När jag vaknade var det strålande väder. Som gjort för en önskedag i stan med låååångpromenad. Då jag inte kände mig riktigt klar med Chelsea efter gårdagen så började jag där. Väl på plats gav det inte så mycket nytt så jag spenderade resten av dagen i Greenwich Village och på Lower East Side. Jag kan strosa omkring nästan hur länge som helst i de stadsdelarna. Bara se mig omkring och ta det som det kommer.

Besökte några gallerier på Lower East Side, men det var inte så upplyftande. Det är tufft för de flesta. Sänkta priser med 50% och få sålda verk är inte ovanligt om man alls är kvar i marknaden. Köpte några julklappar i butiken till Tenement Museum på 108 Orchard Street (en riktigt trevlig butik) och gick sedan bort till The New Museum (of Contemporary Art) där man bland annat visar Urs Fischers Marguerite de Ponty på tre våningsplan.

Intressant allt det där men det bästa med dagen var ändå att få ägna sig åt strosandets ädla konst.

Började vid 11te Avenyn/27de gatan och gick så länge fötterna och mottagningsförmågan tillät. Det hann bli mörkt innan jag gav mig.

Chelsea får väl ses som  konstens centrum i New York även om det finns mycket bra på många andra ställen också. Galleritätt är det i alla fall. Lite snävt räknat sträcker sig det aktuella galleridistriktet från 12te till 9de avenyn och 29de till 20de gatan. Allra tätast ligger gallerierna på 23dje-26te gatan.

Jag såg mycket som jag tyckte var bra idag. Allra mest uppskattade jag följande, sinsemellan helt olika utställningar:

Norbert Schwontkowskis Ångstroem på Mitchell-Innes & Nash     

Jean-Michel Basquiats Large Drawings 1981-1982 på Stellan Holm Gallery 

Edward Burtynskys Oil på Hasted Hunt Kraeutler       

Olaf Breunings Small Brain Big Stomach på Metro Pictures            

Denhär resan finns det mycket jag vill hinna med.

Den första eftermiddagen tillbringade jag i Soho. Mina glasögon gick sönder först av allt. Tur i oturen så har jag köpt dem här. Traskade därför iväg till butiken i fråga och där hjälpte de mig med en gång. Efter det besökte jag Lennon-utställningen en gång till och handlade sedan lite konstnärsmaterial som jag behöver.

Det var länge sedan jag gjorde en riktig gallerirunda så det har jag tänkt ägna mig åt i helgen. Ska planera lite närmare innan jag somnar. Och somnar – det gör jag snart.

Flyger till New York nu på förmiddagen. Med lätt bagage & ljust sinne.

Det har varit perfekt ljus i studion idag och jag hann dra lite nytta av det. Förmiddagen var vikt åt möten av olika slag men eftermiddagen har jag haft och har för mig själv här under takfönstren. Jag njuter lite extra av det i och med att separationen bara är några timmar bort nu.

Vad gäller listan från i förgår så är den avbockad . Arbetet kändes lätt som en plätt. Enda överraskningen var att jag valde att förstöra & slänga 64 stycken dukar. Det låter mycket och kanske drastiskt. Om det konstnärliga existensberättigandet inte finns i en duk så börjar man lätt tänka “måste ju spara DUKEN”. Den kan man alltid ha användning för och man ska ju inte SLÖSA genom att kasta bort grundmaterialet för ens skapande. Men sen blir det att man samlar mindre bra målningar i stora högar allt eftersom åren går. Jag kom till en gräns där jag inte ville ha spår av taffligt fjösmåleri nära mig längre. De bara påminde om misslyckanden & de höll mig tillbaka.

Nu räcker det. Jag är nöjd. Tar en brake. Ska filosofera lite. 

Jag läste någonstans att det som man tycker riktigt mycket om att göra som barn kvarstår som viktigt för en också i vuxen ålder. Frågan är bara vad som händer däremellan – vad livet gör med oss och vad vi gör med livet. Vissa följer aldrig sitt hjärtas röst medan andra bestämmer sig innan de ens förstått att de har bestämt sig.

Denna lill-cowboy utstrålade noll tvivel i frågan.

Följande vill jag ha gjort med måleriet innan jag flyger till New York på fredag:

1. Sortera bort alla målningar, i studion och hemma, som jag inte skulle kunna tänka mig att sälja. Lägga dem i tre högar: släng, nollställ med vitfärg eller restriktivt spara. 2. Inte ha några sparade framme. Lägga dem i förrådet. 3. Dra igång Hästprojektet på allvar – med brainstorming, research, idé- och bildsamling. Kolla i mina hästböcker efter uppslag. Jag har några som handlar specifikt om vildhästar. 4. Börja omarbeta tre nya dukar som jag, trots att jag har lagt mycket arbete på dem, inte får att passa in i mitt TL-projekt (mitt huvudprojekt). 5. Göra embryot till en mind-map för TL-projektet. Strukturera befintliga dukars motiv och samla nya motividéer på den kartan.

Jag vet inte hur det är med dig men själv kan jag ha svårt att vänta. Läste du min blogg i helgen så förstår du att jag måste stänga om mig och utsätta mig för en väntan som jag inte vet när och om den tar slut. Det är inget negativt med det och jag inser ju att det bara handlar om att stå ut. Att inte fly till annat som är så lätt att göra när man inte riktigt fattar vad som pågår.

Det hände några bra saker i det tysta igår.

Dels målade jag över ett antal dukar som har stört mig och det var verkligt befriande. Jag tänker måla över fler. Inte förhasta mig men göra som med en del gamla klädesplagg som stör känslan av helheten i garderoben. Många av oss spar på sådant vi varken använder eller tycker om. Tänker att det kan komma till användning någon gång. Så ungefär kan det bli med en del målningar också. Man har växt från dem eller så var de fel från början. Då kan det vara en lättnad att göra sig fri från dem.

Sedan föll bitarna på plats ännu tydligare vad gäller mitt hästprojekt. Det är nu klart att jag kommer att kunna besöka vildhästar i några olika reserv på resan i maj. Jag känner oerhört starkt för projektet och det är självklart att jag ska genomföra det.

Kanske var det också just igår som jag slutligen gav mig. Insikten kom att jag har försökt att styra mitt måleri för att det ska passa in och bli respekterat. Trots att jag i hög grad är en person som vågar gå min egen väg och inte bryr mig så nämnvärt om allmänna konsttrender, så har jag ändå inte riktigt landat i hur jag ska förhålla mig till eget måleri. Kanske var det igår som jag bottnade. Jag kände i varje fall någonting fast under foten och kunde ta sats i en rörelse framåt.

Jag stänger om mig och fortsätter i målarrummet där jag slutade igår. Det är  någonting jag väntar ut. Ett uttryck som försöker hitta sin form. Jag är nära men inte framme. Försöker därför göra mig tillgänglig och ge det den tid som behövs.

Nu har jag lördagsskrotat, fantiserat om resan till vildhästarna i Pryor Mountains i maj, hoppat bana på ridningen och absorberat lite av det generöst soliga vädret.

Eftermiddagen ska jag tillbringa i målarrummet. Det finns inga störande faktorer andra än de jag möjligtvis skapar själv. Jag ska spela musik, kanske börja med Salomon Burke och ge mig de bästa förutsättningarna att fokusera på det jag vill åstadkomma. Precis som i ridningen (se vägen,  skänkla lagom och ge hästen utrymme att göra sitt) ha både drivet och lugnet. Låta tiden gå ända tills det är dags för umgänge och middag senare ikväll.