Chip Taylor och Kendel Carson spelade på Akkurat igår. De kompades av svenska trion Björn Kiruna Pettersson, Örjan Mäki och Magnus Olsson. Förutom att jag stod där på en pall och njöt i största allmänhet så kom jag att tänka på följande:

Ska man uttrycka något (konstnärligt eller rent allmänt) så är det naturligtvis en god idé att ha något att säga, att veta hur man ska säga det man vill säga och att säga det man säger på ett äkta och personligt sätt. Men därtill gäller det att inte bli så upptagen av sitt eget uttryck att man glömmer att respektera och bekräfta sin publik – vare sig den är stor eller liten.

Det var något storartat över framträdandet igår. Det var inte perfekt. Gruppen på scen hade bara spelat ihop några få dagar. Men de var så äkta och mötte publiken med sådan närhet och respekt att det satte vackra, blekgula spår i sinnet på en.

Tack för alla vänliga kommentarer (i och utanför detta forum)om bloggandet och sidan i övrigt!

Med avbrott igår för ridning och kräftskiva hos goda vänner så har jag mest hållit på och kilramat. Och lyssnat på Cash… Jag måste säga att mot slutet av första CDn så befarade jag att det skulle bli en överdos med så mycket Cash på en gång. Men den känslan försvann och redan igår tog jag de fyra första. Den sista idag. Ja, jag har alltså lyssnat på dem alla tidigare, många gånger, men aldrig såhär i en följd. Det är skratt och gråt, liv och en hel del död. Kärlek och Gud. Många dråpliga historier. Det är ärligt och stundvis helt naket. Jag tycker om att höra denhär musiken ibland men den gör mig också tacksam att jag har ett något så när ljust sinnelag och att jag inte bär på ensamhet som ett grunddrag i min personlighet.

Men visst, vi har alla en mer eller mindre framträdande desperado inom oss och raderna som följer får bli sammanfattningen från helgens Cash-lyssnarprojekt:

Desperado, why don’t you come to your senses?
Come down from your fences, open the gate
It may be rainin’, but there’s a rainbow above you
You better let somebody love you, before it’s too late
Och ramningen ja, den gick bra av bara farten. Jag spände duk tills vänstertummen tröttnade och lade sig i en rät vinkel.

Och ramningen ja, den gick bra av bara farten. Jag spände duk tills vänstertummen tröttnade och lade sig i en rät vinkel.

Var hos Lundins i veckan och kompletterat förrådet av kil- och ytterramar. Den här helgen kilramar jag därför för fullt. Det gör jag hemma i snickarboden som egentligen är en skrubb. Jag tycker att det är helt ok att rama. Det ska göras och det är lika bra att gilla läget. Man kan ju passa på att ge tankarna fritt spelrum eller underhålla sig med bra musik. Den här gången har jag bjudit in Johnny Cash. Jag lyssnar igenom alla American Recordings skivorna – samlat och i ordningsföljd.

Jag har haft studion på Kungsholmen sedan februari i år. Då flyttade jag över all min verksamhet hit. Det gick snabbt och enkelt, i alla fall när jag ser på förändringen såhär i efterhand. Jag hade kollat av lokalmarknaden men detta var den första och enda lokalen jag gick och tittade på. Jag bestämde mig inom några timmar och värden gav till min glädje sitt ja efter några dagar. Lite renovering och jag var i gång.

Målandet har fungerat bra ända från start. Nu, när det har gått ett antal månader, märker jag ändå hur både det och jag själv har förändrats. Nyans för nyans, sekund för sekund har någonting fallit på plats. Det är en sak att göra en yttre förändring och en annan att växa in i den helt och fullt. Jag hoppas att jag är där nu. Jag ser fram emot september och höst och möjligheten att få tillbringa många och långa dagar här på Arbetargatan.

Jag har intresserat mig mycket för skapandeprocessen och hur man som enskild person kan utveckla sig i förhållande till den. Idag vet vi ganska mycket om innebörden i processens olika steg. Att det exempelvis kan vara verkligt segt ibland innan vi kommer till en lösning. Som konstnär vet man oftast också väl hur man fungerar i sitt kreativa uttryck. Vad som är bra för en och vad som inte är det. Trots detta är det många av oss som inte riktigt förmår skapa/arbeta som vi skulle vilja. Annat kommer emellan. Allt möjligt annat. Det värsta man som kreativ person (konstnär eller inte) kan göra mot sig själv är att inte skapa. Hellre tio minuter än ingenting. Hellre en dag än ingenting, Hellre någon timme per dag än ingenting. Hellre två år än ingenting. Sak samma vad man lever med för förutsättningar och måttstock så gör avhållsamheten i sig större skada än att något man presterar kanske inte blir så bra. Det man en gång har skapat kan alltid leda en till något annat.

