Ett år är ett år så klart. Men när 2009 nu går mot sitt slut så står vi inte precis och kontrollräknar att det verkligen blev 365 dagar. Nee. Vi värderar det vi minns. Pros & Cons. Större förändringar. Kärlek. Vänskap. Händelser. Småsaker. Blev det över förväntan? Under förväntan? Eller har det bara rullat på?

För ett år sedan hade jag inte någon studio på Kungsholmen.  Då hade jag ännu inte börjat måla och konsulta i samma lokal. Det var långt innan jag började blogga. Jag hade inte varit i New York 25 gånger. Bara 22. Jag var inte KRO-medlem och hade aldrig ansökt om att bli det. Alla dukarna som hänger i studion var omålade.  Det var innan jag visste något om utställningen i Paris och en bra bit innan mina nuvarande måleriprojekt alls hade tagit form eller fått några namn. Jag hade aldrig visat mina målningar i så många olika sammanhang på ett år (7). Det var innan jag nästan tappade mitt måleriska uttryck för att sedan kunna fånga upp det igen.

Jag visste heller inte att Sara-Vide fanns och jag hade definitivt inte beställt några målningar av henne. Och då hade jag inte sett om Paris, Texas för det gjorde jag först igår.

Undrar vad som blir verklighet under 2010?

Det är lugna dagar – ganska produktiva men just lugna. Jag håller mig i studion när jag inte har möten. Och mötena är avsiktligt inte många.

Målar på, planerar och pysslar. Tänker mycket. Rustar mig. Vet inte riktigt för vad men jag rustar och laddar. Det är lite som innan ett lopp. Jag är ivrig att komma igång. Fokuserad. Känner att jag har mycket att ge. Att det kommer att gå bra.

Närmar mig någonting jag länge har strävat efter i måleriet. Ett än mer uppluckrat, på ett sätt fulare men bättre måleri. Tveksam harmoni i disharmoni.

För jag vill inte måla vackert.

Jag vill måla med hjärtat och levern.

Det är en mellandag. Ska man förvänta sig något av en sådan? Jag menar – komma mellan jul och nyår – det måste vara bland de tuffaste förutsättningar en dag överhuvudtaget kan ha.

Lite av julen finns kvar. Rester i kylskåpet, dekorationer och en hög med minnen, som börjar nyanseras. Nu väntar storfesten. Och ett nytt år. Hur kommer det att bli? Tillfälligt smyger sig vardagen in som bomull eller slår hårt, beroende på vad man har att möta och förvänta sig. Ja, om man inte har lämnat allt för en sträcka paradisdagar på någon strand. Eller lutar sig mot ett par stavar i en paus mellan hurtbullepass på snöunderlag. Förstås. Men… de flesta av oss är ändå hemma. Så, varför inte ge denna mellandag lite extra livsglans? Det kan både den och vi behöva.

Jag ska försöka ge min dag dendär glansen med hjälp av måleri och goda vänner.

För den som längtar efter någonting meningsfullt på konstområdet idag och som kanske också drömmer sig till New York kan det passa bra att titta på den en timmes långa filmen om MOMA på Youtube.

Vi hade inte några inslagna julklappar till varandra i år utan gjorde en gemensam önskelista istället, Maken och jag. Fem önskningar var. Sådant som vi vill göra tillsammans från och med jul och fram till sommaren. Det blev en hel del funderande från båda håll. Vi valde våra prio 5/person med omsorg.

Nu ligger listan därhemma och det bästa med den julklappen är att vi har alla upplevelserna framför oss nu när det har blivit mellandagar och vi närmar oss ett nytt år. Jag tror att den där listan är min bästa julklapp någonsin.

Själv är jag i studion i dag och ska så vara alla mellandagarna, har jag tänkt. Jag har börjat på några nya dukar, ska planera inför 2010 och får alldeles snart besök och ett välkommet avbrott för lunch. Lite ringrostigt är det såhär efter helgerna …

Då vi är inne på temat indianer så kommer här ett tolkningsförsök från min egen sida. Det är inte många som har sett denhär målningen för den har aldrig hängts någonstans. Idag kan den få vara med.

Jag passar på att rekommendera en film också. Det är är Courtney Hunts “Frozen River”. Det finns inget skönmålat i den. Ingen överdådig jul, inget lätt liv för människorna den skildrar. Men den är vacker på sitt sätt – mänsklig, avskalad och hoppingivande. Vare sig du är vit eller indian eller någonting annat.

Nu ska jag måla vidare.

Igår när jag målade på Black Hills-dukarna blev jag inspirerad att lyssna på indianmusik. Det hann bli några CD-skivor. Jag har ett stort intresse för indianernas historia och situation och har besökt ett 10-tal reservat på mina resor i västra USA. Black Hills hör inte till något reservat men South Dakota i sig har några stycken. Att stå där och måla väckte minnen till liv och gav nya tankar. Du vet hur det är, det ena ger det andra. På kvällen, när jag hade målat klart, började jag bläddra bland indianböckerna och sedan att kolla specifikt på indiankonst. Modern indiankonst fascinerar mig. Som jag har skrivit tidigare är Fritz Scholder en av mina favoriter.

