In till hästarna

Första gången jag närmade mig hästar var jag i krypåldern. Jag bodde med mamma och pappa i Strömsbro utanför Gävle. Det var kort innan vår familj flyttade tillbaka till Finland, där jag sedan kom att växa upp. Det fanns mycket travhästar i Strömsbro och några hagar låg alldeles intill radhuset där vi bodde. En dag kröp jag in i en av hästhagarna. Mamma hade sin uppmärksamhet på något annat en stund och jag hann komma fram till hästarna och stanna där ett tag innan någon såg vart jag hade tagit vägen.

Det är omöjligt för mig att skilja på egna minnen och på det som andra senare har berättat för mig om händelsen. Hästarna samlades i varje fall omkring mig. De var, vad jag har hört, över 20 stycken. De sträckte ner sina huvuden och kollade in besökaren. Nyfiket. Lät lite när de andades och tittade mig rakt i ögonen. Och det är just den stunden som jag med säkerhet har ett minne av. Jag visste att jag inte behövde vara rädd utan att jag var välkommen.

Sedan bröt paniken ut. Alla människor viftade, sprang och skrek. Min mamma blev så rädd som en mamma kan bli när hon inser att ett barn snart ska dö ifrån henne. Alla trodde att jag skulle vara ihjälsparkad eller trampad på när de väl skulle få ut mig ur hagen. Men så blev det inte.

Jag kom ut oskadd och med en erfarenhet för livet. Mötet väckte en stark kärlek och längtan till hästarna. Gjorde att jag vill vara med dem.

Kanske gjorde det också att jag nu vill lära mer om vildhästarnas värld. Och att jag som tack vill försöka måla deras inre väsen.