Avhållsamheten gör att man lätt hamnar i en negativ spiral. Steget till den egna konsten, till balansen i det egna arbetsflödet riskerar att bli längre och allt svårare att ta. Man har höga krav, vet hur konkurrensen ser ut. Man kanske gör försök och blir besviken över resultatet. Kontinuiteten däremot tenderar att avdramatisera kraven på viss prestation. Arbetar man bara på så leder det en framåt i ens egen process och blir till resultat, förr eller senare. Sak samma igen vad man har för förutsättningar och måttstock.

Värsta straffet är att inte skapa om man har behov att skapa.

Det håller på att bli för tryggt och är därför tid för change. Under sommaren har jag målat på rätt många nya dukar. De har undan för undan samlats på väggarna i studion precis som de ska, för att torka och för att i omgångar målas vidare på. Plötsligt är jag dock vid en punkt där det är bekvämt att de hänger där. Som om de hörde till och hade sina platser. Men de är bara till låns. Plockade därför ner de allra flesta – 12 stycken. Stora målarväggen kom att gapa helt tom. Upp åkte istället fem nya dukar, 65×65, som representerar ett projekt som bara är på planeringsstadiet.

Med ens är det en annan känsla i rummet. Den är inte speciellt bekant eller trygg men den bjuder in till någonting nytt. Nu gäller det att ”måla framåt” istället för att fila på redan gjorda penseldrag.

Det blev en konstruktiv förändring för sedan målade jag länge.

Morgonhimlen får mig att tänka på Georgia O’Keeffe. Hon målade ABOVE THE CLOUDS. Molnen idag liknar hennes vita puffmoln fast de är mindre och mera alldagliga.

Jag har tidigare inte varit speciellt intresserad av Georgia O’Keeffes måleri eller person men i november när jag var i Santa Fe, New Mexico ändrade jag mig. Där finns Georgia O’Keeffe Museum och jag kom att besöka det några gånger under min vistelse i stan.

Georgia O’Keeffe levde tills hon blev 98 år. I hennes konstnärskap och livsöde kan man hitta det mesta om en konstnärs sökande och utveckling. Och nog var hon en sökare alltid. Glädjande nog fann hon sin plats till slut – på Ghost Ranch och i Abiquiu, där i New Mexico. I det karga, öppna och ödsliga landskapet verkade hon hitta det sammanhang hon behövde för sitt skapande.

Det som är intressant med Georgia O’Keeffe, förutom hennes egen konstnärliga verksamhet, är att hon blev fotograferad under hela sin karriär av flera fantastiska fotografer, bl.a. Alfred Stieglitz, Ansel Adams och Arnold Newman. Detta gör att man kan följa henne på ett sätt som är ovanligt.

Jag kan rekommendera boken på bilden för den som önskar läsa om Georgia O’Keeffe. Ett antal fotografiböcker finns på marknaden för den som är mera intresserad av bilder.

Efter marknad, tältnatta och samling till söndagsgudstjänst var det dags att lämna torget i Värnamo. Den egentliga uppgiften för helgen var nämligen att plocka ner COWBOY MOMENTS. Utställningen har pågått hela sommarsäsongen på Big Bengts Museum, High Chaparral. Cariana Kvist, som är fotograf, och jag har visat fotografier respektive oljemålningar med cowboymotiv. Jag blev oväntat glad att se målningarna igen. De fick mig att minnas och drömma om egna cowboystunder. Om alla upplevelser som från början inspirerade mig att göra projekten OPEN RANGE och COWBOY MOMENTS. Nu ska western-motiven dock få stå tillbaka ett tag för andra projekt men tack och lov är det gratis att minnas och drömma.

Jag älskar att kliva in i studion på mornarna. Att komma bort från bruset och rörelserna på gatan. Att efter nattens vila se vad jag lämnade dagen innan. Hur blev det? Bra som det är? Behov av något kompletterande penseldrag någonstans? Eller något som inte stämmer alls? Hur det än blev så är varje morgon en startpunkt på nya möjligheter. Det gäller bara att göra något av dem.

Studion ligger på Kungsholmen i en före detta kartongfabrik. Det är här jag tillbringar mycket av min tid.