Jag är inne i en fas då måleriet flyter på. Jag ser i de flesta dukar vad jag ska göra i ett nästa steg. Penseln antingen lyder eller överraskar på ett positivt sätt. I går kunde jag därför signera två målningar och få några till att närma sig stadiet där det går att kliva tillbaka, betrakta och tänka/känna "Ok – that’s it!"

Men hur vet man egentligen när en målning är klar?

Den typ av måleri som jag ägnar mig åt tar sin form under en ganska lång process. Det sker en växelverkan mellan mig och duken. Jag vet sällan från start hur en målning ska se ut när den är färdig. Den växer fram undan för undan. Ofta naturligtvis i riktning av en intention jag har haft. Men många gånger också åt något helt oväntat håll. Då är det inte självklart var man ska sätta punkt för arbetet och betrakta det som färdigt.

Vill man ha ett enkelt svar på frågan så är en målning klar när konstnären tycker så. Visst. Men för egen del försöker jag numera eftersträva att en målning ska kännas rätt snarare än att den ska vara "färdig". Den kan nämligen kännas rätt långt innan hjärnan säger att den är klar. Den kan också kännas rätt långt efter att hjärnan tycker att den är klar.

De två jag signerade igår känns rätt. Jag vet däremot inte om de ska betraktas som klara. Huvudet är osäkert men hjärtat säger ja.

   Detalj ur ny målning

Nu är det ungefär två månader tills jag ska till västra USA och cowboysa mig igen. Förutom att researcha för mitt vildhästprojekt inom måleriet reser jag dit för att leva ranchliv och driva hästar. Och nu är det är hög tid att intensifiera träningen för att fixa det krävande programmet i sadeln! Jag behöver god kondition och många ridtimmar med mig i bagaget.

Allt emellanåt får jag frågor om detta med att driva hästar. Hur det går till, hur snabbt man rider, hur man får hästarna att följa och så vidare.

Man talar dels om att gather horses och dels om att drive horses. Det första är att hitta hästarna och att få dem samman. Det andra att förflytta dem från en plats till en annan. Att leta upp och förflytta hästar på en ranchs ägor tillhör vardagssysslorna. Det går oftast undan och kräver god improvisationsförmåga. Stora horse drives (ofta med flera hundra hästar) ordnas vår och höst då hästarna ska förflyttas mellan vinterförvaring och sommarbete. Man eftersträvar lugn och kontroll i hjorden genom att vara många cowboys med bestämda uppgifter, men mycket oväntat kan hända, som alltid när man har med hästar att göra.

Här kommer ett filmklipp som visar vad det går ut på att driva hästar. Framför allt om hur hästarna beter sig i sammanhanget. Följ med till Montana en stund!

Vi har alla vår inre kritiker. Någras är saklig och konstruktiv men mångas tyvärr är sträng och svår att behaga. Jag har tidigare skrivit om den inre kritikern i flera inlägg. Jag intresserar mig mycket för hur vi på bästa sätt kan handskas med honom/henne för att i fred få ägna oss åt det som vi brinner för. Här kommer några punkter att låta sig inspireras av om man känner att ens kritiker är a pain in the ass.

1. Gör kritikern greppbar. När man gör honom/henne verklig tappar man en stor del av respekten. Plötsligt ser man att det kanske bara är en gnällig, liten gubbe som inte hade något bättre för sig än att hacka ner på en och då kan han ju lika bra lägga av.

2. Försök att ha en fungerande relation till honom/henne. Eftersom man ändå ska leva ihop så är det lika bra att ha ett vettigt liv tillsammans. "Du får vara med mig och jag behöver dig men jag vill inte att du förstör för mig när jag målar" (eller gör något annat där han/hon brukar vilja lägga sig i).

3. Ta ledarskapet. "Jag tänker fortsätta med mitt skapande, vad du än tycker. Din kritik är viktig men var tyst och lägg dig inte i när jag arbetar. Jag behöver space och vill höra din kritik endast vid överenskomna tillfällen. Tänk igenom vad du då vill förmedla till mig".

4. Ge honom/henne ett vettigt uppdrag. "Hjälp mig bli bättre. Istället för att såga, försök att vara konstruktiv. Du får gärna vara ett stöd för mig. Jag anlitar dig nu. Ger dig ett uppdrag. Ett viktigt uppdrag. Om du hjälper mig i min utveckling så lovar jag att vara schysst tillbaka."

Vi fattar alla att detta är ett spel. Kritikern är en del av oss själva precis som våra fantasier och nattliga drömmar.

Men så länge vi spelar spelet så är det bra att se över spelreglerna ibland.

Vissa saker som vi är med om upplever vi fullt ut först i efterhand. Det kan vara ett möte, en resa eller konst vi betraktar/arbetar med. De omedelbara intrycken ger oss ett perspektiv. När vi får smälta våra upplevelser träder det fram andra.

Den som arbetar intensivt med konstnärlig verksamhet upplever ofta en form av kamp i nuet. Det är sällan lätt. Man för en kamp med sin egen intention, ambition och förmåga. Med att förhålla sig till omvärlden och dess förväntningar. Det är lätt att man fastnar i en slags vånda som uppstår av att arbeta med ständig problemlösning. Men skapandeprocessen är beskaffad så att den ger oss vånda och osäkerhet på vägen. Vi ser inte hela lösningen och måste därför söka oss fram i det ovissa. Såvida vi inte sätter oss i ett tryggt hörn och rapar gamla meriter, förstås.

