Måleriet och jag drar jämt just nu. Jag börjar bli klar med flera av mina 65×65-dukar. Det pågår ingen kamp. Vi ger och tar. I och för sig – en duk ligger gömd i förrådet och jag vet inte vad jag ska betrakta den som – ett bottennapp eller något med en udda potential. Den får ligga kvar där och jag koncentrerar mig på det positiva, på de dukar som visar på en väg framåt.

Ibland är det svårt att veta när och var man ska sätta punkt. Det gäller överlag, inte bara i måleriet. Det ska inte ske för tidigt. Någonting måste få en chans att utveckla sig till det bästa. Samtidigt får överarbetandet negativa konsekvenser. Det man håller på med riskerar att tappa sin fräschör och sin magi. Punkten får därför komma efter subjektiv bedömning och några nätters ”sova på saken”. Idag verkar vara en bra dag att sätta punkt på, att låta några dukar få sina sista penseldrag. Jag känner mig klar och en punkt idag ger plats för nya dukar i morgon.

Jag är inte född här men det är här jag har mitt ursprung. För mig är det skönt att inte behöva söka. I Kristinestad är jag uppvuxen, här bor min bror med sin familj och här är mina föräldrar begravna. Fast jag lämnade staden direkt efter gymnasiet så återvänder jag hit flera gånger om året. Här landar jag i den jag från början var och den jag en gång ville bli. Det finns minnen i byggnader och gator. Jag känner många som bor här. Det var också här som jag mötte färgstarka Rosa, konstnärinnan och teckningslärarinnan som såg och uppmuntrade när jag kom med mina första, taffliga oljemålningar.

Ju längre tid som har gått och ju längre bort jag har rest desto mer medveten har jag blivit om hur jag påverkats av att ha mitt ursprung här. Och som konstnär bär jag med mig öppna fält och färggranna stadshus djupt lagrade i intrycksarkivet. Jag har aldrig målat motiv härifrån men har ändå målat dem många gånger.

Efter en lång dag i studion var jag mör igår kväll, enbart inställd på att komma hem så snabbt som möjligt. På Barnhusbron kom jag ändå att tvärbromsa. Ett stort, blåsvart moln mot nordväst gav en alldeles gratis konstupplevelse. Jag blev kvar en bra stund och tittade på det som jag åker förbi varje dag men som jag nu såg andra kvaliteter i. Med ens var jag pigg och inspirerad. Fotade och började se fler intressanta bilder omkring mig. Stannade några gånger till under hemresan och försökte fånga något av det jag såg.

Idag är jag på väg hem på ett annat plan. Jag bor och lever mitt liv här i Stockholm men jag har mitt ursprung i svenska Österbotten i Finland. Nu ska jag besöka Kristinestad och delar av min familj i helgen. Mycket bättre kan det inte bli.
Allt gott!

Det är fint att vara tacksam för det man har, man ska gräva där man står och alla resor leder fram till en själv. Javisst, men ibland behöver man få sträcka på halsen för att se vad som finns utanför ens egna gränser. Kanske till och med få i sig något som erbjuds. Grönt gräs i form av intryck, kunskaper och upplevelser. Tack och lov så behöver inte det ena utesluta det andra. Vi behöver både trygghet och spänning, rutiner och förändring. Vi behöver få stänga om oss ibland för att i andra stunder öppna oss och få påfyllning. Vilken balans som är den optimala varierar från person till person och det där gräset, ja, ibland finns det precis utanför ”staketet”.

Det smattrar så trivsamt på takfönstren av regnet. Här i studion har jag fått tända takspottarna för första gången dagtid efter sommaren. Det är behagligt ljus att arbeta i. Det har varit möten stora delar av dagen men nu har jag en stund för skrivande och målande innan några vänner kommer och hälsar på ikväll.

Jag har överlag ganska mycket besök i studion. I början tyckte jag att det kändes lite kymigt och jag hade ett behov att förklara att dukarna som hängde inte var klara, att dendär kanske inte blir någonting o.s.v. Jag var lite förlägen, helt enkelt, och oförberedd på besökarnas reaktioner, sådär mitt i min arbetsprocess. Numera känns det bara trevligt och nyttigt med besökare! De uppskattar att få komma in i ett målarrum och de tycker om det som det är. Jag säger att här målar jag och såhär ser det ut just nu. Har jag någon duk som jag absolut inte vill visa så tar jag ner den innan. Det är viktigt att själv få avgöra när man vill visa något man arbetar på för andra. Men det är också bra att lära sig hantera andras reaktioner utan att allt är färdigmålat, ramat och hängt. I alla fall är det så för mig.

