När jag är i Österbotten tänker jag ofta på vad det är för spår som jag bär med mig härifrån i mitt konstnärskap.
Jag har aldrig målat ett motiv med klar anknytning hit. Ändå tror jag att en del spår visar sig tydligare än vad jag själv är medveten om. Målar jag ett landskap så är det ett öppet, vidsträckt landskap. Mina hus tenderar att bli vinda skapelser som påminner om ladorna och uthusen som finns i mängder här. De stadsbilder jag målar är aldrig Kristinestad men ändå på något vis väldigt ofta Kristinestad.
Det är någonting med stämningen och känslan. Som bara finns där.
Sådant jag bär med mig och som tränger sig fram i mitt sinne när jag lyfter penseln mot duken.
själv får jag ofta in träd, sten och berg.. det är väl min värmländska natur det :)
Tack. Som du vet bryr jag mig inte om att tolka mitt måleri så mycket men jag är tillfreds med mitt ursprung och ser allt mer vilken roll det har spelat för mitt uttryck. Det tycker jag Kristinestad ska ha en eloge för.
Av dina foton från Kristinestad (25/4) att döma hämtar du din färgskala där – eller är det så att du väljer att fotografera sådant som tilltalar dig och din färgskala?
Det ser fint ut där!
Kristinestad är en pärla och en stad värd ett besök. Med fotona gör jag så att jag väljer ut foton till bloggen som jag tycker passar ihop, om de blir fler än ett. Det är ganska så kravlöst. Jag vill bara att de tillsammans med texten ska förmedla det jag vill säga.