Själv har jag nu smält intrycken från Köpenhamn. Det är inte mycket att säga om det. Men jag har också smält intrycken från mitt måleri. Jag tror på att dagligdags arbeta med måleriet men att ibland stiga ur det arbetsflödet för att just få ett annat perspektiv. Hemma igen ser jag lite nya saker. Tidigare tillkortakommanden är inte hela världen och måleriet som helhet rör sig åt rätt håll. Och kanske det viktigaste: Alla vi som skapar behöver påminnas om att våndan vi emellanåt känner är ett positivt tecken.

Det är via den och hur vi handskas med den som vi på sikt kan komma dit vi vill.

Idag passar det bra att lyssna på Perfect Day med Lou Reed. Sak samma om man har hört den många, många gånger eller om det nu råkar bli den första.

Trots att jag har arbetat med helt andra saker än konst under mina dagar i Köpenhamn så har det hänt några intressanta saker som rör det kreativa.

Jag har kunnat fylla på med vår och är inte längre i otakt, så som jag har varit de senaste veckorna. Nu har jag inte bara vår i sinnet utan har kunnat promenera i den på riktigt också. Det har gjort gott åt framåtblickande och möjlighetssökande tankebanor.

Rätt eller fel men det känns som att det är nu det börjar. Som om allt som rör mitt konstnärskap hittills bara har varit någon slags förberedelse. Först tyckte jag att det var hybrisvarning på det där. Så jag höll tillbaka. Tänkte att "vad tror jag egentligen?" De här dagarna i Köpenhamn, iväg från allt det vardagliga och avstängd från måleriet, har hjälpt mig komma fram till följande: Det är bara att följa med och bejaka känslorna i och med att DE ÄR. Det är inte så att jag tror att allt ska bli lätt nu. Inte alls. Men jag tänker inte trycka undan dem. Och jag tänker göra mitt bästa för att öppna mig. För vad de än vill leda mig till.

Jag lovade för ett tag sedan att visa några målningar från utställningen på Regeringskansliet. Här kommer bilder på tre av dem.

Totalt sett innehåller utställningen 18 av mina målningar och den pågår under hela mars månad. I och med att den inte är öppen för allmänheten så kan jag tyvärr inte bjuda in dig. Det får jag göra vid några andra tillfällen.

Trevlig helg!

Jag har några Köpenhamnsdagar som är fullbokade med möten. Då blir det inget målande. Men kameran har jag med mig och med den får jag lite bildstimulans när jag sticker ut på korta mellan-allt-det-andra-promenader.

Det var vår i Köpenhamn igår. Riktig, riktig vår. Uteserveringar, cyklar och små sommarbilar gav mina vårkänslor en passande ram. Nu är jag i bättre takt med årstiderna än vad jag var för några dagar sedan.

Och det är väl alltid något.

Vi vill förstå och tror oss förstå vissa människor. Andra kan vi inte tyda trots ansträngning. Om vi alls försöker, vill säga.

bland behövs bara pytte-kommunikation för att vi ska fatta, ibland krävs diskussioner, frågor, förklaringar och förtydliganden. Och då är ordet en sak – vad vi säger eller skriver. Ordets kroppsspråk en annan – hur vi säger det vi säger eller vad som ligger mellan våra rader.

Men hur är det med konsten? Vad vill en specifik konstnär uttrycka och hur bra är vi på att uppfatta hans/hennes budskap?

Jag har ett kul, litet extrauppdrag just nu som berör detta. I det arbetar jag med en målning för Viskleken – ett bildexperiment. I projektet är vi ca 20 konstnärer som i en kedja ska tolka en bild genom att göra en egen målning av den och sedan skicka (viska) den egna bilden vidare till nästa konstnär, som tolkar den genom att göra sin målning. Deltagarna ser bara den bild som fås och den egna. Sedan ska allt fogas samman till en helhet där vi ska kunna se kommunikationsflödet från början till slut.

I Lotta Appelquists blogg kan du läsa mer om Viskleken. Det är Lotta som är initiativtagare till projektet. Det ska bli spännande att se hur bildupplevelser tolkas och förmedlas. Och en utställning lär det bli när leken är över.

Visklekens bilder visas inte innan allt är klart. Här lite annat kludd.

Igår prövades både hoppet och vårkänslorna hårt och hänsynslöst. Precis när jag hade gått ut och talat om vårkänslor täcktes marken av ett tjockt lager snö. Mitt inlägg skrevs fram tills att det började snöa och visar i sin banalitet hur svårt det kan vara att hålla fast vid sina intentioner.

Kvar idag finns en ifrågasatt, hostande och hungrande liten vårkänsla. Som tacksamt tar emot alla tecken på tur & flyt.

Jag vill nämligen tänka vår för jag är redan vår. Vintern har varit bra men nu vill jag gå vidare till något nytt och ljust. Kanske har jag en chans. Idag ska jag vara i studion hela dagen. Har en av få dagar då det bara står måleri på agendan. Och studion är som ett undantag i verkligheten. Där kan till och med fantasifulla intentioner få utlopp och bli vad de vill bli. Oberoende av vad det är för väder i alla fall.

Så inte ge upp hoppet.

Vitt på marken?

Jag tror jag tar och tänker på varm, vit sand en stund.