Det var en höjdpunkt i genren positiv konstupplevelse.

På vägen hem mot Stockholm gjorde vi en avstickare till Fiskebäckskil för att besöka Saltarvet och alldeles speciellt för att där titta på Ernst Billgrens pågående utställning/nya målningar Åtta världar.

Samling Saltarvet, som är ett privat initiativ, består av verk av några av våra främsta samtida svenska konstnärer. Sedan 2005 fungerar exempelvis Saltarvet som bas för Lena Cronqvists privata samling med egna verk. Konstsamlingen är sammantaget på världsnivå och värd ett besök i sig men just nu vill jag skriva om Ernst Billgren.

Som många andra har jag sett ganska mycket av Ernst Billgrens måleri genom åren. Mycket har varit väldigt bra, ja unikt, men jag har också trott mig vara mätt på hans uttryck och har känt mig lite avvaktande på senare tid. Utställningen Åtta världar överraskade mig dock. Ja, i ärlighetens namn så knockade den mig och jag tycker målningarna är bland de allra, allra bästa jag har sett Ernst Billgren göra.

Utställningen är hängd så att man ser en målning i taget. Man kan försjunka länge i de olika världarna; fundera, kolla på detaljer och diskutera. Det är sagor, thrillers, dramaskildringar och historiska berättelser – allt i ett – men i bildform. Utan att man får reda på vad det egentligen handlar om. Man får göra sin egen tolkning av världarna. Har man humor så får man skratta. Och tekniskt sett är målningarna mycket skicklig utförda – som samlar han allt han lärt sig och för det vidare till en ny dimension. I mina ögon visar Ernst Billgren på Saltarvet ett samtida måleri när det är som allra bäst.

Läs Bohuslänningens artikel Konstnären som sätter sina egna regler för att ta del av Ernst Billgrens egna tankar om utställningen.

Jag är nöjd med vad veckan har gett målarmässigt. Bryter man upp från studio och hemmaateljé så är det inte givet att måleriet flyter på riktigt som man önskar. Men ambitionerna låg väl på rätt nivå den här gången för när jag nu packar och åker från huset så har jag 23 målningar på tork i bagaget. Små målningar men ändå.

Det har varit en bra semester!

Och ändå längtar jag hem nu. Hem till vardagen i studion.

Mitt favoritställe för fotografering i Strömstad har den här gången varit återvinningscentralen. Staden har en bra sådan. Praktisk för den som besöker och med bra sortering.

Vid första besöket var jag där för att slänga saker. Precis som det är tänkt. Vid de senare tillfällena åkte jag dit mest för att fotografera.

Det var så mycket jag ville göra just i går att jag lackade ur på allt regn som skapade en tung, grå filt över semesterparadiset och verkade göra det mesta omöjligt. Tar vi måleriet så finns det platser på tomten som jag inte ens har hunnit ställa målargrejorna på. Som jag har längtat till men då haft solsken, baraxlat och utspridda målardukar i tankarna. Den bilden stämde i går väldigt dåligt överens med verklighetens Strömstadtillvaro och jag lät det grå välla in och ta plats i sinnet. Satt i köket och tyckte att jag lika gärna kunde vara hemma. Att det var tråkigt. Och lite synd om mig som hade det som jag hade det.

Sedan gick jag ändå ut på glasverandan. Där finns skyddande fönster samtidigt som några karmar står utan glas. Man är varm och torr samtidigt som man hör regnet och känner hur det doftar. 20 småmålningar och tre nya lite större låg på tork och täckte bord, soffa och stora delar av golvet. Jag började förbättra lite detaljer på en och ett antal timmar senare hade jag arbetat igenom dem allihop. Det var så rogivande och skönt där att arbetet flöt på som av sig självt.

Avslutade dagen inne i stan på en trevlig restaurangpråm. Insvept i filtar och med färg i sinnet igen. 

Men det var nära att jag hade gått i fällan.

Vädret gör att jag inte kan använda de fina målarställena som finns här på tomten till fullo. Det är lite som med middagsbordet på en midsommarafton. In och ut och in igen. I omgångar blir det att måla på glasverandan för att få skydd från vind och saboterande regndroppar. Och, va tusan. Allt fungerar på något sätt bara man vill. Det är måleri som måleri. Jag har gjort skitsaker hemma och jag gör skitsaker här. Jag har dragit coola penseldrag i studion och det gör jag här också. Eftersom jag vill måla en del av dagarna så målar jag. Ute eller inne. Jag hittar alltid en plats.

Det är ganska mycket prat så här i sommartider om man ska vara ledig från sitt konstnärskap eller inte. Den där frågan duckar jag för helt och hållet och går och målar istället.

Varför inte bara göra det som känns rätt? Det man kan och vill?

