Jag blev stum. Från ingenstans, utan ansträngning från min sida, kom ett nytt projekt och uppdrag till mig i morse som en klassisk AHA-upplevelse.

Mitt måleri ser ut som så att jag har mitt huvudspår där jag arbetar med ett långsiktigt projekt som vi kan kalla TL. Det projektet fick jag anstränga mig hårt för att greppa. Jag tragglade på över 1/2-år innan jag fick det på plats med riktlinjer och temanamn som kändes rätt. Det projektet är en fortsättning på mitt huvudsakliga måleriska flöde med människan och det mellanmänskliga i fokus. Vid sidan av det här huvudspåret har jag jobbat med mina “Umleitung-projekt” som Open Range och Cowboy Moments. Det vill säga ett måleri med west, cowboys och hästar. Marknaden för Cowboys på duk är minimal i Sverige så med huvudet har jag bestämt att lägga det här måleriet på hyllan för att kanske ta upp det igen den dag jag eventuellt kan vara mogen för en satsning i USA, där marknaden för den typens måleri är enorm.

Men… som vi alla vet – hjärtat följer inte alltig huvudets logik.

I och med att jag älskar hästar, cowboys och open ranges så har det väl pågått en bearbetning i det tysta och det omedvetna tills hela paketet var klart och omöjligt att motstå. Då poppar det upp som en present när jag minst anar något.

Jag blev så ivrig att jag hoppade i bilen och åkte till studion för att måla några timmar i pur glädje.

Den senaste tiden har det varit en hel del arbete med olika ansökningar. Det klumpar ihop sig såhär på hösten, både vad gäller jurybedömda utställ-ningar, medlemskap och andra möjligheter. Nu är jag vid en punkt då jag inte längre kan påverka hur det kommer att gå. Allt är mer eller mindre inlämnat. Nu är det bara att vänta på utfallet av mina ansträngningar.

Som konstnär utsätts man överlag för månget kritiskt öga. Och i sådana här sammanhang också för andras bedömning ifall man räcker till eller inte, om man passar in eller ej, om man är rätt eller fel. Klart att ens konstnärliga kvalitet spelar avgörande roll men det går inte att bortse från att det är enskilda personer som fäller utslaget: tummen upp eller tummen ner. De som bedömer har sina referensramar. Tycke och smak formar vad man anser vara intressant.

Det finns väl knappt någon människa som tycker om att få nej – att avvisas. Som konstnär måste man ändå lära sig hantera detta eftersom det knappt är någon förunnat att alltid bli vald. Vill man vara med i leken så är det lika bra att räkna med en viss procent nej-svar. Och utsätter man sig inte för granskningen så får man ingen känsla för sin “hit-rate” eller nivå på utmaningarna där man “går hem”.

Jag får mina nej men sedan jag började tänka i form av procent så är de lättare att ta. För varje nej så får jag nämligen ganska många ja. Kanske är jag till och med lyckligt lottad som får så många möjligheter och jakande besked. Det gäller att inte glömma det. Och att ett nej ofta öppnar upp för möjligheter som man inte ens hade tänkt sig. Det finns alltid en väg vidare, var man än befinner sig. Vare sig man hamnar i worst case, best case eller som oftast, någonstans mitt emellan.

Och hur mycket jag än bubblar på så hoppas jag innerligt på en skonsam höst där jag slipper att få nej-besked. Burr.

Tät men smidig infartstrafik, stora revor i molntäcket. En bra start som någon på en Stockholmsvardag.

Två saker idag:

1. Willy Clay Band har prövat vår uthållighet men nu är äntligen deras andra CD BLUE ute. Jag, som många andra, har förundrats över att vi har ett svenskt band (från Kiruna) som är som de är och som gav oss REBECCA DRIVE för fyra år sedan. Kolla in Blue på exempelvis Rootsy.

2. Jag skulle vilja komma iväg på en riktig Horse Drive igen så jag håller på att kolla alternativen. All typ av hästförflyttning är häftig och spännande men jag skulle vilja ta del i en riktig Horse Drive och jag menar då en drive som tar flera dagar, kanske en vecka och som innebär att man flyttar en hjord hästar mellan sommarbete och vinterförvaring eller tvärtom. Det är därför vår eller höst som gäller och exakta datum. Framförhållning krävs alltså om man ska få det att funka. Det lutar åt Wyoming för mig. Tanken på att kunna kombinera ridningen med att resa runt där igen och att fotografera, kanske åter ta mig till vildhästarna i Pryor Mountains gör mitt inre vilt av glädje.

Bilderna är från en Horse Drive som jag gjorde i Montana/Wyoming på våren 2008.

