Nu är det som vackrast i naturen och jag älskar att vistas utomhus i den generösa grönskan. Som konstnär lockas jag däremot aldrig att fånga våra sommarlandskap på duk. Har aldrig gjort det och tror knappast att det kommer att bli aktuellt framöver heller. Som jag tidigare har skrivit i Mina landskap så dras jag till de karga landskapen …
Jag har funderat på varför det är så och tror att den färglösa och tomma inramningen ger utrymme för projektion av egna "inre landskap". Det finns i den inte så mycket som styr ens synintryck och tolkningar. Man kan svepas iväg i en helhetsupplevelse och inbjuds till det enkla och gränslösa.
Så medan många konstnärer nu har sina önskemotiv runt knuten delar jag på mig i två personer. Jag njuter av sommargrönskan när jag är i den men stänger den ute när jag är i studion eller målarrummet.
Hur är det med dig?
Kom bara att tänka på att jag knappt fotograferar på sommaren. Däremot tycker jag om speciellt vinterns grå-blå-svarta toner
Kul att höra hur det är för dig. Jag har kollegor som lever upp konstnärligt på sommaren. För andra verkar det vara tvärtom. Jag stänger nog ute många saker rent konstnärligt men något jag är väl medveten om är just våra sommarlandskap.
Du får väl åka ut till Torö, där jag var på midsommaren. Där kände sig Ingmar Bergman hemma för första gången i sitt liv på 50-talet. Ett slags Fårö i miniatyr.
Varje årstid har sitt, men i ateljen är utsikten densamma. Målar ju ofta inifrån mig själv, så jag har egentligen inget behov av årstid. Däremot har jag nog lite mer energi på sommaren, och färgen torkar snabbare :)
Mats: Jag har inte varit där. Tack för tipset. Undrar bara: Tror du att jag hittar de tomma landskapen där eller att jag en gång för alla skulle ”omvändas”?
Hans: Ateljén är en bra neutral plats, tack och lov. (:
Du ska svänga höger mitt i bokallén som leder till Ankarudden. Lätt att missa. Du får ett spännande möte där ute tror jag.
Okej? Den uppmaningen får jag så lov att ta på allvar. Jag ska kolla vid tillfälle.