har man sina styrkor och vad skulle man kunna utveckla? Hur är det med takten? Rörligheten, uttrycksfullheten? Hur skulle man VILJA dansa? Hur dansar man idag? Har man en utvecklad individuell stil eller släpper man loss i stunden och förlitar sig på ett gammalt rörelsemönster? Eller fegar man och viftar lite med armarna bara? Gör man något tillrättalagt & förväntat eller vågar man dansa sitt bästa?

Jag kan både känna och förstå mitt måleri lite bättre efter vårt samtal. Hur det har varit, var jag befinner mig nu och vart jag är på väg. Och en sak är säker. Jag måste satsa mer på träning för att kunna dansa som jag vill.

   Min dans, 2003

Jag hade inga speciella förväntningar på gårdagen alls men den blev en riktig vardagspärla. Du vet – vissa vardagar har en förmåga att utmärka sig utan att man gör någonting speciellt för att det ska bli så. Igår var en sådan dag.

Efter att ha målat tillräckligt och med flyt tog jag mig bort till Stureplan för att titta på fotografen och konstnärskollegan Ilkka Timonens utställning på Finlandsinstitutet. Jag tyckte om bilderna. Flera stycken tog sig förbi gränsen "tycka riktigt mycket om". Och DET är ett gott betyg. En bonus med utställningen var att jag träffade flera bekanta. Vi var kvar tills att stället stängde.

Spontan-gick-ut med en vän som det är roligt att vara med och att diskutera med. Det blev middag uppe på Mosebacke med utsikt över stan och sedan följde hon med till Debaser, dit jag ändå var på väg för att kolla in Willy Clay Band. Jag har deras båda plattor, Rebecka Drive och Blue, så jag är väl förtrogen med musiken och med bandets historia.

Att avsluta dagen med att lyssna på Kirunamusikernas americana fick mig att bli tvärlycklig för en stund.

Här kommer lite feel-good till dig med.

Tack för att du läser bloggen.

Nu ser jag mitt mönster. Tydligt. Och det får mig att skaka på huvudet och skratta om vart annat. Ja, kära nån, vad ska man göra?

Kort bakgrund: Måla, måla, måla. Produktiv men inte fått till det riktigt som jag velat. Antalet målningar växer och i takt med det en känsla av diffust misslyckande. Måla, måla, måla. Fortsätta. Göra klart. Kämpa för att göra klart. Rama. Ändå inte nöjd. Segt. Inser att måste vänta ut. Svårt komma vidare. Så plötsligt – genombrott och det funkar att uttrycka det jag vill. Jag börjar omgående måla vidare på de färdigt inramade målningarna.

VARFÖR HADE JAG SÅ HERRANS BRÅTTOM MED ATT DE SKULLE BLI KLARA?

Jag kunde ha lugnat mig. Gett målningarna och mig själv den tid som vi behövde. Det är ett mönster. Jag ångade på för hårt.

I långa loppet kanske det inte spelar så stor roll. Nu har jag ett bra material att arbeta vidare på. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar förutsättningslöst det jag har målat. Vissa målningar är klara. Ska inte petas på mer. Men där jag vill göra något så gör jag det. Mycket eller litet. Och allt runt omkring mig börjar, en duk i taget, bli så som jag vill ha det. Inte bäst och inte vackrast men mitt måleri, som det är ämnat att vara.

Då är det ok med inramningar. Bakvänt men ok.

Man behöver ju inte stå och hota med bössa vid någon personlig avspärrning precis men nog är det viktigt att dra sin gräns någonstans. Idag när man, trots imponerande försök till målfokusering, har fullt upp med en massa halvviktiga saker. Utan att kanske räcka till för det allra viktigaste.

Har man någonting i livet som är viktigast av allt så måste det få ett visst utrymme för att kunna bli vad man vill att det ska bli. Det är antagligen som när man odlar. Att plantera annat för nära eller att att inte rensa bort ogräset runt plantorna man vill ska växa gör att det blir taniga växter i landet.

Med målandet har jag ingenting att klaga på just nu. Jag är inne i en tacksam fas. Det är bara att måla istället för att göra annat på den tid som jag säger att jag vill måla. Men jag måste ändå dra mina gränser. Och påminna mig om att jag inte har plats för allt det där halvviktiga som pockar på. Om jag ska räcka till för målandet, viktiga relationer, företaget och hästarna.

Exempel på halvviktiga saker för mig är just nu: Jag har en hög med böcker som jag vill/borde läsa. Det skulle vara roligt med mer tid för vårt hem. Jag skulle vilja ordna fester för goda vänner. Skaffa hund. Se film, teater och fler utställningar. Dansa oftare. Skriva klart en påbörjad roman.

Nu motar jag bort dem alla med en stor gul private-skylt. Och du förstår att jag får veva.

Här kommer två pusselbilar till mina senaste inlägg.

Filmen visar Georgia O’Keeffe i fotografier och förmedlar lite om hennes resa mot en stark konstnärsidentitet i New Mexico.

I augusti förra året skrev jag följande om Georgia O’Keeffe. Se det som en bakgrund till de aktuella inläggen.

Vad är det med New Mexico? Varför har så många konstnärer packat sina väskor och flyttat dit för gott? Jag skrev ju igår att Susan Rothenberg drog dit och detsamma gjorde exempelvis Georgia O’Keeffe, vars museum Susan Rothenberg nu har utställning på.

New Mexico – kallat för "The Land of Enchantment" – har länge lockat konstnärer till sig. Faktum är att huvudstaden Santa Fe är det tredje största konstcentrat i USA efter New York och Los Angeles och galleritätast i hela världen. Och då har staden inte fler än ca 70 000 invånare. Och konstnärerna som yrkesgrupp har en självklar roll i samhället  där. På ett unikt sätt som knappast uppnåtts någon annan stans.

Men bakom det – vad är det som lockar dit folk?

Kanske landskapet, ljuset och klimatet. Friheten att leva i sin egen takt. Det informella. Ruffigheten, enkelheten. Den saliga blandningen av människor. Grånade hippies som blandar sig med konstnärer och författare, bikers, gruvarbetare, akademiker och frisvävare av olika slag. Man brukar säga att de som är där vill vara där. Många känner sig hemma och välkomna. New Mexico drar till sig människor som ser det som ett + att det är 60 miles till närmaste interstate highway och tre timmar till närmaste storstad. Alla kan inte med ödsligheten men de som älskar den finner lätt sin plats här. Det är en risk med att ställa ner sin resväska i New Mexico för det är inte sagt att man vill lyfta den igen.

Sedan – i New Mexico lever de tre befolkningsgrupperna spanjorer, indianer och anglos sida vid sida. Varje grupp med sin specifika kultur. Här bor alltså indianerna kvar på den mark de en gång hade.

New Mexico paketerar inga enkla svar åt oss. Men ger magi till den som vill ha.