Igår besökte jag Filadelfiakyrkan i Stockholm för första gången. Det var Steve Earle som drog mig dit. Dagen hade varit fylld till bredden med program så Maken och jag laddade med en rejäl middag på Absint innan vi sjönk ner på våra platser på nionde raden rakt framför scen.

Jag lyssnar ofta på Steve Earle. Med hans musik kan jag sväva iväg i en förnimmelse av västra USA, New York och medmänsklighet. Han är därtill en mycket bra musiker. Precis som när jag såg honom senast i Stockholm hade han inget band utan mötte publiken med sång, gitarr och munspel. Och sig själv.

Det jag saknar just nu är att komma iväg och teckna kroki. Jag är inte så bra på det men det är roligt och det är en mycket bra träning för måleriet, kanske den allra bästa i och med att jag målar åt det spontana och flyktiga hållet. Då passar krokins korta övningar mycket bra. Allra bäst tycker jag om att teckna uppgifterna på en eller två minuter.

I Stockholm finns det en hel del möjligheter att teckna kroki. Fina sådana anordnas i Konstnärshuset och i Edsviks Konsthall. De är dock på dagtid och jag har svårt att komma ifrån då. Något som det är enkelt att ta sig till och som också är bra är Kulturhusets öppna kroki i Bildverkstan klockan 18 på torsdagar.  Det kostar 100 kronor. Då ingår material och bra modeller. Det är en mycket brokig deltagargrupp. Nybörjare och rutinerade – alla är välkomna. Stadslivet pulserar utanför. Inne är det trevligt och upp till var och en hur man vill arbeta. Man glömmer lätt tid och rum.

Jag ska fråga några kollegor nu om vi inte kan börja ses där de torsdagskvällar som passar.

Nu är de uppe. De nya dukarna. Jag har kommit igång och gjort en första grund på tre av dem. Det får räcka just nu.

Du kanske tänker att det är väl ingenting att börja måla på nya dukar, att det är det som är hela grejen med att vara målare. Jo, ofta är det ingen stor grej alls. Men ju längre man sträcker sig från ens trygga uttryckssätt, från det som man behärskar och kanske till och med vet att man får uppskattning för, desto mer mod måste man mobilisera.

Man vet inte om det man håller på med leder en framåt eller om det blir en gir åt vänster. Man vet heller inte om man blir respekterad eller “beskjuten” för det man gör.

Så är det för mig just nu. Jag målar på mitt nya projekt och det är vad jag vill göra. Jag har ett arbetsnamn som lockar och motiverar men jag har ingen aning om vart det kommer att leda mig. Nya dukar är därför lite som en resa utan karta och guidebok. Jag vet bara att jag reser.

Dehär helgdagarna har varit bra. Inte bara bra för att jag har jobbat på med lugn entusiasm utan allra mest för att jag insåg att det blev för utmanande att riva ner alla färdiga målningar för att ersätta dem med åtta tomma dukar. Nu förstår jag inte ens vad jag tänkte på. Bara för att många råkar bli klara samtidigt behöver jag ju inte spänna bågen så att jag själv trillar omkull. Alltså ändrar jag mig och hänger upp tre nya dukar att börja arbeta på. Det är utmanande på en nivå som jag klarar. Jag såg med ens vilka motiv jag ska börja med och det känns spännande.

Det enda som jag riktigt saknar just nu är tiden att gå på lite olika utställningar och att komma iväg på kroki. Båda är viktiga så jag ska försöka få med lite mer sådant.

Planen var att jag skulle måla på helt nya dukar idag men nu står jag här och signerar, gör rent penslar och kilramar. Målar på något som redan är klart. Ok. Det jag gör leder framåt men jag har ändå känslan av att fega med en plastdummy istället för att göra the real thing. 

Suomiart hade höstmöte igår och jag trivdes till fullo bland kollegor på Galleri Aguéli. Ute regnade det sedan oktoberkallt, sådär att man helst bara vill kura hem eller in på någon varm bar. För mig blev det hem i och med att jag ville vara tidigt i studion idag.

En konstnär som betyder mycket för mig är Maj Arnell.

Jag har aldrig träffat henne och hon gick bort på på försommaren 2005. Ändå finns hon med mig så gott som dagligen i och med att jag har några av hennes målningar. Och jag tröttnar aldrig på dem och det jag ser!

Målningarna är skönt frikopplade från tid, rum och ålder och hennes måleri är ett bra exempel på att ålder och livserfarenhet kan bana väg för ett flöde som man under yngre år inte har möjlighet att kanalisera. Det ser lätt och självklart ut där på dukarna. Som en dans där man varligt sätter ner foten. Samtidigt vet vi att hon inte hade någon rak konstnärlig bana och att hon tydligen fick vänta rätt länge på sitt måleri.

Maj Arnell var 95 år när hon dog.

(detaljer från en av målningarna)