Idag gör några möten och en resa till Katrineholm att jag får ont om tid i studion. Åker därför in extra tidigt för att hinna måla en stund innan allt drar igång. Som ganska ofta går det bra när jag har begränsat med tid. Det är roligt och det är som om tidsbristen gav mig mod att gå på kritiska ställen i målningarna som jag annars kan dra mig för att röra. Jag är nöjd när jag låser och går.

Det är en vacker dag för bilkörning. Solen skiner och lövglöden lurar i buskarna. Jag har kameran med mig och fotar lite för att göra resan i sig kreativ och meningsfull. Tack Katrineholm!

Nu kommer jag inte längre med mitt Badlands-projet. Inte för tillfället. Det är för svårt för mig. Alltså kliver jag tillbaka och kommer att hålla mig där tills jag vet hur jag ska kunna föra det vidare. Jag måste få distans och växa mig mogen en fortsättning.

20092009 – det kanske borde vara en alldeles speciell dag idag? Jag väljer trots dagens unika datum att steppa in i en välbekant trygghetszon. Ägnar mig åt en serie stadsmålningar. Det känns tacksamt och självklart att måla. Tänker att hade jag inte begett mig till mina Badlands så hade antagligen inte detta flutit på så lätt som det nu gör. Bra så! Då har jag lyckats tänja mina gränser ett snäpp.

Den här helgen ägnar jag mig åt ett projekt som jag målar på hemma. Just nu handlar det om fyra dukar + att jag ska måla några till. Därefter ska jag välja vilka som slutgiltigt ska ingå i projektet och om det ska bli aktuellt att visa upp det i något sammanhang.

Min avsikt har uttalat varit att lägga målningar med western-tema på hyllan men nu när jag tittar på projektet så utspelar sig händelsen just i ett sådant landskap som jag skrev om igår. Det är kargt. Det är west, det är lite häst, och pang-pang. Det gäller att överleva. Det är väl så ute som tema att det kanske kan bli inne.

För att komma i stämning lyssnar jag på Marty Stuarts Badlands och Robbie Robertsons Music For The Native Americans. Jag har inga indianer i mitt projekt men om landskapet kunde sjunga så är det kanske just följande från Robbie Robertsons Golden Feather som skulle höras bland klipporna:

In the autumn night
When there’s no wind blowin’
I could hear the stars falling in the dark
When you find what is worth keeping
With a breath of kindness
Blow the rest away

Landskap finns med, mer eller mindre, i nästan allt måleri. Ibland är de föreställande och uppenbara, ibland mer diffusa och kanske i form av inre landskap.

När det gäller faktiska landskap så kan jag tycka att mycket är vackert men det är få landskap som tilltalar mig måleriskt. För mycket grönt, detaljrikt eller tillrättalagt får mig att vända bort den konstnärliga blicken.

Det som lockar mig är öppna, fria ytor med en rätt så färglös och karg inramning. Starkast har jag känt för vissa landskap i västra USA, speciellt i Wyoming och New Mexico. En otippad upplevelse var när jag red genom Badlands, som är bland det fulaste landskap man kan förvänta sig. Det kärva vädret borde inte ha gjort det bättre. Men där, mitt i tomheten, fick andra krafter utrymme. Ljuset, himlens tvära skiftningar, hästarna och människorna framstod i en ny dimension. Jag blev helt tagen.

Idag målar jag på en duk med en hund i ett landskap. Landskapet är egentligen helt tomt. Det är bara färgsjok. Och hunden – jag vet varken varför eller varifrån han har kommit men jag gillar honom.

Eftersom jag befinner mig mitt i en svårtolkad förändring med måleriet så är jag extra hygglo mot mig själv idag och drar ner kraven på konstnärlig finess och originalitet. Istället har jag valt ut fem konkreta saker att göra. Fem saker som leder mig framåt.

1. Dra de sista penseldragen på en stor duk (130×130), som jag har hållig på med sedan i mars. 2. Skissa på ett beställningsarbete; Det räcker om jag får grunden på plats. 3. Ta fram tre målningar som hör ihop och rätta till den ena så att den harmonierar med de två andra. Nu är det något som stör. 4. Plocka undan två målningar som irriterar mig. Ge dem lite semester i förrådet helt enkelt så jag slipper se dem. 5. Hitta lite tid för reflektion i hörnstolen. Titta på målningarna jag arbetar med utan att behöva göra någonting åt dem.

Detta är ungefär som att göra någonting oväntat med en häst som fastnat i ett negativt beteendemönster. Plötsligt har den glömt vad den ville undvika och går vidare med lätta steg.

I takt med att jag bockade av uppgifterna så byttes mitt perspektiv från oviss tveksamhet över vart jag är på väg till målarglädje i nuets små steg. Av bara farten ville jag mer och det blev en extra produktiv och rolig dag.