Ta gärna del av filmen från IAIA Museum i Santa Fe, New Mexico: INDIAN ART THROUGH INDIAN EYES. Jag visar del 2 och 3 vid något senare tillfälle.

P.S. Det gick bra med måleriet. Idag är det julprogram för hela slanten så jag fortsätter i målarrummet först i morgon. D.S.

Inga planerade besök. Inga måsten annat än att trolla lite med julmaten här hemma ikväll. 

Jag kan därför måla precis hela dagen.

Det finns ett beställningsarbete som jag försöker få klart. Jag är nära men inte riktigt framme. Utöver det har jag inga projekt som stressar med dead-lines just nu och det gör att jag kan ägna mig åt det som lockar. Det blir då mina fyra Black Hills-målningar. De är i 46×55 och från början övermålningar från ett annat projekt som jag körde i diket med och skrotade. Men du vet – “Misslyckanden kan bli bra underlag för nya motiv”.

Dehär fyra bergsmålningarna är inspirerade av namnet Black Hills och av mina fantasier om dem. Jag skrev om detta den 13de och 14de. Nu har de torkat så att jag kan fortsätta arbeta med dem. Jag trivs med dem och hoppas jag kan göra något vettigt av dem.

Ute ligger den fallna snön kvar. Det är tyst och stilla. Borstarna är slitna. Många ger sig säkert ut på långpromenad idag – om det inte blir mer att skotta.

Innan andra har vaknat smyger jag upp, gör lite extrago frukost och hasar till målarrummet. Det är tidigt. Jag sätter på en Ry Cooder-CD (julmusiken får komma sedan) och jobbar en stund med några målningar som hänger uppe.

Jag använder nästan aldrig staffli. Föredrar att istället häfta fast duken direkt på en målarvägg. Jag vill kunna gå på ordentligt utan att något riskerar att ge vika. Därför kilramar jag också dukar först när jag är mer eller mindre klar med en målning. Det händer, om än inte ofta, att jag ändrar storlek på en målning och då är det bra att inte ha kilramat den från start. För att kunna vara flexibel med slutgiltiga måtten, alltså.

Jag har tänkt på en sak. När man målar (skapar överhuvudtaget)  handlar det mycket om förtroende. Både självförtroende och förtroende för att färgen, duken och penslarna ska vilja samverka med en. Man måste kunna ge ärligt och ta emot på samma öppna sätt. Det är som med all annan kommunikation. Det är först när det uppstår ett riktigt möte och en växelverkan som något större än de enskilda beståndsdelarna kan uppstå.

Nu är det dags för julfirande. I år kommer julen att ha utrymme för både umgänge, vila och arbete med måleriet. Jag ser mycket fram emot alltihopa och önskar alla en riktigt GOD JUL.

Det är lätt att bli stingslig fast man egentligen inte vill. Lite julöverspänd.     Är det så konstigt?

Jag menar – man träffar typer man inte riktigt kommer överens med och skulle egentligen vilja vara i egen hage. Då måste man ju visa att man har ett revir & att det inte går att klampa in på det hur som helst. Framför allt inte komma och äta av höet som är mitt!

Att jag ska ta det lugnt? Att det inte är något att hetsa upp sig över? Ni tycker att få saker är något att alls börja hetsa upp sig över?

Speciellt såhär i juletid?

Jaha. Okej då.

Men får jag vara med er då?

Jag har haft det kallt här i studion. Riktigt, riktigt kallt. Möten har det inte gått att ha. Inte här. Ändå har jag haft svårt att helt hålla mig härifrån. Målandet flyttar man inte på hur som helst. Därför har jag arbetat med mössa & varma kläder på när jag har varit på plats. Ja, vad gör man inte för konsten!

Trots mösstvånget har målandet flutit på bra. Jag har blivit klar med en målning som jag har arbetat på ett tag utan att få till det där sista. Med några andra dukar har jag också gjort tydliga framsteg. Jag skrev om måleriet härom dagen. Att det är så odramatiskt just nu. Och det är precis så det är. Därför är det för mig bara att arbeta på och inte störa för mycket.

Det är egentligen svårt att veta skillnaden mellan när måleriet kommer att flyta och när det inte gör det. De yttre förutsättningarna spelar naturligtvis in men är verkligen inte avgörande. Det är den egna knoppen & kroppen som lägger ribban. Som behöver befinna sig i ett visst balansläge. Någon som kan räkna ut vilket?

Nu ska problemet med temperaturen vara fixat. Jag kan därför se fram emot en jul med snö ute och värme inne. Precis som det ska va.

      Detalj ur målningen