I Strömstad finns en vacker liten konsthall som heter Lokstallet. Som namnet indikerar är det ett gammalt lokstall som har renoverats och fått nytt liv. Konsthallen invigdes år 2000 och varje år arrangerar man bland annat en utställning med den person som har valts till årets konstnär. I år är det Arne Isacsson som har utsetts till årets konstnär och hans utställning kan ses fram till den 8 augusti.

I utställningen får vi se måleri ur Arne Isacssons nutida produktion. Han har utgått från några olika teman. Själv tycker jag mest om hans verk i sviten Urtjur men allt är intressant. Han är några över 90 nu och har som få både sitt eget långa konstnärskap och sitt bidrag till otaliga andra personers utveckling med sig i penselns säkra, flyktiga och sökande drag över pappret.

För att läsa lite mer om Arne Isacsson och utställningen kan du kolla in artikeln i Bohuslänningen: Konsten som ett förhållningssätt till livet.

Själv har jag handlat nya dukar och ska nu fortsätta med mitt.

   Arne Isacsson: Urtjur

Det finns flera bra målarställen på tomten men här är platsen som jag tillbringade många av gårdagens timmar på. Den ligger vid vattnet med stenmurar som utmärkt arbetsyta. Båtarna drar förbi. Det kluckar rofyllt och luften doftar hav. Allt medan jag kan försjunka i  penseldrag och färgnyanser. När jag inte pratar med mitt sällskap, dricker kaffe eller viftar bort någon myra som traskat in på farligt territorium, vill säga.

Hemifrån har jag med mig 20 stycken grunder till småmålningar på 20 x 20 cm. Tanken var att det skulle räcka. Nu har jag bara tre kvar att arbeta på. Eftersom jag hoppas kunna måla här några dagar till så blir det att leta rätt på duk i stan eller i ett närliggande köpcentrum. Förväntar mig inte att hitta duk på rulle men kilramat känns helt ok, här & nu.

En insikt har smugit sig på mig – det spelar inte så stor roll längre VAR jag är när jag målar. Huvudsaken är att jag kan röra mig – vifta, dansa och slabba. Då fungerar det tillräckligt bra.

Det gör det just nu.

För att göra målandet enkelt under tiden jag är här i huset hade jag tänkt hålla till utomhus. På gräset, vid någon av stenmurarna eller i vattenbrynet framför fältstaffliet.

I vanliga fall målar jag nästan aldrig vid staffli. Tycker det är för begränsande och instabilt. Har dukarna direkt på någon målarvägg eller på golvet i stället. Far runt i rummet, nästan dansande. Aldrig sittandes på någon stol.

Nu blev det kallt och regnigt i går. Så pass att jag, som massvis med andra semesterfirare, fick inhandla fleecejacka och sockar. (Nee, jag hade inte packat med SÅNT.) Eftersom jag slabbar med färg när jag målar kan jag inte ställa mig var som helst inomhus. Jag hamnade i ett hörn av glasverandan, på en stol och med staffliet framför mig. Finfint ljus och behagligt för en dag men alldeles för städat och stilla för att fungera någon längre period med min målarpersonlighet. Tur att jag tog med just ett gäng 20 x 20-målningar. De är så små att jag skulle kunna sitta på en resväska och måla dem.

I dag ska jag hitta en plats där jag kan röra mig.

Äntligen framme. Efter en första kväll i Strömstad och en sova-stock-natt i huset sitter jag nu vid köksbordet och blickar ut över vattnet. Tiden har saktat in. Det är tyst och stilla. Bara datorn låter lite svagt. Njuter av stunden samtidigt som jag planerar och längtar efter att sätta igång med både skrivandet och målandet. Tanken är att arbeta med bådadera några valfria timmar om dagen för att sedan göra precis vad tusan jag vill med resten.

Vi får se hur det blir.

Dagen började med regn i Mariestad. Hade tänkt måla vid silon men hann bara fotografera lite där innan himlen öppnade sig. Funderar nu på att åka via där via på hemvägen också och förhoppningsvis få bättre tur med vädret då. Just nu spelar det dock inte så stor roll. Jag har kunnat följa projektets utveckling på plats och det har varit toppen.

Det som sedan följde var ett långt & innerligt födelsedagsfirande tillsammans med goda vänner. Mycket vi gjorde hade inte har ett smack med konst att göra men kvällen på Ullevi i Göteborg blev en hisnande upplevelse som tillfredsställde dagens konstbehov med råge. Jubilaren hade sedan länge planerat för Pink-konsert och jag satt som häftad vid den storslagna showen och njöt av varje sekund. The Funhouse Summer Carnival Tour är nytänkande underhållning när den är som bäst – med musik, bildkonst och akrobatik i en imponerande helhet. Pink tillhör inte mina främsta idoler men det är bara att bocka och buga inför det hon gör.

Vilken kick!